Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anders Kilander: Vi tiger ihjäl de knäckta killarna

Journalisten Anders Kilander skriver om varför män inte får visa sig svaga.
Foto: Cornelia Nordström

Tabut mot svaghet får männen att dominera självmordsstatistiken, skriver Anders Kilander.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I måndags tog en ung man sitt eget liv i direktsändning på webben. Tragedin slogs upp stort i Expressen dagen därpå: 

 Löpsedel, förstasida, två hela uppslag i tidningen. En rad andra tunga medier hängde sedan på. Det är just detaljen om att killen valde att visa sitt eget självmord i webbkameran som fick stort utrymme i publiceringarna.

Att män, unga som gamla, tar livet av sig är vardagsmat. Varje år tar cirka 1 100 svenskar sitt liv. Av dom är över två tredjedelar män. Visserligen är unga kvinnor gravt överrepresenterade i statistiken över självmordsförsök. Men tjejerna är inte i närheten av killarnas brutala effektivitet. Killar kan.


Vi journalister skriver inte gärna om det här. Inte heller i rapporteringen om 21-åringens tragedi lyfts denna problematik fram. I åratal har jag förgäves letat i tidningar, radio och tv efter tecken på att killars självmord ska få lika stor uppmärksamhet i rapporteringen som tjejers försök. Varför skriver vi inte?

Svaret är nog enkelt: män får inte vara svaga. Punkt. Det tycker varken män eller kvinnor, ung eller gammal, gubbslem eller radikalfeminist. Män får inte vara offer. Så när pojkar och karlar råkar bli just offer, för sin egen eller andras svaghet, så väljer vi att ignorera dem. Det är lättare om vi behåller uppdelningen. Trots att machomyten oftare skadar män än den skadar kvinnor.


Det är därför det är tjejerna som är räddast i alla trygghetsundersökningar. För dom får vara rädda, de till och med uppmuntras till det. Inte killarna. Dom är inte rädda. Dom mår inte dåligt. Inte säga det, inte tänka det. Men tro  mig: Vi är rädda, vi mår dåligt. En del mår så dåligt att dom börjar slåss själva. För att förekomma. Det får vi lära oss.

 Men de flesta killar som mår dåligt slåss inte. Själv försökte jag gömma mig i ett pojkrum fullt av skivor och böcker. Andra gömmer sig i flaskor eller i anonyma kommentarsfält på Flashback. Men många väljer det mest hjärtskärande av allt: De ger upp.


Om jag kan komma på en enda anledning till att killar tar sitt liv oftare än tjejer så är det följande: det enda som är mesigare än att ge upp livet är att misslyckas med att ge upp livet.

 Förresten, det kan ju vara så att männen, killarna, gubbarna mår mycket sämre än kvinnorna. Att det är därför som män missbrukar mer, slåss mer, självmördar mer och sköter sig sämre. Det kan vara  så. Men det är nog bäst att jag inte säger det högt. För då är jag ju svag, ett offer, en mes.

Den dagen jag själv gjorde debut i våldsstatistiken var jag knappt sjutton år fyllda. Jag hade precis fått näsbenet avslaget av en kille som på det viset ville visa att han ogillade mitt val av klädsel. Hade jag själv fått välja så hade jag nog tagit min trasiga näsa och gått raka vägen hem. Jag hade aldrig haft en tanke på att anmäla min självutnämnde modekritiker.


För det var inte första gången jag blev misshandlad. Det hade såklart hänt dussintals gånger tidigare. Gör det mig unik? Det händer faktiskt alla killar någon gång. Ett blåmärke, en fläskläpp... i bästa fall bara en stukad självkänsla och en för alltid ökad beredskap. Men rädd?

 Nej. Det får jag inte vara. Då får jag inte tjejer, då är jag en liten pojke. En man är inte svag. Det var därför jag aldrig anmälde den där exflickvännen som spräckte mitt revben heller. Hur skulle det sett ut?

Och du, om du nu får för dig att det här inte är ditt problem? Tänk om. Den här machoidén jag och mina medmän fortfarande släpar omkring på kommer inte bara från pappa eller fotbollslaget. Jag fick den från lärarinnor, skolpsykologer, genusvetarbrudar och hela tjocka släkten.


Den som aldrig hört båtklassikern "kvinnor och barn först till livbåten", var vänlig räck upp en hand.

 Så vad säger du? Är pojkars liv lika mycket värda? På riktigt, när du känner efter?

FAKTA

Anders Kilander jobbar som frilansande
radio- och tv-redaktör. Han är fullständigt
ointresserad av grabbidrotter som fotboll
och hockey, men drömmer om att ägna
ålderdomen åt långsam bowling.