Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alla partier praktiserar populism

Stig-Björn Ljunggren. Foto: Patrik C Österberg / IBL
Stefan Löfven (S). Foto: Nora Lorek
Ebba Busch Thor (KD). Foto: Sven Lindwall
Anna Kinberg Batra (M). Foto: Christian Örnberg
Jonas Sjöstedt (V). Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Jimmie Åkesson (SD). Foto: SVEN LINDWALL
Jan Björklund (L). Foto: PONTUS LUNDAHL/TT
Annie Lööf (C). Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT
Gustav Fridolin och Isabella Lövin (MP). Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT
1 / 9

Medielogiken lockar fram populismen hos politikerna. Och döljer politikens komplexitet, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Populism har gått från att vara ett skällsord mot nyproducerade partier till att bli allmänt omfattande. Ett skäl till detta är att populism passar utmärkt till ett samhälle där politik i hög grad bestäms av en medial logik.

I ett mediesamhälle tvingas partiernas företrädare att ha vissa språkkunskaper i "populistiska”, skulle vi kunna säga. Ungefär som vi för att klara oss i en globaliserad värld behöver kunna lite engelska. Inte så att detta språk blir alla politikers modersmål, men väl ett andra- eller tredjespråk.

I ett mediesamhälle tvingas partiernas företrädare att ha vissa språkkunskaper i "populistiska”.

Populism blir därmed en metod för att kommunicera budskap som utgår från andra mer djupt liggande ideologiska föreställningar. Som när en vänsterpartist säger att ”våra gemensamma skattemedel ska inte gå till välfärdsprofitörer i skatteparadis”. De som uttrycker sig på detta sätt använder sig av populistiska tankefigurer om motsatsparet ”närande och tärande”, det spelar på föreställningen om snyltare som stjäl andras resurser, om att det är dags att sätta stopp för rövarna. 

Men utgångspunkten för denna populistiska prosa är inte detta, utan vänsterpartistens socialistiska övertygelse om det goda i gemensamt ägande av produktionsmedlen. Det är en vänsterideologisk kropp som kläs i populistiska kläder.

 

LÄS MER: KD: Nu lyssnar S till vårt förslag om 10000 fler poliser 

 

Populism är således mer en stil än en övertygelse. Och alla partier praktiserar populism när de finner det lämpligt.

Exempelvis finns en populistisk ton när politiker strör övertalande plattityder kring sig, som Socialdemokraternas ”Alla skolor ska vara bra skolor” eller Moderaternas ”Vi ska se till att Sverige fungerar”. Det är formuleringar som görs för att försöka få folks stöd till självklarheter. Men betydligt intressantare blir det när partierna går ett steg längre och framställer det icke självklara som självklart.

Ett exempel är när allianspartierna börjar tala om att straffen bör skärpas för den som kastar sten på blåljuspersonal. Ett sådant krav kan tyckas självklart när medierna rapporterat om hur ambulanspersonal attackeras vid utryckning. Eller brandkåren. När vi hör sådant blir vi förbannade. Och i det medieflödet av upprörda kommentarer försöker politikerna slå sig in med krav på åtgärder.

De vill göra sig synliga. Få folk att förstå att de delar deras vrede.

De vill göra sig synliga. Få folk att förstå att de delar deras vrede. Problemet är att ingen tror att högre straff för stenkastning skulle hjälpa speciellt mycket. Problemet är svårigheterna att få tag på stenkastarna, att se till att de blir lagförda. Och för att lyckas med detta krävs hårda polisiära insatser som riskerar andra samhällsvärden.

Men denna avvägning låter sig inte göras för en politiker som vill framstå som handlingskraftig. Medielogiken lockar fram populismen hos politikerna. Och döljer politikens komplexitet.

 

LÄS MER:  Lagstiftarna borde låta polisen sköta sitt jobb nästa gång 

 

I det här fallet kan vi dessutom se att taktiken varit framgångsrik.

Andra partier hakar på, nu senast är det Socialdemokraterna som lovar 10 000 fler polisanställda. Och därmed försöker visa oroliga väljare att de har en lösning. Som dessutom svarar väl mot socialdemokratins inställning att i stort sett alla samhällsproblem löses bäst genom att offentlig sektor får ökade resurser.

Samtidigt som partierna allt oftare med nödvändighet formulerar sig i populistiska termer inser de att komplexiteten i samhällsproblemen kräver lösningar som inte är lätthanterliga. Som inte fungerar att samtala om i medielogiska sammanhang.

Då kommer den politiska verkligheten att förpassas till andra sammanhang, där de verkliga avvägningarna görs. Och hur ska vi kunna diskutera detta problem om vi inte kan ge det en populistisk framställning?

 

Stig-Björn Ljunggren

Fil.dr i statsvetenskap

S-märkt