Svensk politik befinner sig sedan finanskrisens utbrott hösten 2008 i ett slags undantagstillstånd. Flera stora och för regeringen svåra frågor - sjukförsäkringen, a-kassan, vinster i välfärden etcetera - har präglat debatten men det har inte rubbat svenska folkets förtroende. Tvärtom, stödet har undan för undan ökat för att kulminera med ett väljarstöd för Moderaterna på 10 procentenheter (!) mer än Socialdemokraterna.
Bakgrunden är lätt att förstå. Oron var stor för att Sverige skulle drabbas av en ny ekonomisk kris. Det fria fallet i Greklands ekonomi visade hur illa det kan gå. Och oppositionen uppfattades inte vara att lita på. Det misslyckade rödgröna experimentet spädde på oron. Det socialdemokratiska skiftet från en svag till en fullständigt förlamad partiledare än mer.
Detta har skapat en bekväm sits för regeringen. I praktiken utan fungerande opposition har de tryggt kunnat förlita sig på fortsatt stöd.
Men nu kan smekmånaden vara över.
Timbro har det senaste året låtit Demoskop följa svenska folkets syn på alliansen respektive Socialdemokraterna i ett antal frågor kopplade till regeringsförmåga. Under hela perioden har "bibehålla stabilitet i de offentliga finanserna" uppfattats som en styrka hos alliansen. Försprånget har månad efter månad legat på 25-40 procentenheter. Mönstret är likartat i dag. 58 procent av väljarna förknippar denna förmåga med alliansen men bara 32 procent med Socialdemokraterna. Försprånget har dock minskat något de senaste månaderna.
I de övriga frågor vi följt har väljarnas intryck dramatiskt förändrats. De tre frågorna är: "en bra politik för att skapa fler jobb", "en bra politik för hela Sverige" och "bra idéer för framtiden". På alla dessa områden har alliansens försprång undan för undan ökat under 2011, och kulminerade i december med ett försprång på cirka 20 procentenheter.
Sedan dess har försprånget helt utraderats. I dag förknippar lika många väljare (cirka 40 procent) dessa tre egenskaper med alliansen som med Socialdemokraterna. Alliansen uppfattas fortfarande mycket bättre på att säkra stabila finanser, men inte bättre alls på att skapa jobb, föra en politik för hela landet eller ha idéer för framtiden.
Det finns sannolikt en kort och en långsiktig förklaring. Den kortsiktiga handlar om Stefan Löfven. Efter en lång period med partiledare som saknat stöd bland sina kärnväljare verkar Socialdemokraterna nu ha fått en partiledare gräsrötterna kan känna sig trygga med.
Den långsiktiga handlar om regeringens brist på reformagenda. Förr eller senare börjar väljarnas oro för krisen klinga av - då skapas utrymme för annat. Som till exempel vad de olika partierna vill i framtiden. Det vore fel att säga att oppositionen präglas av offensiva reformförslag, men regeringen har snarast gjort en poäng av att man saknar idéer, statsministern har till och med varnat för visioner.
Denna extrema pragmatism fyllde sin funktion under lång tid. När oron för ekonomin var som allra starkast och oppositionen som allra mest vilse sökte väljarna en trygg regering som satt still i båten och inte tog onödiga risker. Men nu är läget ett annat. Nu efterfrågar väljarna mer.
Det är alltid lätt att vara efterklok. Men om alliansen hade ägnat den långa perioden av försprång åt att utveckla en reformagenda hade de stått starkare i dag. Nu är det hög tid att möta väljarnas förväntan på mer än stabila statsfinanser. Lyckas inte alliansen med det står vi inför ett helt annat politiskt läge - och en tredje borgerlig mandatperiod framstår inte längre som given.
MARKUS UVELL
Markus Uvell är vd för den marknadsliberala tankesmedjan Timbro
Premium
Premium
Premium