Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Adoptionsförmedlarna har också ett ansvar

Adoptivbarnet Freddies tragiska död i Mullsjö sätter fingret på ett flertal problem med internationell adoption. Bland annat gäller detta det bristande stödet till adopterade och deras svenska föräldrar, och det oförklarliga faktum att Sverige fortfarande förmedlar adoptioner vilka inte godkänts av de biologiska föräldrarna. Det skriver i dag DANJEL JI-SOO NAM LINDBERG, adopterad från Korea.
I går avslutades rättegången mot Freddies adoptivföräldrar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Freddie eller Erik

som han döptes till av sin biologiska mamma, blev bara tre år gammal. Freddies adoptivföräldrar som i somras fick vårdnaden och ansvaret över hans liv och framtid, står nu inför rätta för att ha vanvårdat honom. Hans biologiska mamma, en romsk kvinna i Tjeckien, miste samma ansvar redan efter födseln och visste inte ens om att han adopterats bort utomlands förrän svenska journalister kom med dödsbudet. Hon hade inte gett sitt godkännande till adoptionen, inte ens getts möjligheten att säga nej. Fallet Freddie är ovanligt. Även om det finns ett flertal kända rättsfall där adopterade behandlats illa av sina adoptivföräldrar, hör dessa lyckligtvis till undantagen. Vad som tyvärr inte är ett undantag är att adoptioner inte godkänns av de biologiska föräldrarna. Som det ser ut i dag är det endast Sydkorea, av de länder som Sverige har ett adoptionssamarbete med, som har en helt "säker" adoptionsprocess där de biologiska föräldrarna är garanterat införstådda med vad som händer med deras barn. I länder som Colombia, Tjeckien, Kina och Ryssland, finns inga sådana garantier. Många adopterade som lever i Sverige i dag har med andra ord förts till barnhem mot föräldrarnas vilja eller utan deras vetskap, och sedan sänts i väg för internationell adoption. Eftersom jag själv inte känner till min egen adop-tionshistoria går det inte heller att utesluta att även mitt fall var ett sådant. Under 1970-talet, när jag föddes, fanns nämligen ännu inte någon utarbetad praxis rörande de sydkoreanska föräldrarnas medgivande. Jag har träffat jämnåriga som fått bekräftat av sina biologiska föräldrar att de helt enkelt blivit kidnappade.

Det minsta vi adopterade

kan begära är att de adoptioner som sker i dag har godkänts av de biologiska föräldrarna. Inget barn ska behöva tvivla på om det förts till Sverige mot sina föräldrars vilja eller vetskap. Freddies adoptivföräldrar har ställts inför rätta och i går var det sista rättegångsdagen. Men det är inte bara detta uppenbarligen förvirrade par som är ansvariga för pojkens död. Jag menar att adoptionsorganisationen som förmedlat adoptionen med det mindre passande namnet Barnen framför allt, socialtjänsten i familjens hemkommun Mullsjö, och den statliga myndighet som ansvarar för internationella adoptioner, MIA, likväl är ansvariga för Freddies död. Men problemet med adoptionsförmedlarna är just att de inte tar på sig något ansvar. På Barnen framför allts hemsida står i ett pressmeddelande att det är socialtjänsten som har ansvaret, och på MIA:s står ingenting alls. Mullsjö kommun ska granskas, men att händelsen leder till någon större förändring av hemutredningarna generellt eller det faktum att i stort sätt alla som vill adoptera också ges möjligheten, är inte troligt.

Att bli adoptivförälder

är något annat än att bli föräldrar. Vi adopterade är inte "vanliga barn". Vi är sprungna ur psykiska trauman, och vi har alla skiljts från våra ursprungliga föräldrar, vilket måste bearbetas och accepteras. Vi kan inte förväntas känna ensidig lycka och tacksamhet. Därför måste både vi adopterade och våra svenska föräldrar ges bättre stöd. Stat, kommun och adoptionsförmedlare kan inte blunda för den problematik som en adoption innebär och lämna barn och föräldrar i sticket. Freddies svenska föräldrar tappade greppet. Vi vet ännu inte vad som hände i hemmet i Mullsjö. Vad som gick snett. Vad många, både adopterade och adoptivföräldrar vittnar om, är en känsla av att "det blev inte som vi hade tänkt oss" eller tankar som "jag förstår inte mitt barn" kan förkomma. I Mullsjö såg ingen vad som hände. Ingen förstod, men någon måste se och följa upp vad som händer inom adoptivfamiljen. Föräldrar som inte förstår sina barn måste kontinuerligt få stöd. Jag upplever att det finns en övertro på adoptionssystemet som säger att barnet per automatik får ett bättre liv i Sverige och i väst än vad det hade fått i sitt ursprungsland. Denna övertro skymmer sikten för de många svårigheter vi adopterade möter.

Adopterade och adoptivföräldrar

måste ges bättre stöd. Samhället måste acceptera att internationella adoptioner är problematiska. En adoption ska utgå från barnets bästa. Det säger både FN:s Barnkonvention och den svenska lagen. Men alltför ofta är det i stället de svenska adoptivföräldrarna som sätts i främsta rummet. För oss adopterade kan det tyckas som om västvärldens och vuxnas rätt till barn för länge sedan passerat målet om barns rätt till föräldrar. Att adoptionerna fortskrider för att ge barnlängtande föräldrar ett barn till varje pris i stället för att ge de mest utsatta barnen föräldrar. Själv undrar jag i mitt stilla sinne om verkligen svenska adoptivföräldrar vet eller vill veta sanningen om deras barn? Om de vill veta att de biologiska föräldrarna kanske inte ens tillfrågats? När värdet av barnets bakgrund så systematiskt ignoreras och när konsekvenserna av att bli separerad från sitt ursprung och födelseland inte tas på allvar kan målet om barnets bästa ifrågasättas. FN:s Barnkonvention säger också att internationella adoptioner ska ses som en sista tredje utväg. Barn har rätt till en familj, står det, men först och främst den egna eller i andra hand en familj i det egna landet. Först när dessa två alternativ kan uteslutas, kan internationell adoption bli aktuellt. Men så här är det inte i dag. Om vi ser till Freddies fall så hade han, enligt vad som framkommit i medierna, både en mamma som ville finnas med i sin sons liv och en föreståndare på barnhemmet som var beredd att adoptera honom. Av någon anledning blev det inte så, och med största sannolikhet stavas denna anledning - pengar.

Att adoptivföräldrarnas

rättigheter tillgodoses framför både de biologiska föräldrarna och barnets blir smärtsamt tydligt när Freddie nu, mot sina tjeckiska mammas vilja, ska begravas i Sverige. Med vilken rätt nekas detta barn, som vanvårdats till döds i ett främmande land, att få begravas i sitt hemlands jord? DANIEL JI-SOO NAM LINDBERG Danjel Ji-Soo Nam Lindberg är frilansjournalist och adopterad från Korea.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!