Skådespelaren Jennie Silfverhjelm berättar om att välja bort kändisskapet.
Skådespelaren Jennie Silfverhjelm berättar om att välja bort kändisskapet. Foto: Ellinor Sjöberg

Jennie Silfverhjelm: ”Jag är lite trött på skådespelare som pratar ut om sitt mörker”

Hollywood kan vänta. I stället flyr guldbaggeprisade Jennie Silfverhjelm till tryggheten på Dramatens scen, till svensk film och tv. För Damernas Värld berättar hon om att välja att vara en doldis, baksidorna med Metoo och om sitt nästa, halvhemliga, projekt.

Sofie Zettergren Bonnevier

På väg till mötet på Rival på Södermalm i Stockholm tänker jag att den här intervjun kan bli lite av en utmaning. Hon är visserligen en av landets främsta skådespelare och känd från såväl Dramatens fasta ensemble som för Beck-filmerna. 

Researchen om Jennie Silfverhjelm borde med andra ord vara rätt enkel. Det är den inte. 

Jennie Silfverhjelm

GÖR Skådespelare.

ÅLDER 43 år.

BOR Södermalm i Stockholm.

FAMILJ Sonen Valter, 11.

Kanske för att hon är lika frekvent anlitad till små indieprojekt och konstkonstellationer som till kommersiella blockbusters, och hennes offentliga persona verkar snarare rimma med det förstnämnda. Det vill säga – det finns ingen offentlig persona att tala om. Beslutet att inte bli en kändis som poserar på röda mattan är medvetet säger hon. Fast det gör ju mitt jobb lite knepigt.

– Men vad har du lyckats luska fram då? frågar hon nyfiket och till synes rätt nöjd med sin obefintliga närvaro på the world wide web.

Jennie Silfverhjelm är en del av Dramatens fasta ensemble. Foto: Ellinor Sjöberg

 

Tja, utöver ett imponerande cv är det väl att hon enligt Hitta.se tycks leva i en spännande familjesituation som sambo med två män i vitt skilda åldrar utan släktskap - samt med sin son Valter, 11. Därtill hittade jag en intervju i radioserien Katarina Hahr möter, där det pratas ångest och mörker. Och ett hemma-hos-reportage i ett inredningsmagasin där man får veta att Jennie inreder sitt hem på Södermalm med loppisfynd. Men det visar sig att den intervjun enbart gjordes för att knuffa på en försäljning av lägenheten som hon sedan inte sålde. Och i själva verket är familjesituationen rätt konventionell: Jennie bor med sin son Valter, men efter några interna byten i bostadsföreningen tappade Hitta.se tydligen tråden. 

Allt det här lägger jag fram vid Rivals frukostbuffé. 

”Jag är lite trött på skådespelare som pratar ut om sitt mörker”

– Det är som sagt ett medvetet val att inte göra intervjuer. Jag tycker inte om det, säger Jennie.

– Så nu undrar du varför jag i så fall ställer upp på en intervju med Damernas Värld?

Ja, lite …

– Det var nog framför allt bilderna som lockade mig. Jag är lite rädd för att en intervju blir sanningen. Man pratar om en grej och sen dras det upp och blir en vinkeln i artikeln, och så verkar det som att det är hela min identitet. 

Som din ångest?
– Ja. Det definierar ju inte mig. Jag är också lite trött på skådespelare som pratar ut om sitt mörker. Det går inflation i det där … Ju trasigare barndom, desto högre smäller det i bruset. Trasigheten blir nästan som en vandringspokal. Det är fascinerande, men också skrämmande.

Fick guldbagge för Karl-Bertil Jonssons julafton

Hon tar en mun kaffe och medger att hon helst skulle ha haft flera samtal före intervjun för att hitta rätt vinkel i texten. Men, säger hon, till slut bestämde hon sig för att i stället försöka avdramatisera situationen.

