Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Älskade dotter, lär dig snickra vingar"

MOR OCH DOTTER. Alexandra Pascalidou och Melina. Foto: Emmalisa Pauly

Älskade dotter, väckarklockornas tid är här. Nervös och rörd följer jag dig första skoldagen. Min egen första skoldag minns jag som i går.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Uppehållstillståndet som vi väntat på i två år hade hittat till Rinkebysvängen 98. Mamma firade genom att köpa ett par röda byxor från Obs stormarknad och klippte mitt hår med en kökssax inför skolstarten. Jag såg ut som ett nyklippt får. Med min röda ryggsäck fylld av mormor och farmors förhoppningar började jag skolan.

Varken min mormor eller farmor hade fått gå i skolan. Trots att deras namn betyder visdom dog de båda som analfabeter. "Lär dig bokstäver, mitt barn så blir du fri" sa de båda.

Din mormor tog ledigt från sitt städjobb på Arbetsförmedlingen för att följa med på min skolstart, som en av Sveriges första försökskaniner i särskilda hemspråksklasser.

Så i min klass pratade vi rena grekiskan. Fröken Alkisti lärde oss skriva alfa, sigma och omega, berättade om antikens glansdagar, grekisk grammatik och gamla dramer. Vi marinerades i mytologi, vi reciterade Homeros och skrev uppsatser som tog oss bortom betongens osynliga murar. Alkisti intalade oss, barn till arbetare och analfabeter, att skolan kunde föra oss till högre höjder och bättre utsikter. Om vi vågade. Om vi ansträngde oss.

Sen var det dags för Rinkebyskolan, som kallades för Sveriges värsta skola i tidningarna. Fast vi var som ett FN i miniatyr, med 115 olika språk och dialekter. Våra klasskamrater hade sovit i skyddsrum, vaknat av bombningar, flytt krig och diktaturer. Världspolitiken var vår vardag. Trots att ingen hade morgontidning visste vi exakt vad som hände i Jugoslavien, Kurdistan, Chile och Libanon. Omvärldskunskap, mångkulturell bildning, mångspråkighet och internationell social kompetens dock inget som betygsätts. Därför var vi alltid sämst enligt statistiken.

Även om vi slogs en del på rasterna, blandade språken och aldrig fick finare prao-platser än närmaste snabbmatskedjan så blev det min bästa skola. Vi lärde oss se hur världen fungerar och såg varandra som jämlikar - solidaritet och empati i praktiken.

Detta var innan svenska skolan splittrades i etniska enklaver, religiösa rum och elitistiska experimentverkstäder. Visst fanns segregationen redan då men den var mindre cementerad. I dag finns det skolor utan ett enda barn med erfarenheter av andra kulturer och språk. De lever i en homogen tillvaro fjärran från den verklighet som väntar dem runt hörnet. Skolsegregationen har inga vinnare. Den har bara förlorare.

När jag återvänder till min gamla lågstadieskola och sätter mig på skolbänken med min systerdotter, din kusin, möter jag en skolpengstyrd verklighet där lärarna tvingas retuschera realiteten för att inte förlora elever till konkurrerande verksamheter. Det finns inte ett enda barn på skolan som hade svenska som modersmål, som vet var skärgården ligger, hur en kakelugn ser ut och var smultron växer vilt. Nästan inga barn som nattas med Pippi eller Emil. Istället finns barn som kommit direkt från krig och förlorat familjemedlemmar och nu förväntas att snabbt lära sig svenska och prestera precis som alla andra.

Jag har kämpat så hårt för att du ska få allt jag saknade. Ändå sitter vi här med en gnutta ångest. Du över att du ännu inte tappat en enda tand och jag för att jag inte plöjt stadens skolresultat och ställt dig i skolköer redan på BB som vissa ambitiösa föräldrar gjort. Du får gå i närmaste kommunal skola. Hur dåligt kan det vara, i Stockholms innerstad där den välutbildade, svenska medelklassen har sina barn? Bildade föräldrar som ställer högre krav på lärarna än sig själva.

Jag hoppas att du visar dina lärare respekt och lyssnar andäktigt på vad de förmedlar. Det är inte synonymt med att du ska lyda eller tiga. Du ska lyssna av respekt för dina medmänniskor och ifrågasätta allt och alla.

Se skolan som en språngbräda till världen. En verkstad där du kan snickra ihop dina vapen och vingar för att förverkliga drömmar. För att bli en bättre människa. För att göra världen lite bättre.

Du ska gå i en klass där nästan bara du har ett annat modersmål. Du vill inte ha hemspråksundervisning, säger du. För du vill vara som alla andra.

Men min älskade dotter, jag vill att du ska se ditt modersmål och alla språk som en skatt. Jag vill att du ska se olika kulturer som en konkurrensfördel i en globaliserad, gränslös värld.

Därför ska du få både hemspråksundervisning och gå i samma grekiska lördagskola som jag gick under min uppväxt. Där kommer du träffa barn från alla tunnelbanelinjer. Jag vill att skolan ska värna olikheter och att du ska stå upp för mångfalden i alla dess manifestationer.

Jag önskar dig en lärare som med auktoritet kan säga: "Bättre än så kan du". Jag önskar dig en lärare som gör er trygga och kittlar läslusten och kunskapstörsten och sifferglädjen. Jag önskar dig lärare som odlar din kreativitet och innovationsrikedomen. Sånt som inte är mätbart i Pisa-rapporterna. För mest av allt vill jag att du ska bli den du innerst inne är.

 

Alexandra Pascalidou

är författare och journalist. På söndag leder hon P1-debatten "Vem bryr sig om miljonprogrammen?" från Kulturhuset i Stockholm.