Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Aktivistiska läkare låg bakom apatiska barnen

Det finns inget vetenskapligt underlag för diagnosen uppgivenhetssyndrom, skriver Stefan Krakowski.Foto: NILS PETTER NILSSON
Stefan Krakowski är psykiater, författare och skribent.Foto: EVA LINDBLAD/1001BILD

Ska man bli en bra läkare och psykiater måste man tänka självständigt och resonera logiskt. Men det handlar också om att inse sin yrkesroll. Är man läkare eller socialsekreterare? Ska man hjälpa patienter medicinskt eller politiskt? skriver överläkare Stefan Krakowski.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Debatten om de apatiska barnen har blossat upp igen i samband med att en kortfilmsdokumentär, ”Life Overtakes me”, blivit Oscarsnominerad. Filmen skildrar en apatisk flicka och hennes familjs liv. Flickan, som kallas Nadja i filmen, tvingas bära blöja, sondmatas och bärs i filmen omkring av sina föräldrar, samtidigt som familjen kämpar för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. 

När familjen till sist beviljas permanent uppehållstillstånd i oktober 2017 tillfrisknar flickan snabbt. 

Magasinet Filter, som tidigare uppmärksammat hur två i dag vuxna personer tvingades spela apatiska och utsattes för svält och misshandel av sina föräldrar, har intervjuat en familj som stod Nadja och hennes familj nära. Familjen beskriver Nadja som ett lekfullt barn som spelar apatisk på beställning, som äter chips och busar med en sond i näsan. 

Själv vägrade jag att lägga in dessa patienter på avdelningar och jag skrev hem dem så fort jag hade ansvaret för en avdelning.

Jag har själv upplevt tystnadskulturen 

Själv skrev jag en essä för tidskriften Kvartal om apatiska vuxna som jag mött som akutpsykiater, (Kvartal). Jag vittnar i min artikel om hur fullt friska asylsökande vuxna utsattes för både elbehandling och tung medicinering trots att både personal och en del av mina kolleger var medvetna om att patienterna inte led av någon psykisk sjukdom samt hur tystnads- och konsensuskulturen låg som ett kvävande täcke över verksamheten. 

Själv vägrade jag att lägga in dessa patienter på avdelningar och jag skrev hem dem så fort jag hade ansvaret för en avdelning.  

Läkare verkade för uppehållstillstånd

I en intervju i SVT Nyheter verkar en läkare på barn- och ungdomspsykiatrin nu sent omsider kommit på mirakelkuren mot så kallat uppgivenhetssyndrom hos barn. Hon separerade barnen från föräldrarna och barnen tillfrisknade på ett par timmar. Men läkaren försvarar samtidigt de behandlingsmetoder som hon och hennes kolleger tidigare använt:

”Det vi verkade för var permanenta uppehållstillstånd för det var den medicinen vi visste hade bäst effekt för tillfrisknande”. Problemet här är förstås att permanenta uppehållstillstånd inte är en ”medicin” utan ett tjänstemannabeslut.

Yrkesroller sammanblandas

Intervjun riktar strålkastarljuset på ett allvarligt problem inom psykiatrin i dag, nämligen sammanblandningen av olika yrkesroller.

Den kroniska bristen på vårdplatser inom psykiatrin och de ändlösa köerna till psykiatriska öppenvårdsmottagningar beror till största delen på en oförmåga att förstå var gränsen går mellan psykisk sjukdom, sociala problem eller händelser som hör livet till. 

En stor del av mitt dagliga jobb på en sjukhusavdelning går åt till att dels se till att patienter med psykisk sjukdom kan få tillgång till den akuta vård de har rätt till och i möjligaste mån förhindra inläggningar av personer som saknar slutenvårdsbehov. För det är fortfarande inte ovanligt att en del psykiatriker anser att personer med dålig privatekonomi, som är missnöjda med sitt boende eller rent allmänt lever ett trassligt liv, bör läggas in på sjukhus, helst akut. 

För bara några veckor sedan ville en överläkarkollega lägga in en patient på min avdelning med begäran om att vi på avdelningen ”skulle få ordning på hans liv.” 

Läkare är inte socialsekreterare

Ska man bli en bra läkare och psykiater måste man tänka självständigt. Det gäller att resonera logiskt. Vad är rimligt och vad är orimligt? Men det handlar också om att inse sin yrkesroll. Är man läkare eller socialsekreterare? Ska man hjälpa patienter medicinskt eller politiskt? 

Men det är också viktigt att ifrågasätta direktiv och diagnoser, till och med från Socialstyrelsen som nu säger att man inte är förvånad över att det inte finns något vetenskapligt underlag för diagnosen uppgivenhetssyndrom. Det är samma myndighet som för bara några år sedan i sin vägledning hävdade att ”hypoteser om simulering, manipulation och förgiftning har visat sig sakna stöd i den forskning som bedrivits”.

 

Av Stefan Krakowski

Överläkare, författare och skribent

Aktuell med boken ”I psykiatrins tjänst – en svensk läkares memoarer”

Filter har granskat de apatiska barnen: ”En uppväxt av tvång och hot”