Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alliansseger med Åkesson på kroken

Foto: Roger Vikström

I det enda regeringsalternativ som M vill släppa fram ingår SD:s värsta  fiende. Varför skulle inte Åkesson hugga på kroken där en borgerlig  regering är agnet, skriver Kjell-Olof Feldt.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

De flesta spådomarna om utgången av årets val till riksdagen har hittills landat i att landet måste fortsätta att styras av en minoritetsregering, antingen den nuvarande (mindre troligt) eller en rödgrön koalition (mer troligt). Hur röd den senare varianten blir är tills vidare en öppen fråga. Den senaste tidens opinionsmätningar har fått prognosmakarna att börja svänga mot att de rödgröna kan få egen majoritet. Och det lär bli nödvändigt för att Stefan Löfven ska kunna vara säker på att väljas till statsminister efter valet. Jag ska försöka förklara varför.

Ledarna för de två största partierna har inte sagt särskilt mycket om hur deras potentiella regeringar ska agera för att få stöd av en majoritet i riksdagen. Men de säger sig vara ense om att aldrig aktivt söka stöd från det parti som förfogar över de riksdagsmandat som då behövs, det vill säga Sverigedemokraterna.

Bevis för att det ändå går att regera anser sig Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna har sedan sin ankomst till riksdagen bara undantagsvis röstat med den övriga oppositionen. Stefan Löfven har öppnat dörren för samarbete i någon form med borgerliga partier, även om en del socialdemokrater morrar surt.


Frågan om Sverigedemokraternas framtida roll i svensk politik kan emellertid komma att ställas på sin spets direkt efter valet. Anta att tidigare prognoser håller: S, MP och V har framgång bland väljarna men den räcker inte till de 175 mandat som krävs för att ge ”vänstern” egen majoritet i riksdagen. Sverigedemokraterna går också framåt och tar minst de 35 mandat som opinionsmätningarna varslar om. Den borgerliga alliansen tappar röster och har alltså förlorat valet. Fast den har ändå tillsammans med Sverigedemokraterna fler mandat än de rödgröna.

Många skulle väl anse att Reinfeldt borde ta sitt demokratiska ansvar: meddela talmannen att han avgår och lämna över regeringsfrågan till Löfven. Men det behöver han inte göra. Ingenting i Riksdagsordningen tvingar honom att självmant avgå. Däremot måste numera statsministern efter varje val, oberoende av utgången, inom två veckor godkännas av riksdagen. Godkännas betyder i detta fall att en majoritet av riksdagens ledamöter inte underkänner honom genom att rösta nej . Rösta ja behöver de inte.


Om Reinfeldt väljer att utsätta sig för en sådan förtroendeomröstning (och har sina alliansvänner med på vagnen) överlåter han avgörandet i regeringsfrågan till Sverigedemokraterna. SD måste alltså bestämma sig för om de ska gå samman med de rödgröna och rösta bort den borgerliga regeringen för att i stället få en regering befolkad inte bara av socialdemokrater utan även av miljöpartister och, troligen,  vänsterpartister.

Visserligen har Jimmie Åkesson sagt att han är beredd att samarbeta med alla som vill ha honom. Men chansen att få någon sådan inbjudan från vänsterhåll bedömer han, tror jag, som liten. Däremot skulle han kunna sätta ett pris på Sverigedemokraternas insats för att rädda en borgerlig regering kvar vid makten.


Det går att avfärda detta scenario som en illvillig spekulation. Enligt den skulle Reinfeldt vara beredd att riskera sitt förtroendekapital genom löftessvek och, ännu värre, spräcka den borgerliga alliansen ñ åtminstone Folkpartiet skulle, kan man förmoda, aldrig bli kvar i en regering tillsatt av Sverigedemokraterna.  


Skälet till att jag ändå påminner om att det till slut är antalet röster i riksdagen som avgör var makten hamnar är vad Fredrik Reinfeldt själv sagt i regeringsfrågan. I den första versionen skulle Moderaterna släppa fram en ny regering, sammansatt av S och MP, om ”vänsterblocket”, det vill säga S+MP+V, fick fler mandat än den borgerliga alliansen. Men när Stefan Löfven antydde att han även kunde tänka sig något borgerligt parti i sitt regeringsunderlag höjde Reinfeldt ribban. För att Moderaterna skulle kunna godta (det vill säga inte rösta emot) en regering ledd av Löfven måste den också innehålla företrädare för Vänsterpartiet.

Jag tror mig förstå Reinfeldts motiv för detta tilläggskrav även om det kan synas besynnerligt. Löfvens öppning åt borgerligt håll är ett hot mot den blockpolitik som gett Moderaterna makt och inflytande. Vänsterpartiet i regeringen skulle stänga den dörr Löfven försöker öppna. Men kravet kan också fungera som en långrev utlagd åt Jimmie Åkesson.


Det enda alternativ till en borgerlig regering som Moderaterna vill släppa fram ska ha en klar vänsterprofil och innehålla ett parti som är Sverigedemokraternas värsta fiende. Så varför skulle han inte hugga på den krok där en fortsatt borgerlig regering är agnet?


KJELL-OLOF FELDT,

är samhällsdebattör och tidigare s-finansminister