Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

68-rörelsen lever med oss

Kårhusockupationen 1968. I helgen var det 40 år sedan kårhuset i Stockholm ockuperades av studenter som var missnöjda med förslaget om ny studieordning.Foto: PRESSENS BILD
Den moderata ryggmärgsreflexen har ofta varit att se 1968 som ett rött skynke. Samtidigt finns det anledning för oss att också se frihetsdimensionen i händelserna.
Denna dimension knyter tydligt an till det starka frihetsbudskap som länge utgjort kärnan i moderat ideologi.
1968 var det vänstern som drev på för att minska hierarkierna och öka jämställdheten. I dag är det moderaterna som tydligast förvaltar frihetsarvet från 1968. Det skriver Per Schlingmann.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

1968 var ett på många sätt omtumlande år som fått konsekvenser också för oss som inte var födda då. Många viktiga händelser skedde under kort tid. Generalstrejken i Frankrike, Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien och mordet på Martin Luther King, för att bara nämna några. I helgen har det gått 40 år sedan kårhuset i Stockholm ockuperades på grund av missnöje med det dåvarande förslaget till ny studieordning.
I spåren av händelserna under 1968 följde en farlig radikalisering av vänstern. Idén om att skapa proletariatets diktatur innebar att mänskliga fri- och rättigheter sattes i skymundan. Stöd gavs okritiskt till regimer världen över med främsta idé att förtrycka sina egna medborgare. De starka angreppen på marknadsekonomin resulterade så småningom i löntagarfonderna med syfte att förstatliga svenskt näringsliv.
Idéerna fick tydlig inverkan också på skolan. Kunskapsuppdraget åsidosattes till förmån för föreställningar om att skolan framför allt skulle fokusera på den sociala dimensionen. Ämneskunskaper hos lärarna sågs inte som viktigt och utvärderingen lades inte sällan hos eleverna själva.
På samma sätt förändrades synen på arbetets värde. Dåtidens tankar om nit och att göra rätt för sig fick ge vika för åsikter om att arbete stod i vägen för att kunna förverkliga sig själv. Arbetslinjen började omformas från att ha betonat allas skyldighet att arbeta till att i stället handla om rätten att få välja arbete.

Den moderata ryggmärgsreflexen
har ofta varit att se 1968 som ett rött skynke, helt utan positiva sidor. Samtidigt finns det anledning för oss att också se frihetsdimensionen i vad som hände under denna tidsperiod. Intressant nog knyter denna dimension tydligt an till det starka frihetsbudskap som länge utgjort kärnan i moderat ideologi. 1968 var nämligen startskottet för vad som på många sätt kom att bli en frigörelse av individen.
Särskilt tydligt har detta varit på jämställdhetsområdet. Innan 1968 var de traditionella könsrollerna mycket starka. I allt väsentligt var kvinnan underordnad mannen. Normen i samhället att kvinnan skulle vara hemma medan mannen skötte försörjningen. Möjligheterna till abort var begränsad, liksom till preventivmedel. Smusslandet kring vår sexualitet var utbrett.
Mycket har hänt sedan dess. Könsrollerna finns fortfarande kvar i vårt samhälle, men är ett mindre problem nu än då. I dag är det lyckligtvis fullt naturligt att kvinnor arbetar precis som män. Dessutom skulle det vara fullständigt otänkbart att inte ha fri abort och vår sexualitet har avdramatiserats.

Även det sätt
vi förhåller oss på till varandra har utvecklats till det bättre. Efter 1968 började allt fler människor ifrågasätta de gamla hierarkier som bar upp ett klassamhälle där man gjorde skillnad på folk och folk. I dag känns det väldigt avlägset att behöva säga Ni till varandra.
På samma sätt har samhället blivit öppnare för både ifrågasättande och för att våga se saker på ett annat sätt. Det har blivit viktigare vart man är på väg än var man kommer ifrån.
En central del i denna utjämning av människors livschanser har varit utbyggnaden av välfärdssamhället, som har gett människor en god grund att stå på. Inte minst har den stärkt ungdomars självständighet och gjort dem mindre beroende av sina föräldrar. Till exempel är unga människor i Sverige, till skillnad från i många andra länder, inte direkt beroende av sina föräldrars förutsättningar och goda vilja för att få genomgå högre utbildning.

Behovet av förändring
och förnyelse i samhället upphörde inte med 1968. Men till skillnad från då handlar dagens stora frihetsutmaningar varken om att riva otidsenliga hierarkier eller att råda bot på smusslande om vår sexualitet. Mer finns förvisso kvar att göra på dessa områden, men uppgiften i dag är att frigöra den kreativitet och skaparkraft som finns hos många människor men ofta passerar obemärkt förbi.
Det handlar om personer som vill arbeta men aldrig får chansen och folk som jobbar men ändå inte får pengarna att räcka till. Elever som tillbringar åratal i skolan utan att nå upp till kunskapsmålen. Äldre som vill leva ett aktivt liv men inte vågar när rättsstaten har dragit sig tillbaka.
Ytterligare en viktig skillnad är att det 1968 var vänstern som drev på för förändring medan en ängslig borgerlighet slog vakt om den gamla ordningen. Så ser det inte längre ut. Medan alliansregeringen driver på för att öka friheten i Sverige är det i stället vänstern som sätter ned klackarna i backen och försvarar den gamla ordningen.

Vår jobbpolitik fungerar
och innebar under regeringens första år att 164 000 svenskar kunde lämna utanförskapet. De stora skattelättnaderna för låg- och medelinkomsttagare gör att folk får större möjligheter att leva som man vill. Tidigare kunskapskontroller och fler speciallärare i skolan gör att elever lär sig läsa, skriva och räkna. Satsningar på polisen och strängare påföljder för våldsbrott innebär att människor vågar återerövra gator och torg. Sverige blir steg för steg blir ett friare land där fler kan göra sig hörda.
Studenterna som intog Stockholms kårhus 1968 hade nog inte förväntat sig att det skulle bli så här. 40 år senare är det nämligen de nya moderaterna som bäst förvaltar frihetsarvet från 1968 medan vänstern ängsligt tittar på.

Per Schlingmann

Per Schlingmann är moderaternas partisekreterare. Han är två år yngre än den jubilerande rörelsen och har Åsa Moberg som favorit-68:a.