Anders Breivik ska inte förlåtas

FÖRLÅTER INTE.

Förlåtelse förutsätter ett erkännande och en vilja till försoning
- Gud är alltid på offrets sida, skriver stortingsprästen Per Arne Dahl.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det är söndag, efter en vecka som har varit annorlunda än alla andra veckor i Norge. Mycket har stått stilla under rättegångens första dagar, liksom det mesta stannade i Norge den 22 juli, den längsta fredagen i vår moderna historia.

När jag kom till domkyrkan på morgonen söndagen 24 juli lade jag märke till en mor och en dotter som lagt en blomma och ett handskrivet kort i rosenlunden som hade växt sig hög och bred under de första ett och ett halvt dygnen. Jag lutade mig ner och läste meddelandet, skrivet med barnahand: "Mamma och jag bad till Gud ikväll. Vi grät och var rädda. Vi frågade Gud hur detta kunde hända? Men Gud bara grät, så vi kunde inte höra vad han sade."

Gud grät över de 77 omkomna, de flesta unga, som han en gång grät vid den unge Lasaros grav och lät hans systrar,­ Marta och Maria, ropa ut sin förtvivlan över hur förbannat tungt det är att dö, medan hjärtat fortfarande är ungt: "Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött."

Frågan är därför: Var Gud där 22 juli eller var han det inte? Det är i alla fall högst förståeligt att en av Bibelns många klagopsalmer (Ps 44) ropar ut sin förtvivlan över mysteriet med Gud som sover: "Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vår nöd och plåga?"

 

Den kristna kyrkan i de nordiska länderna har aldrig marknadsfört sig som en lyckoreligion. Kyrkans budskap har inte varit frånvaro av sorg, utan närvaro i sorg.

Jag har aldrig varit så tacksam som efter den 22 juli att det centrala i vår Gudsbild är det den svenska författaren Ylva Eggehorn uttryckte så här: "Vår Gud är den enda Gud med sår."

När Jesus ropade ut sin förtvivlan över Guds frånvaro på långfredagen: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" har vi också rätt att ropa ut vår förtvivlan över Guds frånvaro på den längsta dagen i vår nation efter andra världs­kriget: "Varför övergav du oss den dagen!"

Frågan är: Var Gud borta eller var han det inte? Det avgörande centrat i den kristna tron är långfredagens kors och påskdagens tomma grav.

Korset säger oss att "vår Gud är den enda Gud med sår" på det sätt som den tyske teologen ­Dietrich Bonhoeffer sade, strax innan han blev skjuten i Flossen­bürg 9 april 1945: "Bara en ­lidande Gud kan hjälpa lidande människor. I korsfästelsen visar Gud att Han bär den nya världen i sin smärta."

 

Den tomma graven berättar att det enda stället Jesus inte är på är i graven. Som han segrade över döden, vill han hålla hoppet vid liv överallt i en sårad värld. Ja, precis som Gud kallas "hoppets Gud", vill vi att kyrkan ska vara den plats i världen där hoppet överlever. Gud är inte en apatisk Gud med löften om frånvaro av lidande, utan en sympatisk Gud med löfte om närvaro och medkänsla. Det är hoppfullt. Och på samma sätt som Han är vårt hopp, är VI hans hopp i världen.

Som medmänniskor är det vår uppgift att göra kärleken konkret. Vi behöver varandra i goda tider så att glädjen kan fördubblas, och vi behöver varandra i onda tider så att sorgen kan bli lättare att bära. Därmed bör vi också uppfordra varandra till en större aktivitet i lidandets rum med tyd­ligare initiativ gentemot dem som är utslitna av sorg. Joan Didion har i en av sina böcker om sorg uppmamant oss att göra just detta: "Du ska inte fråga den sörjande om hon är hungrig. Du ska ge henne en måltid."

 

Som präster, diakoner och medhjälpare har vi också en viktig uppgift i att hålla hoppet uppe när det mesta bryter samman. Ett hopp som inte är knutet till mänsklig optimism, utan till det som är vårt adelsmärke som människor.

Vi har en verklighetskänsla som gör det möjligt att möta verkligheten långt ­öster om Eden. Och vi är skapade med en känsla för möjligheter som gör det ­möjligt att leva vidare när det värsta har hänt, som den helige Augustinus sade i en påskpredikan: "Störst bland dem är hoppet. Och hopp har två älskade ­döttrar i världen. Vrede, så att det som inte bör hända, inte händer; och Mod så att det som bör hända kan förverkligas."

Det norska svaret på terror­aktionen som handlade om ­kärlek och rosor, inte hämnd och bitterhet, har gjort det svårt för några av de drabbade att erkänna sin ilska och att hålla fast vid sin ilska, länge nog.

 

Slutligen, den ­svåraste frågan: Är det möjligt att för­låta Breivik? Ingen av oss har rätt att söka Gud i kort som han ändå inte har lagt på bordet. Men några kort har han redan visat i Bibeln. Och det handlar om att för­låtelse förut­sätter erkännande, bön om förlåtelse och vilja till försoning. Så långt finns inga tecken på något av detta i Breiviks hållning eller ord i domstolen. När Bibeln säger: "Om vi bekänner våra synder är han ­trofast och rättfärdig, så att han för­låter oss ­synderna" betyder det för oss att för­låtelse inte är en fråga som vi ska besvara nu.

Allt har sin tid, och vi kommer inte förlåta mer än Gud! Dessutom: kärlek måste ha en toleransgräns eftersom Gud alltid är på offrets sida.

 

Per Arne Dahl är präst i Norges storting och Trefaldighetskyrkan i Oslo.

Översättning: Stefan Lindgren

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!