Skådespelarna Eva Röse och Vanna Rosenberg: bästa vänner och kolleger.
Skådespelarna Eva Röse och Vanna Rosenberg: bästa vänner och kolleger. Foto: Johan Nilsson

Eva Röse & Vanna Rosenberg: ”En vänskapsrelation kan vara lika stark som en kärleksrelation”

Under en inspelning på Gotland gick Eva Röse och Vanna Rosenberg in i en grotta – och klev ut som bästa vänner. Damernas Värld pratar vänskap, Tystnad tagning, rättvisa och skogsäventyr på Instagram med två skådespelare som navigerar sig genom livet sida vid sida. (Och var beredd – du kommer att vilja ringa din egen bästis när du läst klart!)

Lisa Rosman

– Nej men där är du ju!

Eva Röse ger ifrån sig ett glatt skrik när Vanna Rosenberg kliver in i studion där de ska fotograferas. De kommer så nära en kram man kan i dessa tider, och gnuggar entusiastiskt armbågarna mot varandra. Att de två skådespelarna är bästa vänner är tydligt, och skratten haglar när internskämten dras.

– Vad härligt det känns att berätta vår historia. Varför pratar man inte mer om vänner på det här sättet? Alla undrar ju alltid bara hur man träffade sin man, men en vänskapsrelation är ju minst lika stark som en kärleksrelation, säger Vanna. 

Eva Röse

Gör Skådespelare, komiker och exekutiv producent. 

Ålder 47 år. 

Bor Stockholm. 

Familj Maken Jacob Felländer och fyra söner. 

Aktuell Bland annat med säsong två av advokatserien Heder (TV3, Viaplay), säsong nio av Maria Wern (TV4), säsong fyra av komediserien Helt perfekt (Kanal 5, Discovery Plus) och med en digital Masterclass i skådespeleri på Framgångsakademin. 

Instagram @missevarose

Vanna Rosenberg

Gör Skådespelare, komiker och sångare. 

Ålder 48 år. 

Bor Stockholm. 

Familj Maken Ulf Synnerholm, en son och en dotter. 

Aktuell I serien Udda veckor (Discovery Plus). Filmen När solen går upp, där hon spelar mot Mikael Persbrandt, väntar på premiär­datum. Har (förhopp­ningsvis) nypremiär på Scalarevyn med bland andra Henrik Dorsin och Johan Ulveson i höst. Spelar just nu in årets julkalender. 

Instagram @vannarosenberg

Hur träffades ni?
Eva: – Gick vi Scenskolan ihop? Gick du i ettan och jag i fyran?

Vanna: – Ja, Eva låg flera år framför mig och skulle precis gå ut Scenskolan i Stockholm när jag började där, och då såg jag Eva – dig missar man ju inte.

Några år senare sågs de på en ”lite spänd lunch på Skeppsholmen”. De hade på känn att de borde vara vänner.

E: – Vi liksom konverserade artigt och försökte lära känna varandra lite, men jag tror inte vi riktigt var oss själva då. 

V: – Vi försökte visa upp våra goda sidor, tror jag. Det var lite som en dejt. En trevlig dejt, men det sa inte riktigt klick …

Vi försökte visa upp våra goda sidor, tror jag. Det var lite som en dejt.

Flera år efter den halvt misslyckade kompisdejten hamnade Eva och Vanna på en inspelning av Maria Wern-filmen Inte ens det förflutna på Gotland. En dag, på en långpromenad, hittade de en grotta.

E: – Vi gick in i den där grottan och började skämta och improvisera med varandra, och då kom det där ”klicket”. 

V: – Ja, och när vi kom ut så var allting förändrat. Det var som jag hittade mitt livs jazzband därinne. Vilken ton jag än tog hakade Eva på. 

E: – Fy fan vad fint det var. Det var som att himlen hade en helt annan färg när vi kom ut, för jag hade hittat henne. Det var elva år sedan.

Eva i topp från Simone Rocha x H&M. Vanna i kavaj från Calvin Klein. Foto: Johan Nilsson

Har vänskapen varit stabil sedan dess?
V: – Det har bara blivit bättre och bättre, roligare och roligare. Eva förstår alla delar av mig. Våra samtal kan rymma allt, från svåra ting till komplett löjliga saker. Det finns en väldig trygghet i det.

E: – Ser jag att det är Vanna som ringer börjar jag skratta redan innan jag svarar, och sedan fortsätter det bara. Jag är så otroligt glad att jag har Vanna i mitt liv, det är så stort att ha en lekkamrat. 

En del av den här ”leken” har utmynnat i en följetong på Instagram med deras karaktärer Knyckis å Nässla. 

