DEBATT. Den nya chatbotten från OpenAI är här. Det räcker med att ha testat den under några dagar i egenskap av svensklärare för att inse att skolan står inför en av de största utmaningarna någonsin. Skolverket, politiker och lärare runtom i Sverige borde redan nu diskutera hur man ska förhålla sig till denna nya teknik, men än så länge är det tyst från de flesta håll.
Kulturskribenter tävlar just nu i att betona hur boten aldrig kan ersätta en mänsklig skribent, att texter på till exempel universitetsnivå är bortom vad botten kan producera.
För stunden stämmer detta, men de missar poängen: botten skriver redan nu lika bra eller bättre än de allra flesta människor, både vad gäller språk och innehåll. Det kan vara läge att krasst påminna om att 50 procent av alla människor har en IQ under genomsnittet.
Plågsamt uppenbart
Vad gäller texter på högstadiet är det plågsamt uppenbart att botten på ett alldeles ypperligt sätt hanterar precis det textregister en högstadieelev förväntas behärska, till exempel insändare och noveller.
Problemet finns här och nu.
Skolan är inte förberedd på detta paradigmskifte, och kanske går det aldrig att förbereda sig inför något som detta. Detta gäller inte bara i mitt ämne, svenska, utan i alla som innefattar något slag av skriftlig produktion.
Jag har exempelvis bett botten lösa matteproblem i textform och jag får väl redovisade, korrekta lösningar tillbaka. Jag har bett den skriva en text om min semester på enkel nybörjarspanska och den lyckas med bravur. Att den ibland misslyckas på ett taffligt sätt förändrar ingenting; den lyckas ju ändå betydligt oftare än de flesta elever.
Jag tror att ingen egentligen vet vilken riktning skolan bör ta, och just därför behöver vi alla prata om detta.
Efter tolv år som svensklärare på högstadiet och gymnasiet känner jag mig för första gången uppgiven. Då plagiatprogram inte fungerar på chatbottens texter kommer alla skrivuppgifter utan undantag behöva genomföras på lektionstid. Texttyper som kräver tid till reflektion och eftertanke riskerar att väljas bort av praktiska skäl. Lägg till detta alla elever som på grund av diagnoser och andra orsaker har svårt att producera text på beställning i en ofta bullrig klassrumsmiljö.
Men bottens påverkan handlar om mer än bara fusk vid skrivuppgifter. Den tvingar oss att ifrågasätta hur vi i dag bedriver undervisning och vilka kunskaper och färdigheter som är viktiga att erhålla i skolan.
Ska vi gå tillbaka till enbart penna och papper, som vissa redan nu förespråkar, eller ska vi, som de nya kursplanerna i svenska betonar, ägna oss ännu mer åt digitala texter och verktyg?
Skrivfel blir vackert
Ska vi lärare kanske uppmuntra en kreativ skapandeprocess där eleven med väl uttänkta instruktioner till AI-botten lyckas skapa mer originella och välskrivna elevtexter än vad vi hittills trodde var möjligt?
Jag tror att ingen egentligen vet vilken riktning skolan bör ta, och just därför behöver vi alla prata om detta.
Jag frestas av tanken att låta botten hitta några väl valda ord för att avsluta denna text, mitt trötta lärarhuvud räcker inte riktigt till i dessa betygstider. Men jag motstår impulsen och avslutar i stället med en reflektion: botten kan fortfarande inte skriva texter med medvetna språkfel, inte ens om jag uttryckligen ber den. Plötsligt blir alla skrivfel i elevtexter jag markerat, irriterat mig på och svurit över genom åren något vackert och djupt mänskligt. Jag får försöka njuta av dessa så länge kan jag.
Av Sebastian Marquez von Hage
svensklärare och förstelärare i språkutveckling
