DEBATT. I takt med att valresultatet fastställs bubblar internt missnöje till ytan hos partier som backat. Vänsterpartisterna var först ut. ”Ett skräpresultat”, sa den tidigare klimatpolitiska talespersonen Jens Holm redan dagen efter valdagen om tappet från åtta procent 2018 till 6,7 procent i år. Han är en av flera företrädare som varit kritiska till Vänsterpartiets beslut att sätta på sig industrihjälmar och försöka locka SD-väljare över blockgränsen, eftersom det inneburit svåra vägval i den politiska framtoningen. Ibland har man hamnat fel, som när man gjorde upp med högern om sänkt bensinskatt. Ibland helt rätt, som när man tidigt valde att fokusera på prissättningsmekanismerna för el och förespråkade separata priser för Sverige (så kallade ”Sverigepriser”).
Dadgostar räckte inte
Även om man inte håller med om Vänsterpartiets sakpolitiska avvägningar i alla lägen tycker jag att rödgröna företrädare måste ge partiet ett visst erkännande när det kommer till strategi. Nooshi Dadgostar var den enda partiledaren som helhjärtat riktade in sig på den väljargrupp som sedan valde att lämna det rödgröna blocket: De missnöjda utanför storstäderna. Vänsterpartiet agerade som en lagspelare – man gav sig inte fullt in i striden om de urbana medelklassväljarna, där Centerpartiet och Miljöpartiet, men också Socialdemokraterna konkurrerade om samma grupp (Dadgostar har sannolikt bidragit till att rädda Märta Stenevi och Per Bolund). Att Vänsterpartiet blickade utåt var inte fel – men man räckte inte till som avsändare för budskapet. Det finns bara en partiledare som har tillräckligt förtroende och kapacitet att axla den rollen: Magdalena Andersson.
Magdalena Andersson har så starkt förtroende bland väljarna att hon nästan rodde det i land själv utan verkligt offensiv politik att förmedla.
När jag tittar på valresultatet för kommuner i mitt hemlandskap Dalarna – så som Avesta, Hedemora, Säter, Ludvika och Borlänge – så går SD kraftigt fram. Inte alltid på Socialdemokraternas bekostnad, men på det rödgröna blockets. Det är de här orterna Magdalena Andersson borde ha åkt till så ofta som bara möjligt under året – med industrihjälm på – och mött väljarnas oro om lågkonjunkturen, lovat att bråka med Bryssel för att förändra prissättningen på el och presenterat en plan för likvärdig sjukvård och skola i hela landet. Bara hon hade varit trovärdig nog att faktiskt kunna leverera och förmedla den politiska offensivitet och framåtanda som krävs för att väljarna skulle kunna tro på fyra år till av socialdemokratiskt styre efter den senaste tidens parlamentariska stök.
Borgerligheten sålde ut sig
Det är lätt att vara efterklok och analyserna av valrörelsen har bara börjat. Rysslands invasion av Ukraina och Sveriges Natoprocess stod länge i fokus och har tagit Anderssons tid och energi. SD:s siffror dalade under mandatperioden och få hade nog räknat med att pandemi och krig skulle vara så frånvarande under valspurten. Att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i desperation valde att göra intellektuellt mord på sig själva när de förvrängde diskussionerna om den europeiska energikrisen och inflationen bäddade för SD:s uppgång – och deras egna stora väljartapp. Borgerligheten sålde ut sig själv – och lär fortsätta med det – för att inte ännu en gång falla på målsnöret. Genom detta lyckades de torpedera avgörande delar av valrörelsen.
Det är möjligt att vänstersidans taktik att spela oavgjort i debatterna om invandring och straffrätt fungerade relativt väl, men sedan saknades en växel till att lägga in i frågor om välfärd och ekonomisk trygghet. Fler slutsatser lär dras när röken väl lagt sig och alla siffror samlats in, men det är redan uppenbart att det senaste decenniets stora rundgång i den politiska diskussionen kvarstår: Missnöjesflödet till Sverigedemokraterna stoppades inte. Socialdemokraternas framgångar bland urbana mittenväljare räckte inte när läckaget från de rödgröna fortsatte utanför storstäderna.
Socialdemokraterna gjorde inte en dålig valrörelse sett till det egna resultatet. Men som block räckte inte de rödgröna fram. Magdalena Andersson har så starkt förtroende bland väljarna att hon nästan rodde det i land själv utan verkligt offensiv politik att förmedla. Tänk om hon också hade haft det.
Av Kalle Sundin
Utredare vid fackliga idéinstitutet Katalys
Premium
Premium
Premium