Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla barn behöver få bli bjudna på kalas

Lisbeth Pipping. Foto: Jonna Pipping.
Malin Martinsson.Foto: Privat.

Barnkalas där man bjuder in sina klasskamrater är inte samma sak som de kalas man har för släkt och vänner. Gränsen mellan skoltid och fritid är skör och att aldrig bli bjuden på kalas förstärker utanförskapet, skriver Lisbeth Pipping.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

REPLIK.

Malin Martinsson skriver i Expressen (20/2) att alla barn inte behöver bjudas på barnkalasen. Jag vill mena att det gäller att hitta lösningar som innesluter alla i klassen – i stället för att exkludera.

Om alla föräldrar kunde se hur viktiga de är i att skapa ett gott och tolerant klimat i klassen skulle vi ha mindre kränkningar och mobbning på våra skolor.

Jag säger inte att man måste bjuda alla i klassen, självklart ska det vara en bra och öppen diskussion om barnkalas på de föräldramöten som kommer med jämna mellanrum i skolan. Där man pratar om hur man på bästa sätt ser till att ingen av eleverna i klassen känner sig utanför. Där man också lyfter hur skola och föräldrar ser till att inget barn hamnar i utanförskap och aldrig får den fina inbjudan till kalas.

Vad jag reagerar starkt på är tonfallet i Malin Martinssons debattinlägg. Malin kan omöjligt ha varit utsatt för mobbning själv. Inte heller tillhör hon dem som har ett barn som sällan eller aldrig blir bjuden på barnkalas.

Varje vecka möter jag mobbade och utsatta barn. Barn som berättar att de inte orkar med fler kränkningar och utfrysning. Barn som inget annat önskar än att få vara en del av gemenskaper i skolan och på fritiden.


Jag möter många barn som aldrig blir bjudna på kalas, för att allt för många föräldrar resonerar så som Malin gör. Att fritiden inte har med skolan att göra. Eller att det minsann är vårt val att bjuda dem vi vill på vårt barns barnkalas.

Skolan och vi föräldrar har en mycket viktig uppgift i att lära våra barn om alla människors lika värde. Lära våra barn att de vi säger och gör påverkar andra.

Självklart ska skolan och föräldrarna ta en bra och öppen debatt om vilka regler som ska gälla på just deras skola vad gäller barnkalas. Vad jag reagerar starkt på är tonfallet i Malins inlägg. Malin skriver ”…. men ett kalas handlar om vad som sker i mitt hem och i vårt privata liv. Jag har inga skyldigheter mot alla barn i min dotters klass.”

Bara den som aldrig själv varit utsatt för mobbning kan resonera så.

Barnkalas där man bjuder in sina klasskamrater är inte samma sak som de kalas man har för släkt och vänner. Gränsen mellan skoltid och fritid är skör och att aldrig bli bjuden på kalas förstärker utanförskapet.


Många av de skolor jag besökt har bra och tydliga regler vad gäller barnkalas. Det är en viktig del i skolan arbete mot kränkningar och diskriminering. I det arbetet är det av största vikt att ha med föräldrarna.

En skola jag besökte hade tagit beslut om att man firar alla barn som fyller år i samma månad på samma gång. Alltså fyller man år i mars firar man med alla andra klasskamrater som fyller i just mars.

Föräldrar samlar in pengar i början av läsåret. 200 kronor för ett år för alla barnkalasen. Det köps in en present till födelsedagsbarnet. Kalaset hålls i skolans gymnastiksal. Vid varje kalastillfällen är det mins fem föräldrar som håller i allt det praktiska, från att köpa in korv och tårta till att fixa fiskedamm, blåsa ballonger och köpa in presenter till dem som fyller år.

Alla eleverna på den skolan berättade hur mycket roligare det blivit i klassen. Att det fanns mindre oro över om man kommer bli bjuden på kalas och oron över vilka som kommer till ens kalas fanns där inte mer. Ett gott exempel på hur man kan jobba med just frågan om barnkalas och skolan.

 

Lisbeth Pipping

Författare, föreläsare, beteendevetare.