Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alliansen måste knäcka maktkoden

En fortsatt alliansregering har inte bara betydelse rent politiskt utan skapar även en bredare svensk demokrati, menar Ulrica Schenström.

Allianspartierna måste komma ihåg varifrån de kommer och varför svenska folket gav dem förtroende, skriver Ulrica Schenström.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Skulle det vara val i dag skulle Sverige få rödgrön majoritet. Det ger skäl att fråga sig om det skulle få några andra konsekvenser än rent politiska om vi skulle få ett maktskifte i valet 2014. Jag tror det.

Anledningarna är många till att en fortsatt alliansregering har betydelse. Inte minst är det viktigt för att sätta en ordentlig grund för ett bredare demokratiskt Sverige. Fram till valet 2006 hade vi haft S-regering i 65 av 74 år. Oavsett politisk åsikt så är det inte svårt att se det ohälsosamma för ett land att ett och samma parti under så lång tid ges ett så dominerande inflytande.

Alla reformer till trots är det kanske just här vi hittar Alliansens stora betydelse för Sverige. Förändringarna i det politiska landskapet under det senaste decenniet är nämligen mycket dramatiska; ändå har mycket av det som hänt fallit i glömska, inte minst hos dem som är unga, nya i politiken eller helt enkelt inte följer svensk inrikespolitik särskilt noga.

Mycket talade emot borgerligheten under lång tid och inte minst under 1990-talets sista år. Centerpartiet hade ett etablerat samarbete med Socialdemokraterna. Efter katastrofvalet 1998 var Folkpartiet ett trött parti. Kristdemokraterna hade dock gjort ett bra val, men bland Moderaterna handlade diskussionen ofta om hur många kristdemokrater det egentligen fanns - de fick ju ofta tydlig hjälp att klättra i valresultaten av moderata sympatisörer.

De första åren på 2000-talet präglades sedan av stora förändringar. Maud Olofsson blev partiledare för Centerpartiet, Kristdemokraterna bytte efter tre decennier ut Alf Svensson och Carl Bildt hade lämnat plats åt Bo Lundgren som M-ordförande, för att bara några år senare ge plats åt Fredrik Reinfeldt. Det gick också allt bättre för Folkpartiet som efter valet 2002 nästan blev lika stora som Moderaterna.

Det var en ny generation som klev fram, en ny era i svensk inrikespolitik och med det öppnades för ett nytt sätt att se på sin omvärld.

Och något helt nytt skedde faktiskt då Alliansen såg sitt ljus. Fyra partier som historiskt haft svårt att samlas och enas bestämde sig för att blicka framåt. Internt borgerligt revirpinkande ersattes av de tre musketörernas devis om "en för alla - alla för en".

Resan tog två år och oändligt mycket jobb. Ur gemensamma värderingar föddes en samhällsanalys som svenska folket kände igen sig i. Förhandlingar genomfördes på riktigt och man bottnade tillsammans i nya gemensamma förslag. Den så kallade Högfors­andan var född.

Alliansen gav den halva av svenska folket som saknat ett trovärdigt regeringsalternativ just detta. Det gav i sin tur grund för maktskiftet. 2006 promenerade så Alliansen in i regeringskansliet och med det kom en omtumlande upplevelse för de flesta av oss som var med.

Med sitt SM i regeringsinnehav hade Socialdemokraterna här ett naturligt försprång. De hade knäckt en viktig kod bakom regerandets konst: Att klara av att regera, idéutveckla och skapa reform­agendor samtidigt. Och lägg därtill den kanske viktigaste lärdomen: Vad makt gör med människor.

Just detta gör det så viktigt att minnas varifrån Alliansen egentligen kommer. Om de tröstlösa åren i opposition och om den utveckling av politik och förhållningssätt som ledde fram till valsegern 2006. Men också om den vita fläck som nu med möda och erfarenhet håller på att fyllas i - och som är central för att vi i Sverige ska få politiska alternativ som spelar det politiska spelet på lika villkor.

Låt därför Alliansen lära sig den viktigaste delen i ett regeringsinnehav: Förhållandet till makten. Makt är och förblir nämligen en viktig del i politikens nervsystem. Det är ytterst om makten som politik handlar - makten att påverka, förnya eller förändra. För ett politiskt parti är detta, kort sagt, inget att hymla om.

Klarar allianspartierna att knäcka regerandets kod? Klarar de samtidigt av att minnas varifrån de kommer och varför svenska folket en gång gav dem förtroende att bilda regering? Då kanske det i sin tur blir en nyttig läxa också för Socialdemokraterna. Makt är nämligen inget värt för andra än några få, om inte goda idéer finns om vad makten ska användas till och insikt finns om var makten man söker har sitt ursprung.

 

Ulrica Schenström

Ulrica Schenström är kommunikationsrådgivare, politisk kommentator och moderat politiker. Hon var statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt i Statsrådsberedningen 2006-2007.