Eva och Vanna om Instagramsuccén med Knyckis å Nässla

Hur kom Knyckis å Nässla till?
E: – Jag hade en karaktär som hette Knyckis på min Instagram, som jag gick runt i skogen med. Hon ser till att det blir vår och vinter, hon städar skogen och svamparna. Lite som Trolltiders Dorabella, men som har rökt och krökat hela sitt liv – en Dorabella på dekis. 

V: – Jag tyckte att Knyckis behövde en kompis, för Eva stod i skogen och pratade med sig själv i flera år. Då var det något tillfälle när jag var med där som en röst bara kom ur mig, som från ett slags urkälla, och skrek: ”Hallå!” Det var Nässla. 

E: – Det var fruktansvärt roligt, och vi gjorde det givetvis för oss själva i början. Det gör vi fortfarande, fast vi filmar det och lägger upp det. Jag vill egentligen bara få Vanna att skratta.

V: – Det är grunddrivet i tillvaron, att få Eva att skratta.

Det är grunddrivet i tillvaron, att få Eva att skratta.

Men de fick betydligt fler än varandra att skratta. Inläggen på Evas Instagram nådde hennes över 150 000 följare som gillade vad de såg. Nu har de gjort en Instagram-julkalender med karaktärerna, tre år i rad.

E: – Vi har ju levt i vår hemliga värld i många år, det är först nu på senare tid som folk har börjat följa med. Det finns väldigt många fler kamrater ute i stugorna än vad vi hade någon aning om, och vi är något slags motståndsrörelse mot det som är lite tillrättalagt … som det ofta är på Instagram.

V: – Det är väldigt skönt och befriande att visa den sidan av oss, och vara lite kärleksfullt vårdslösa. 

Klänning från Simone Rocha x H&M. Foto: Johan Nilsson

Är det viktigt att få släppa allt ibland?
E: – Det blir ju en skillnad från jobben vi har, där ramarna ofta är ganska snäva. Men det är nog också en reaktion mot en yttre bild av oss. Vi har varit med i 25 år, och det finns en förutfattad mening om hur man är. Och hur man porträtteras – ”mer hår, mer tänder, le tills du spricker”. Jag spyr på sådana bilder! Vi kan vara snygga och stylade, och samtidigt vara extremt medvetna och skarpa i diskussioner om allt från samhället till konst till metoo – och vi kan röja runt och vara gränslösa i skogen. Det fina i kråksången är att en människa kan få rymma flera dimensioner. 

V: – Vi har ju alltid varit så här, men det är inte alltid som alla människors sidor får synas på bild och i tv. Det är inget nytt – skillnaden är bara att nu finns det en plattform. Tanken är att vi ska ta det vidare på riktigt.

Klänning från Simone Rocha x H&M. Skor från Hope. Örhängen från Powher. Foto: Johan Nilsson

Eva och Vanna om de gemensamma framtidsplanerna 

Hur ska ni ta det vidare?
V: – Planerna på att starta något ihop har funnits i många år, men det knäppa – eller fantastiska – är att vi jobbar hela tiden. 

E: – Det kräver en extrem viljestyrka att rensa kalendern. Jag gör det i tre månader varje år för att jag reser bort med min familj. Men vi skulle behöva rensa kalendern i god tid innan för att ha tid att utveckla det vi vill göra. Det är något som irriterar mig lite, där tycker jag inte vi levererar så bra.

V: – Nej för mitt i alltihop så finns det flera kliv att ta vad det gäller att verkligen tro på att det här är tillräckligt bra. 

Vad fan gjorde vi när alla snubbar höll på med sina lekstugor till produktionsbolag?

E: – Men det är det ju! Vad fan gjorde vi när alla snubbar höll på med sina lekstugor till produktionsbolag? Varför gjorde inte vi också det? Det stör mig. Men nu börjar äntligen de fantastiska kvinnorna i vår bransch ta plats i styrelserummen.

V: – Vi ska starta ett bolag. Vi måste bara komma på ett namn. Och skaffa ett kontor. Och ha en konferens … 

E: – Vi hade ju konferens en gång! I skogen. Men då råkade vi gå förbi baren på Grand Hotel i Saltsjöbaden och drack gin och tonic i stället.

Väst från Custommade. Örhängen, H&M. Foto: Johan Nilsson

EVa & VANNA: ROLLER I URVAL

Eva och Vanna är födda samma år (1973) och har båda imponerande långa cv:n som listar mängder av filmer, tv-produktioner och teateruppsättningar.

