Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Akuten liknade en krigszon – gör något!

Besöket på Södersjukhusets akutmottagning blev mycket kaotiskt. Iréne Lindblad är noga med att inte anklaga personalen: ”De är hjältar”.Foto: SVEN LINDWALL
Iréne Lindblad.

Personalen var hjältar som arbetade under förhållanden som påminde om en krigssituation. Det jag såg är ovärdigt ett välfärdsland.

Varje medborgare borde höja sin röst och säga ifrån innan det är försent och vår sjukvård är helt nedmonterad, skriver Iréne Lindblad efter 13 kaotiska timmar på akuten. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. I lördags tillbringade jag 13 timmar på SÖS-akuten med min snart 83-åriga mor. Vi hade hänvisats dit efter att först ha åkt till närakuten där läkaren trodde att hon fått en propp i lungan och därför remitterade oss till SÖS för röntgen. Min mor var markerad som ”prioriterad” eftersom proppar i lungorna är rätt farligt. Ändå tog det närmare sju timmar innan hon fick träffa en läkare, efter ytterligare några timmar blev hon röntgad och proppar i båda lungorna konstaterades.

Nu tror ni kanske att jag ska ondgöra mig över allt med akuten, men ack så fel ni har. Det är nämligen omöjligt att bli arg på några som sliter så hårt som personalen gjorde dessa timmar. Vi fick på nära håll se hjältar och hjältinnor som arbetade under förhållanden som mest påminde om förhållanden i en krigssituation.

Huddinges akut hade nämligen stabsläge så alla akutfall kom till (främst) SÖS och Karolinskas akuter, antalet svårt sjuka och skadade tycktes aldrig ta slut.

Människor låg packade som sillar

Sängar stod inte bara utmed varenda vägg i korridorerna utan ställdes bredvid varandra i rader mitt på golvet – som packade sillar – och hela tiden fylldes det på. 

Men patienter fortsatte strömma in, gamla med hjärtproblem, unga med andningsproblem, någon som stått på näsan på fyllan och skyllde på ”Bajen”. Självmordsförsök, knarkare med psykoser, någon som fått ett epilepsianfall och slagit sig sönder och samman, en förmodat dement man som vandrade runt och försökte lägga sig på alla andras britsar (han avslutade kvällen med att sätta sig och urinera på en hysterisk kvinna som tidigare ägnat timmar åt att ligga & skrika på golvet).

Personalen slet otroligt hårt

Som personalen slet! Trots ett tryck som skulle fått vem som helst att bryta ihop, lägga sig i fosterställning på golvet och gråta så bemötte de varenda människa med vänlighet, värdighet, kunnighet och respekt.

Det är ovärdigt att vi har det så här på en svensk akutmottagning 2020, Sverige är fortfarande ett välfärdsland.

De tröstade en onykter kvinna som troligen fått stryk av sin man och klappade om henne varje gång de passerade, de ledde, med änglars tålamod, tillbaka den demente mannen för miljonte gången och de ”tappade det inte”, trots att systrarna vid några tillfällen fick sitta på knä på golvet för att ta blodprov på patienterna då stolarna var slut.

Att flytta en säng (vilket gjordes hela tiden) var som att starta ett stort Tetris då varenda golvyta var upptagen. Sida vid sida stod sängarna utan minsta möjlighet till någon form av avskildhet och EKG på patienter fick tas mitt i rummet bland en massa andra människor.

Sjuksköterskan skämdes

När min mamma hade konstaterats ha propp i lungorna blev hon inskriven. Dock visade det sig att det var fullt på sjukhuset så inskrivningen betydde, enligt en manlig sjuksköterska, ”att hon får ligga här på akuten i korridoren i natt”.

”Det här är hemskt, jag skäms för att det ska vara på det här sättet, förlåt!” fortsatte han uppgivet. ”Det är ovärdigt”, sa han lågt. ”Ovärdigt”.

Och han hade rätt. Det är ovärdigt att vi har det så här på en svensk akutmottagning 2020, Sverige är fortfarande ett välfärdsland.

Det är ovärdigt att människor som jobbar med att rädda liv ska sitta på knä på golvet för att kunna ta blodprover.

Det är en ovärdig och odräglig arbetssituation med på tok för hög belastning – dessutom med dåligt betalt i förhållande till det jobb som utförs.

Det borde inte sparas en krona mer

Att landstinget ska spara in ytterligare pengar på vården är för mig obegripligt. Så här nära kaos var det längesedan jag var och varje medborgare borde höja sin röst och säga ifrån innan det är försent och vår sjukvård är helt nedmonterad. Om inget görs nu, vilka av dessa fantastiska människor som slet på akuten i lördags vill vara kvar där om ett år?

Alla ni som jobbar på tidningar eller nyhetsredaktioner, ta er till akuten. Skriv krigsrubriker!

Alla vi andra måste höja rösten för så här kan det inte fortsätta, och ja, det gäller dig också, nästa gång är det du, ditt barn eller någon du älskar som behöver akut vård. Då måste det funka.

Stort tack till personalen på SÖS-akuten, ni är fantastiska!

Jag tycker att Irene Svenonius (moderat finansregionråd i region Stockholm) och andra politiker måste svara på vad de har för plan. Någon politiker måste kliva fram och ta ansvar för det här. Man måste göra om och göra rätt. 

Och till sist, till alla som skott sig själva på sjukvårdens bekostnad har jag bara ett ord att säga: KARMA.

 

Av Iréne Lindblad

Bekymrad skattebetalare

 

Den här texten publicerades först på Iréne Lindblads Facebook.