Många känner igen Jennie som tuffingen Alexandra från Beck, andra har förmodligen sett henne på Dramaten eller i filmatiseringen av Klas Östergrens Gentlemen, eller för all del i den Guldbaggeprisade rollen som Marianne i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Bland annat. Vid 43 års ålder är Jennies cv långt och hon har rykte om sig att vara oerhört produktiv. 

Skådespeleriet tycks nästintill medfött, eller åtminstone egenskaperna som ledde till teaterscenen.

Jennie Silfverhjelm som Alexandra i Beck 39 – Undercover, Foto: NORDISK FILM

– Det finns en stor nyfikenhet hos mig som gör att jag vill förstå andra människor och valen de gör, vare sig valen är goda eller onda. Det är som att jag har den där nyfikenheten intravenöst i mig. Hade jag inte blivit skådespelare så hade jag nog jobbat som journalist eller med något annat yrke som drivs av berättande, säger hon.

Som barn satt Jennie klistrad framför Twin Peaks och var lika förtrollad av Sherilyn Fenns mystik och svarta page som skräckslagen av demonen Bob.

– Bob förstörde min barndom! Jag var så rädd att jag hade en madrass vid mammas säng i flera år.

 Men till skillnad från andra barn regisserade Jennie om det hon såg på tv:n i sitt eget huvud.

– Jag kunde tänka att jag hade använt motljuset på ett annat sätt eller haft en annan ton i repliken. Det var oerhört visuellt för mig, säger hon och tillägger att det fortfarande ständigt pågår scener i hennes huvud.

– Min ena hjärnhalva är här med dig, men i den andra snurrar det ständigt små filmscener. Det, tror jag, är mitt kreativa nav.

Nyfikenheten fick sitt utlopp på teaterscenen med friheten att nå platser såväl i sig själv som i andra – en frihet som verkligheten och dess sociala koder sällan tillåter. Dessutom, tillägger hon, är det oerhört skönt att slippa sig själv ibland och få anta rollen som någon annan.

Skådespeleriet är ju en flykt. För mig, men även för publiken

– Scenen är min bas och Dramaten har varit mitt andra hem. En skådespelare, jag minns inte vem, sa en gång att det är så otroligt skönt att åtminstone två timmar varje kväll veta exakt var man ska stå och vad man ska säga. Jag kan känna igen det.

Är det så även när du inte mår bra privat, eller är det då jobbigt att stå inför en publik?

– Skådespeleriet är ju en flykt. För mig, men även för publiken. Sedan kan närvaron störas om det är andra jobbiga saker som händer i ens liv. Men det är ändå en flykt.

Jennie Silfverhjelm om baksidorna med Metoo

Hon tänker efter länge innan hon svarar, formulerar sig noggrant och även om hon har nära till skratt och en stor dos självdistans är allvaret hela tiden närvarande. Oavsett fråga hittar hon sin egen ingång till svar och de glättigt förutsägbara replikerna uteblir. Jennie Silfverhjelm äger den sällsynta egenskapen integritet – och den är hon rädd om. Samtidigt rör hon sig i en värld i förändring, där synlighet och tillgänglighet är ledord. 

– Det pågår absolut en förändring i min bransch. Vi står framför allt inför frågan om vad scenkonst ska vara i framtiden. Pandemin och Metoo skakade om mycket och det är en hel del som måste omvärderas.

Det är på gott och ont, säger hon: Metoo skapade förändring i form av medvetenhet och en bättre ton kolleger emellan. Men själv saknade hon nyanser i debatten, en debatt hon själv deltog i, om än inte offentligt.

Jennie Silfverhjelm valde sin son framför Hollywood. Foto: Ellinor Sjöberg

– När det hände var det starkt och det gick fort. Liksom med alla sådana fenomen fanns det baksidor. Debatten blev många gånger onyanserad och det var också en del som profiterade på den på ett smaklöst sätt, säger hon och drar paralleller till det omskrivna mordet på Catrine Da Costa, där de av media så kallade obducenten och allmänläkaren dömdes för styckning i rätten – men för mord av resten av världen.

