Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla förlorar på LO:s sönderfall

FÅR INTE BLI NEDTRAMPAD. Urban Bäckström hoppas att Karl-Petter Thorwaldsson inte släpper loss Transport att strejka sönder Sverige utan nu visar att han är en ledare.
Foto: Sven Lindwall, Suvad Mrkonjic

Karl-Petter Thorwaldsson får inte låta sig bli nedtrampad av sina egna - annars riskerar han att bli den som administrerade LO:s sönderfall, varnar Urban Bäckström.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Det finns en felaktig föreställning om att en avtalsrörelse är en tävling. Fack mot arbetsgivare. Någon vinner. Någon förlorar. Men så är det inte tänkt, snarare tvärtom. För att förhandlingarnas resultat ska fungera krävs det att nivån på löneökningarna är "rätt" och gör båda parter till vinnare; industrins konkurrenskraft ska inte urholkas och löneökningarna inte vara luft. Båda vinner, eller båda förlorar.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen ger stort utrymme för parterna att själva råda över utvecklingen. Därför är det med största allvar som jag alltid har hävdat att en svag fackföreningsrörelse är ett större hot mot samhällsutvecklingen än en stark. Vi behöver en representativ, långsiktig, ansvarstagande och kunnig - det är vad jag menar med stark - motpart för att kunna mejsla fram den rätta nivån på löneökningarna. Företagen som säljer till utlandet har bäst förutsättningar att hitta den nivån. Som vi sedan håller oss till, eftersom högre kostnadsökningar i andra branscher också påverkar kostnaderna för exportföretagen. En stark motpart är en nödvändighet för att upprätthålla förtroendet för den svenska modellen.

Därför var jag också uppriktigt glad när Karl-Petter Thorwaldsson valdes till LO-ordförande i fjol. Med sina erfarenheter skulle LO kunna bli en mer relevant röst i samhällsdebatten och få ny tyngd som huvudorganisation för den ganska brokiga - ibland bråkiga - LO-familjen.

I oktober deklarerade han stolt och starkt att "samtliga 14 LO-förbund kommer att gå fram gemensamt i den kommande avtalsrörelsen".

Det är bra - om det innebär att det finns en förståelse för att hälften av vad vi tillverkar säljs till andra länder och därmed är själva grunden till vår välfärd här hemma. Och att den förståelsen finns inte bara hos facken inom industrin, som snabbt känner av om det går dåligt för oss ute i världen, utan också hos hemmamarknadsförbunden Byggnads, Elektrikerna, Kommunal och Transport - de som oftast utan större egen risk kan ta till strejkvapnet.

Avtalen inom industrin kom in på en högre nivå än vad jag hade önskat. Jag tyckte när avtalen träffades att det kan ändå fungera, eftersom de ger förutsättningar för stabilitet de kommande tre åren. Men det kräver samtidigt att övriga parter på arbetsmarknaden är beredda att värna grunderna i Industriavtalet, att LO kan hålla ihop sitt lag. Nu är vi där. Nu får vi se.


Karl-Petter Thorwaldsson måste nu visa att han är en ledare som förstår vad industrins normerande roll innebär och därmed hur viktigt det är att normen - 6,8 procent på tre år - används som norm och inte som någonting man kan välja om man vill beakta eller inte. Han måste visa att talet om enighet inte bara var en enighet om att normen är ett "golv" för andras krav, konflikter och till sist rejält misslyckade avtal. Karl-Petter Thorwaldsson får inte låta sig bli nedtrampad av sina egna.

Annars står vi nu inför en omfattande och samhällsfarlig strejk. Transport är beredda att stanna Sveriges lastbilstransporter för att få betydligt högre löneökningar än andra förbund. Merparten av vägtransporterna ska stoppas från och med lunch nu på onsdag. Komponenter som är nödvändiga för den tillverkande industrin kommer inte komma fram. Färdiga produkter kommer inte i väg. Lagren av livsmedel töms.

Konsekvenserna blir snabbt mycket allvarliga. Detta vet Transport. Men man låter det ändå ske. Inte för att branschen går så bra, det gör den inte, utan just för att knäcka avtalen inom industrin. Vinna, helt enkelt. Men där båda förlorar.

Transports ordförande säger själv att han inte ser något skäl att "vi ska tvingas underordna oss den norm, det märke, som sedan blir en tvångströja för förbund efter förbund".


Ska Karl-Petter Thorwaldsson sitta på läktaren och bevittna hur den av honom så stolt proklamerade enigheten faller i bitar, samtidigt som det industriavtal som gett hans medlemmar rekordstora reallöneökningar sedan det kom 1997 nu raseras? Jag vill inte tro det.

Men när Transport stänger landets åkeriterminaler på onsdag öppnar de samtidigt för ett allas krig mot alla i avtalsrörelsen. Karl-Petter Thorwaldsson kan inte släppa loss Transport att strejka sönder Sverige.

Är det verkligen detta Thorwaldsson vill avsluta sitt första år som LO-ordförande med? Vill han bli ihågkommen för att vara den som lovat så mycket för att sedan administrera LO:s sönderfall?


Urban Bäckström

VD för Svenskt Näringsliv