Tiden rinner ut för Syrien. Gasattacken har drastiskt höjt de politiska insatserna och risken för ett USA-lett militärt angrepp, syftande till att bestraffa Assad-regimen, är nu överhängande.
Jag säger risken, inte för att det saknas motiv att ställa Syriens regim till ansvar, utan främst för att ett militärt ingripande kommer att försvåra en politisk lösning av konflikten.
Dessutom finns en påtaglig risk för spridning. Det märks i människors oro inte minst i Irak, där jag just nu befinner mig. Det saknas heller inte paralleller mellan det USA-ledda angreppet på Irak för tio år sedan och det som nu byggs upp i Syrienkonflikten. Då som nu var kemiska vapen motiv för angreppet. Säkerhetsrådet var splittrat. FN skulle söka klarhet, men fick inte fullgöra sitt uppdrag.
Efter invasionen 2003 visade det sig att USA:s bevis inte fanns. I dag tvivlar få på att kemiska vapen använts i Syrien. Men det är inte klarlagt av vem. I maj kom en FN-rapport ledd av Carla Del Ponte fram till att det var del av rebellerna snarare än regeringen som kunde knytas till användning av Sarin. Den uppgiften, som byggde på intervjuer av offren, tonades senare ner.
Det är olyckligt att politiska ledare, inte bara i USA utan också i regionen och Europa, inte låter FN:s undersökningsgrupp göra sitt jobb innan man uttalar sig kategoriskt och ropar på militär vedergällning.
Carl Bildt hör till de mer försiktiga av europeiska utrikesministrar. Där finns möjligen en parallell till ett annat USA-lett militärt ingripande som många jämför med - Natos bombningar av Serbien i samband med Kosovo-krisen 1999.
Jag arbetade då som talskrivare för utrikesminister Anna Lindh och deltog i arbetet med att formulera den svenska ståndpunkten, där vi ansåg angreppet inte vara legalt, men väl legitimt. Carl Bildt var då moderatledare och samtidigt hög representant i Bosnien och min bild var att han då, i samband med partiledaröverläggningar för att förankra av den svenska hållningen, var den mest återhållsamme och folkrättsligt principiella av de borgliga partiledarna.
Den svenska hållningen i Kosovo-krisen har också varit vägledande för mitt partis förhållningssätt till principen om ansvaret för att skydda, R2P. Ett militärt ingripande kräver beslut av FN:s säkerhetsråd. Men i extrema nödlägen, när säkerhetsrådet är oförmöget att ta ansvar, kan man inte utesluta en annan, men bred och folkrättsligt grundad ordning.
Men detta kräver uppfyllelsen av en rad kriterier, inte bara fullständig klarhet i ansvarsfrågan. Bland annat måste alla diplomatiska och politiska ansträngningar vara uttömda och man måste vara säker på att ett militärt ingripande inte förvärrar situationen eller får andra och värre konsekvenser.
Det gäller i Syrien och i Mellanöstern. Men också i internationell politik i stort. R2P är en av de viktigaste nydaningarna i folkrätten under senare år. Men om konceptet missbrukas, används slarvigt eller som täckmantel för vissa länders intressen kommer det att politiskt kapsejsa.
FN:s undersökningsgrupp måste först och främst få göra sitt jobb. FN måste också få uttömma alla sina möjligheter till politisk lösning. Det är dags för Ban Ki-Moon att själv bege sig till Damaskus. Det var genom att ta ansvar på högsta nivå som hans företrädare Dag Hammarskjöld och Kofi Annan klarade av att lösa mycket svåra konflikter.
Dödandet måste upphöra. Alltför många länder tar ensidig ställning för antingen regimen eller oppositionen på ett sätt som ger båda parter förhoppningar om att det finns en militär lösning. Det gör det inte. Om omvärlden samlat tog ställning för en politisk lösning, skulle förutsättningarna drastiskt förändras.
Sverige är en del av denna omvärld. Därför vädjar jag till Carl Bildt, Urban Ahlin och andra som nu har att fundera på det svenska förhållningssättet till en kommande USA-ledd militär attack:
Låt inte militära genvägar underminera folkrätten och politikens möjligheter! Legitimera inte ett militärt ingripande på de grunder vi har i dag.
Peter Weiderud är ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Premium
Premium
Premium