Lotta Gray är bloggare på Damernas Värld.
Lotta Gray är bloggare på Damernas Värld. Foto: EERO HANNUKAINEN/TT / EERO HANNUKAINEN TT NYHETSBYRÅN

Lotta Gray: ”Tid är det dyrbaraste vi har, vi har bara inte förstått det än”

Lotta Gray är bloggaren bakom ”Vimmelmamman”, journalist och canceröverlevare. I en exklusiv krönika för Damernas Värld skriver Lotta om hur vi ser på tid. Hon tänker på att vi behöver inse att vår tid här i världen är begränsad, hur obehaglig den tanken än är – och sedan göra det bästa vi kan av den tid vi har fått.
Lotta Gray

Tid. Detta ständigt flödande ord som innebär så många olika ställningstaganden för så många av oss. Tid, som smiter in under vajande studentmössor, och följer med oss via livsval, partner, barnalstrande, karatefyllor, semestrar, karriär, bobyggande och vårdande av gamla föräldrar. 

Tiden vilar inte, bidar möjligen för en stund men annars är tiden en oupphörlig stegräknare som ingen av oss kommer undan. 

För mig blev tiden smärtsamt närvarande när jag blev sjuk. Före det räknade jag iskallt med att den alltid fanns där, att mer tid skulle komma. Att tiden var något så självklart och generöst som jag bara kunde räkna med. Men inget kan vara mer fel, det vet alla som har vakat vid någons dödsbädd eller önskat mer tid med en älskad vän. Tid är det dyrbaraste vi har, vi har bara inte förstått det än, de flesta av oss. 

Så vad gör vi då med tiden, hur fyller vi våra liv och våra minnen, hur äger vi de värdefulla droppar tid som getts oss i förhand att förvalta på bästa sätt? Måste vi bli sjuka för att fatta, för att skära ner på energitjuvar, ducka dåliga relationer, krama både livet och vettet ur våra barn och carpa diem i solnedgångar världen över, eller är själva vetskapen om att vi alla ska dö tillräckligt för att vårda tiden?

När jag fick mitt cancerbesked stannade tiden.

När jag fick mitt cancerbesked stannade tiden. Den upphörde att existera för några minuter och efter det ser jag på tid på ett helt nytt sätt. Flera av min drabbade medsystrar fick inte mer tid. För dem och deras familjer är tiden utmätt, eller till och med slut. 

I kölvattnet på pandemin har en ny medvetenhet om tiden växt fram. Vi inser och förstår att den är begränsad, vilket tvingat oss att se inåt, bedriva navelskåderi och fundera över meningen med livet. Vi höll ju på att dö, flera av oss, och nästan alla känner någon som blivit allvarligt drabbad. Då blir rustningen tunn och vi ifrågasätter: Vad är tanken med allt egentligen? 

Vill du se hur tid ser ut gör du det enklast genom att följa ett barns liv, eller ännu hellre ditt eget, och när du väl har fått fatt på den där smått läskiga insikten att tiden är ransonerad, skatta dig då lycklig. Den insikten kommer att leda dig fram till radikala beslut, till vårdandet av det riktiga och viktiga, och insikten att vi alla ska vara döda sedan, väldigt, väldigt länge. 

LÄS MER: Intervju med Lotta Gray: ”Jag väjer sällan för de svåra frågorna”.