– De var dömda oavsett hur den lagliga domen föll, och det är farligt när det händer. Det är som att vi behöver hänga ut någon och hitta någon som kan ta smällen, och det kan bli ganska brutalt, konstaterar Jennie.

Under våren har hon varit upptagen med att spela in den senaste i raden av Beck-filmer och samtidigt medverkat i SVT-serien Lea av regissören Alexandra-Therese Keining.

Varannan vecka har Jennie sin son Valter hos sig och det är med honom hon övar repliker. Dessutom är han hennes bästa kritiker.

Jag skulle aldrig skriva en bok om jag inte först fått en garanti på att jag får Nobelpriset

– Han kan vara rätt kritisk och säga till när något inte verkar trovärdigt och så. Han har varit med på filminspelningar och repetitioner sedan han var liten för hans pappa jobbar också med scenkonst. Han gillar det, det är rätt sköna människor som jobbar med film – de flesta har en skruv lös! 

Valter är också ett av de främsta argumenten till att Hollywood fått vänta. När sonen var två år var Jennie i Los Angeles för en rad möten, men insatsen var i slutändan för hög.

– Då måste man verkligen ge allt och ägna sig bara åt att gå på auditions, för roller som jag kanske förmodligen i alla fall inte vill ha, säger hon och stannar upp lite.

– Låter jag snobbig nu?

Nej, rätt rimlig. Med en fast tjänst på Dramaten, flera svenska storfilmer i bagaget och en Guldbagge på hyllan - då kan man väl unna sig att välja bort?

– Jo, men jag är ju så där att jag till exempel aldrig skulle skriva en bok om jag inte först fått en garanti på att jag får Nobelpriset i litteratur, säger hon och skrattar.

Skriver manus för långfilm

Det är delvis sant. Men också inte sant. För Jennie Silfverhjelm har både fått och tagit en bredd och höjd i sin kreativitet som är få – kanske framför allt kvinnliga – skådespelare förunnat. Hon har fått vara såväl hård som mjuk, god som ond. Någonstans måste det väl ändå ha föregåtts av ett visst mod?

– Absolut, även om det där med rädsla och mod är en ständig kontrast. Men på scenen känner jag mig faktiskt oftast trygg.

Jennie Silfverhjelm fick en guldbagge för sin insats i filmen ”Karl-Bertil Jonssons julafton”. Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY

Kärleken till arbetet har gjort att kalendern varit full av jobb det senaste året och just därför har Jennie låtit hösten förbli ett oskrivet blad utan planerade filminspelningar. Hon tvekar lite när jag frågar vad hon ska göra i stället. Hon har vänner på Amalfikusten, eftersom hon bott i Italien i perioder och talar flytande italienska – kanske åker hon dit. Mer tid på landet vore skönt … Hon blir tyst och ser hemlig ut. Det är något som inte stämmer, något hon inte säger. Men så kryper det motvilligt fram – försiktigt och med en glimt av den där rädslan hon nämnde. 

– Jag ska skriva … manus. Långfilm. Men jag vågar nästan inte säga det, för det går inflation i skådisar som ska skriva och regissera nu. 

Fler detaljer än så vill hon inte dela, så vi tar upp tråden om streamingeran i stället. Kanske finns det utrymme för massor av regiaspirerande skådisar nu när utbudet är så enormt?

– Jo, det är fantastiskt för skådespelare, för det finns massor av jobb. Men jag tror på miniseriens återkomst. Människan behöver en dramaturgi som består av en början och ett slut – som livet. I utbudet nu finns det inget slut, det är bara oändligt, resonerar hon och avslutar med en retorisk fråga:

– Vad gör det med oss?

STYLIST MAJKEN HANSÉN
HÅR ROBERT PRESTON
MAKEUP MARTIN SUNDQVIST/AGENT BAUER
TACK TILL HOTELL RUTH

LÄS ÄVEN: Lena Olin & Tora Hallström om familjen, uppväxten och rollen som Hilma af Klint

LÄS ÄVEN: Skådespelaren Aliette Opheim: ”Det finns ingen jag är så intresserad av som mig själv”