Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Agneta Pleijel: Klart jag vill ha en dansande man

Gabrielle Anwar och Al Pacino i filmen "En kvinnas doft" från 1992
Pardansen har under decennier fört en undanskymd tillvaro i Sverige. Den har haft tidsandan emot sig.
Men nu står paren åter i kö till danskurserna.
I dag skriver AGNETA PLEIJEL om pardansens återkomst och om varför hon vill ha en man som kan dansa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Man talar kanske inte så mycket

om det, men eftersom jag blir tillfrågad: ja, jag lever hellre med en man som dansar. När jag tänker efter var det till och med i dansen vi möttes (på en brygga en midsommarafton). Det glömmer jag ofta när någon vill veta hur vi träffades. Jag kan beskriva vad skillnaden är mellan mannen som dansar och mannen som inte dansar! Men först måste jag beröra förändringen i det kulturella paradigmet som inträffade i min livstid: dansen försvann, jag menar pardansen. Jo, två gamla töntar kanske fortfarande dansar med varann, företrädesvis på Finlandsfärjan eller på restaurangen där "mogendans" annonseras. Men i övrigt försvann pardansen nästan spårlöst. Unga människor dansar visserligen, på lokaler med decibeltal som motsvarar uppskjutandet av rymdsatelliter, men var och en rör sig för sig själv och formlöst, utan fastlagda steg: det är skak, sparkar och armar i luften som i aerobics - ensamt, så ensamt (individualismens triumf?). Själv dansade jag pardans hela min ungdom, ofta flera gånger i veckan, i hem där det var föräldrafritt, på jazzklubb och dansbanor. Det var mest foxtrott och bugg - men likväl med en partner, många partners. Alla turer var inte lika roliga, men man tackade varann efteråt, och också han som kanske var en smågangster förde henne tillbaka till platsen där dansen inletts. Hela ritualen försvann, och räknades förstås aldrig till finkulturen eller den intellektuella sfären (fenomenet hade förföljts i decennier i form av offentliga utgjutelser över till exempel "dansbaneeländet"). Jag blir påmind om allt det här när min väninna drar med mig till soppteater och Birgitta Holm i "Två steg från himlen". (Hon är inte bara en aktad professor i litteraturvetenskap utan också en lysande enmansrörelse för pardans - läs hennes bok med just det namnet.)

Aldrig dansades det i Sverige

som på 30-talet! Det var en fluga, ett vanvett, ett rus. Man träffades och "rullade undan mattan". Dansfilmerna avlöste varann liksom danserna, charleston, rumba, jitterbugg. Min moster vann 1941 en vokalisttävling på Berns, hon var sexton och slutade skolan för att - som föregångerskan Alice Babs - ägna sig åt yrket och bli del av bandet som höll i gång de dansande. Hon sjöng på plejs som Vinterpalatset och Nalen. Det var krig och mörkläggning, swingpjattar och nalensnajdare. På hennes begravning förra året sjöng min systerdotter vid kistan hennes favoritlåt, den som hon vann och slog igenom med: "Blue skies". (För den som ännu minns: Irving Berlins stora hit från depressionen och Wall Street-kraschen, den spreds över världen nästan lika snabbt som aktiekurserna föll.) Efter kriget tynade dansen bort. Under 60-talet - höjdpunkten för rationalitet, positivism och, och västerländsk stelbenthet och sinnestorka - inleddes pardansens död. Därefter "spisade" man hellre, det vill säga lyssnade på ny musik försjunken i sig själv. Professionalismen tog över - man såg dans från åskådarplats, man utförde den inte längre själv. Erotik blev sex. Intellekt blev finare än kropp. Beröring blev allt mera hotfull. Känslan för partnerkroppen försvann. Birgitta Holm - denna i frihet dansande professor - har rätt: vi förlorade något. Jo, jag kan invändningen: den ritualisering som är pardans har hatats av många, ritualen var macho, panelhönor fick sår för livet och killar suckade inför dansskola. Så måste det dock inte vara. Kan man inte vara feminist och pardansare? Varför skulle de negativa sidorna motivera att hela företeelsen sopas bort? Det finns få upplevelser som går upp mot pardans. Att två kroppar rör sig till musik, gärna tätt intill varandra, är något oöverträffat. Och kanske har Birgitta Holm rätt när hon - mitt i den underbara dansdemonstrationen på Stadsteatern - säger att ett visst ämne utlöses i kroppen i dansen: vi blir lugna, mer närvarade i ögonblicket, glömska av egot och uppmärksamma på den andre. Dans befordrar hälsa, man skulle kanske till och med våga säga lycka? Nu vänder det kanske för dansen. Till och med i kyrkorna dansas det, liturgisk dans, visserligen inte pardans, men utifrån samma kunskap om dansens inverkan som ovan - läs "Heliga danser i kyrkan" av Maria Rönn. För den sekulära pardansen finns tecken på återkomst: se Anna Book i TV4, se det ökande intresset för kurser i tango, milona och salsa. Också jag har gått på kurs, på fina Pelé på Upplandsgatan (där bland andra Birgitta Holm skymtade). Det var faktiskt mannen som tog dit mig. Låt mig ägna mig åt honom.

Varför vill du dansa tango?

frågade jag. För att det är första gången i mitt liv, svarade han, som jag inser att det är mitt ansvar att se till att golvet gungar under dina fötter. Är det inte underbart sagt? Visste ni att de argentinska tangodansörerna först lär sig kvinnans steg för att öva känsligheten? Män dansar med män. Den sanne tangokavaljeren kan, påstås det, få en tunna sill att dansa. Jag vill inte precis likna mig vid en silltunna. Men när han fattar mig, och en Piazzolla snurrar i musikapparaten, överlåter jag mig till honom. Han blir en annan. Också han överlåter sig. Hans kropp blir fast, sensuell, tveklös och dristig. I tangon finns inte plats för skepticism och misstänksamhet. Skulle sånt släppas in förstörs dansen. Vi är nära varandra och ändå främmande för varandra: tangon är större än vi. Ja, jag sveps med. Ja, jag glömmer mitt jag. Mannen blir till sitt innersta själv men också till sin historia, sin kropps historia, många kroppars historia: emigranter i Argentina, ensamma landsflyktingar. Det är utsatthetens vemod. Och vissheten om vår förgänglighet. Och delaktighet i vårt öde och glädje. Jag fylls av ömhet för mannen. Dans är inte sexualitet men hör till Eros, kärleksguden. Det är klart att jag vill ha en dansande man! AGNETA PLEIJEL Agneta Pleijel är författare. Hennes senaste roman heter "Lord Nevermore" och är en roman om Europa. Hon är gift med journalisten Maciej Zaremba.