DEBATT. Det ryska angreppet mot Ukraina är en säkerhetspolitisk vattendelare av samma art som Berlinmurens fall 1989. Det fanns ett Europa före och det kommer finnas ett annat Europa efter kriget mot Ukraina, oavsett när det slutar. Ryssland har i handling och genom militärt agerande visat sina intentioner.
Ryssland har också genom att lägga fram färdigformulerade traktat lämnat den europeiska säkerhetsordning där länders gränser är okränkbara, våldsanvändning avvisas och länders självbestämmanderätt upprätthålls.
Kriget mot Ukraina måste stoppas och de ryska invasionsstyrkorna dras tillbaka. Men även efter detta står vi inför ett förändrat Europa och svenskt närområde.
Det är demokrati – inte Nato – som Ryssland ogillar
Rysslands anspråk på inflytande över länder i dess närhet lär bestå. De förväntas följa ryska intressen och utgöra buffertzon mellan Ryssland och ett påstått offensivt Nato. Mindre länder anses sakna säkerhetsbehov och inflytande över sin framtid. Framtiden anses göras upp stormakter emellan, helst bilateralt mellan Ryssland och USA, utan att mindre stater konsulteras.
Det är inte Nato som sökt utvidgning. Det är demokratin som utvidgats sedan 1989 och demokratiska stater som självständigt sökt sin säkerhet tillsammans med andra demokratier i Nato. Det är heller inte Nato utan just demokratin, självständigheten och frihetliga värden som Ryssland ogillar, därför att dessa hotar den interna maktordningen.
Rädsla och bilden av styrka
Militärt inflytande kan stoppas vid gränser. Men idéer och värderingar kan röra sig över gränser oavsett försvarsbudgetars storlek. Samtidigt vilar auktoritära styren på två ben; rädsla och bilden av styrka. Ukraina visar att den ryska krigsmakten, kärnvapnen undantagna, nu inte utgör den dominanta kraft Ryssland velat ge intryck av. Men det betyder inte att situationen blir mindre allvarlig, tvärtom hotar upptrappat våld civila i Ukraina. Men Ryssland lär, oavsett utgång, sannolikt att gå försvagat ur kriget. Isolerat, ensamt och med en vikande ekonomi.
Sverige måste stå med de länder vars värden vi delar, för att värna att dessa värden inte trängs tillbaka eller går förlorade. Säkerhetspolitiken syftar till att bevara och försvara Sveriges suveränitet och möjligheter till självständiga beslut. Det är just denna kärna för staten Sverige som utvecklingen hotar.
Sverige försvaras sedan 2009 enskilt och tillsammans med andra. Sverige kan ta emot och ge andra länder militärt stöd. Sverige är beroende av att militärt stöd kommer om landet angrips. Sverige inriktar försvaret utifrån bedömningen att militärt stöd från Nato och USA ska komma.
Militär alliansfrihet innebär numera att Sverige vill ha militär hjälp, men avfärdande av garantier för att militär hjälp ska komma, om landet angrips. Det går därför att diskutera om den militära alliansfriheten verkligen tjänar Sverige väl. Den kan i stället hävdas addera osäkerhet för Sverige och för närområdet.
Sverige övar numera med amerikanskt bombflyg, tar emot amerikanska specialförband på Gotland, har gemensam försvarsplanering med Finland. Detta är riktigt, men stärker knappast bilden av militär alliansfrihet i andra länders ögon. Vad syftar den då till?
Inga västländer har bett om Sveriges allliansfrihet
Eftersom den militära alliansfriheten hindrar uppbyggnad av planerade försvarsinsatser tillsammans med andra länder vars värderingar vi delar, så går det att också diskutera om den bidrar till säkerhet och stabilitet i norra Europa. Om så var fallet skulle andra länder be Sverige att bevara den militära alliansfriheten. Hörs något land uttrycka detta? Ber Estland, Lettland, Litauen, Danmark eller Norge oss att förbli militärt alliansfria, för att de anser att detta stärker närområdets säkerhet? Tyskland och Polen då?
Om Finland går med, kan Sverige då stå kvar utanför Nato och hävda att ”den militära alliansfriheten tjänar oss väl”?
Våra grannländer skulle sannolikt tvärtom välkomna ett svenskt Nato-medlemskap av den enkla anledningen att de själva är medlemmar och att svenskt medlemskap skulle bidra till att räta ut säkerhetspolitiska frågetecken i Östersjöområdet, möjliggöra ett planerat försvar av hela regionen och fungera krigsavhållande för Sverige och Östersjöregionen.
Gör som Finland
Det avståndstagande från Nato-medlemskap, som Sverige upprätthåller, delas inte av det från Nato likaledes i dag utanförstående Finland, som tvärtom använder optionen om möjligt Nato-medlemskap för att understryka landets säkerhetspolitiska suveränitet. Försämras situationen eller ökar påtryckningarna mot landet, så kan Finland gå med. Om Finland går med, kan Sverige då stå kvar utanför Nato och hävda att ”den militära alliansfriheten tjänar oss väl”?
Sverige är det enda landet i det demokratiska Nordeuropa som tar avstånd från tanken på Nato-medlemskap.
Istället för det säkerhetsskapande alternativet Nato, så har Sverige byggt en rad bilaterala försvarssamarbeten, vart och ett med goda kvaliteter. Men inget av dessa försvarssamarbeten kompenserar för avsaknaden av Natos försvarsgarantier. Inget av dessa samarbeten garanterar militär hjälp om Sverige angrips. Också det finsk-svenska försvarssamarbetet är beroende av att USA och Nato finns i ryggen, för att balansera Ryssland militärt.
Ett ickebeslut får också konsekvenser
Vi kan vi tro, hoppas och bedöma att USA och Nato skulle hjälpa oss om Sverige angreps. Men vi vet det inte. Sveriges säkerhet måste bygga på fördragsfästa åtaganden. Det vore också nästa naturliga steg i den solidariska säkerhetspolitik som Sverige bedriver.
Redan tidigare var partiöverläggningar om den säkerhetspolitiska doktrinen nödvändiga. Sverige bör följa Finland och enskilt och tillsammans med Finland öppet och på djupet analysera och diskutera Nato-medlemskap. ”Ett icke-beslut är också ett beslut med sina egna konsekvenser”, som den finska statsministern Sanna Marin uttryckte det.
Av Sten Tolgfors
Försvarsminister (M) 2007–2012, författare till boken ”Sverige i Nato”.
Premium
Premium
Premium