Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

080201: Rättvisemärkt drabbar de fattigaste bönderna

Rättvisemärkta varor blir allt populärare på marknaden och flera politiker driver på för att det offentliga ska öka inköp av Rättvisemärkta produkter.
Men Rättvisemärkt för konsumenterna bakom ljuset; extremt lite pengar kommer fram, de fattigaste bönderna har inte råd med certifikaten och fasta priser används. Det ärmer effektivt att ge pengar till hjälporganisationer med 90-konton än att vilseledas av Rättvisemärkt. Det skriver frilansskribenten Lydiah Wålsten i dag.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Konsum, Ica och Seven Eleven. Allt fler företag väljer att servera Rättvisemärkta produkter. Men att handla Rättvisemärkt är att svika världens fattiga. Ändå har rättvisemärkt vunnit många politikers stöd och sympatierna spänner mellan höger och vänster, kristdemokrater och vänsterpartister. Varje år får föreningen Rättvisemärkt 1,6 miljoner i statliga bidrag för att ”bedriva en aktiv opinionsbildning kring etisk konsumtion”. Vad som däremot gör Rättvisemärkt så etiskt tycks ingen veta. Vid en närmare granskning av rörelsen kunde jag dessvärre se följande:
Att bli certifierad som Rättvisemärkt producent är dyrt. Så dyrt att det rör sig om fantasisummor för många fattiga. Minimiavgiften för att upprätta ett kooperativ ligger på drygt 22 000 kronor och till detta läggs en årlig avgift på minst 12 000 kronor. Bonden i Kenya, vars årsinkomst är drygt 2 500 kronor, får svårt att betala och bli en del av Rättvisemärkt.

Genom att köpa Rättvisemärkta
produkter styr man därför resurserna till de rikare bönderna, inte till de fattigaste, vilket retoriken ger sken av. Om man handlar Rättvisemärkt bör man fråga sig om det är rättvist att straffa just de kaffe-, te- och bananodlare som inte har råd. Dessutom kostar Rättvisemärkt kaffe fem till tio kronor mer per kilo än vanligt kaffe. Det kan tyckas vara ett rimligt pris för global rättvisa. Men upp till hela 80 procent av det högre pris som konsumenter betalar försvinner på vägen.
Av en tia når två spänn den fattiga bonden. Resten har virvlat in i Rättvisemärkts och mellanhändernas organisationer. När Rättvisemärkt på sin hemsida skriver att man ”garanterar att det högre pris konsumenten betalar för en Rättvisemärkt vara direkt tillkommer den producentorganisation som har producerat varan” vilseleder man sina konsumenter.

Om Rättvisemärkts konsumenter visste
hur lite pengar som kommer fram till de bönder vars ansikten pryder kaffepaketen hade de sannolikt handlat annorlunda. Till exempel är det mer effektivt att skänka pengar till en biståndsorganisation med ett så kallat 90-konto. Ett sådant konto garanterar nämligen att 75 procent av alla insamlade medel når de behövande. Rättvisemärkts garanti fungerar tvärtom: nästan allt försvinner.
Rättvisemärkt har ett, i deras ögon, vattentätt motargument. De säger att Rättvisemärkt inte är bistånd, utan handel och bedyrar därför att all ineffektivitet är naturlig. Logiken är enkel. Alla företag har svinn, även Rättvisemärkt. Dessutom är det mellanhändernas fel att pengar försvinner.

Men är Rättvisemärkt som vilket företag som helst? För det första belyser Rättvisemärkts reklam inte de egna produkternas överlägsenhet utan pekar i stället ut andra produkter som orättvisa. Att skriva ”rättvist” på ett kaffepaket är inte samma sak som att skriva ”när du får oväntat besök”. För det andra är Rättvisemärkt en mycket speciell form av handel. Föreningen förespråkar fasta priser, vilket betyder att priset ligger fast oberoende av hur utbudet och efterfrågan ser ut. Det rimmar illa med den marknad som Rättvisemärkt säger sig gilla. Om Rättvisemärkts organisation växer, växer också ett prisregleringssystem där kvoter, kontroller och licenser styr vad som produceras.

Pengarna kommer aldrig fram, certifikaten är dyra och fasta priser används. Trots stora brister i Rättvisemärkts system står landets politiker just nu i kö för att få sin kommun utnämnd till ”Fairtrade City”. Det innebär att kommunen förbinder sig att årligen öka den offentliga konsumtionen av Rättvisemärkta produkter. Men vill man som politiker eller konsument hjälpa världens fattiga bör man först syna Rättvisemärkt i sömmarna. Helst innan man rusar i väg och klistrar klistermärken med texten ”vi gör världen mer rättvis” på var och varannan kaffemaskin.

Lydiah Wålsten
Frilansskribent

Lydiah studerar vid JMK i Stockholm och är medförfattare till rapporten ”Vad Rättvisemärkt inte berättar” (Timbro 2008).