 

Eva Röse blev ett känt ansikte när hon redan som 18-åring blev en av programledarna för SVT:s Disneyklubben, och har sedan dess synts i allt från komedier som Kopps och dramaserier som Äkta människor till Parlamentet. 2008 släpptes första säsongen av Maria Wern, där Eva axlade huvudrollen, vilket hon fortsatt med i flera filmer sedan dess – och nu är hon även exekutiv producent. Det var faktiskt just under en inspelning av Maria Wern som Evas och Vannas vänskap cementerades. 

 

Vanna Rosenberg fick sitt genombrott i Ulf Malmros miniserie Rapport till himlen 1994. Under åren har Vanna stått på Sveriges stora teater- och musikalscener, och i rutan har hon spelat såväl drama som komedi. Humorserien Kvarteret Skatan med Johan Glans, Rachel Mohlin, David Batra och Anna Blomberg i rollerna hade premiär 2003 och sändes i tre säsonger. Seriens popularitet ledde till såväl en scenshow som en långfilm och den har närmast uppnått kultstatus. I fjol gjorde hon hyperaktuell coronahumor i SVT-mockumentären Premiärdatum oklart som följde henne, Henrik Dorsin, Johan Ulveson och andra skådisar som repeterar för en revy med oviss framtid.

Klänning från Simone Rocha x H&M. Skjorta från Arket. Foto: Johan Nilsson

Är ni lika?
E: – Vi är snabba i huvudet, och omtänksamma. Vi delar en kärlek till det som är ganska enkelt men lyxigt. Och, nu låter vi som scouter, men vi har båda en längtan till naturen och äventyret. 

V: – Något som också är så himla skönt är att vi inte tycker om att prata skit om folk, det skapar samma sorts obehagskänsla i båda två. Livet är för kort, människor är för komplexa, och tillvaron är för krånglig.

Blir ni någonsin osams?
E: – Inte osams, men vi är väldigt raka. Jag minns ett tillfälle när Vanna sa till mig att jag hade gjort henne ledsen. Jag hade liksom fastnat i min egen lilla bubbla och blev för självcentrerad. Jag tror aldrig att jag har känt mig så dum i hela mitt liv. Att våga säga att något skaver är att investera i vänskapen. Och jag förstod precis vad hon menade.

V: – Det var så rörande, för det var så jobbigt – men det var bara av kärlek. Riktig vänskap handlar ju om att man måste vara lite obekväm ibland. Det är väldigt få som säger till en ”Hörrudu, nu är du jätte­otrevlig”. Det krävs mod för att vara en riktig vän.

Riktig vänskap handlar om att man måste vara lite obekväm ibland.

E: – Det är en extrem kärlekshandling. Jag skulle kunna berätta allt för Vanna. Hon dömer mig inte för något.

V: – Ja, man kan berätta allt, och jag vill berätta allt. Jag vill ha Evas blick på det och höra vad hon tycker om det. Det är outsinligt spännande att höra vad Eva har att säga om hela alltet. 

Eva och Vanna om Tystnad tagning

Är det tryggt att ha en bundsförvant i branschen?
E: – Jag kan ringa till Vanna och rådfråga om vad jag ska ta betalt, och hon kan ringa mig. Vi arbetar olika mycket på olika forum som tv, film, privatteater, teater … Jag har alltid tyckt att man ska vara transparent och stötta sina systrar – men även sina bröder. Jag ringer lika mycket till manliga kolleger och avkräver dem svar om vad de får betalt. Det är viktigt i vårt konstiga yrke att kunna peppa varandra att värdesätta sig själv, och att vara stark i situationer där man ifrågasätts.

V: – Det är sådana saker som har blivit tabu att prata om, men vi skiter i om det är tabu. Eva är så otroligt bra på att formulera sig, hon är en trygghet för mig. Och imponerar på mig ständigt. Kring Tystnad tagning klev hon fram och var otroligt stark och smart. Du har verkligen drivit en superviktig fråga på bästa sätt, Eva. Jag har stått och hejat på men inte tagit klivet in. Där är du modig och där blir jag en annan sorts lite vekare person. Men så hoppas jag ibland att jag kan bli modig i att jag skapar någonting som inspirerar dig. 

Klänning från De La Vali. Skor från Simone Rocha x H&M. Foto: Johan NIlsson

Har saker förändrats sedan Tystnad tagning?
E: – Det har absolut skett en förändring, men det här är inget som kommer att gå fort. Man måste ha tålamod och inte se det som ett nederlag när saker inte rör sig i den takten man skulle vilja. Nu är statistiken på våld i hemmet, övergrepp i relationer och våld mot kvinnor plötsligt värt att trycka i en tidning. Vi har satt ljuset på något stort. Tystnad tagning ledde till att 64 olika yrkesgrupper kom samman och berättade sina historier under egna hashtags.

V: – Och språket har förändrats. 

E: – Precis! Det finns ord för sådant vi inte hade ord för förut, som vi inte visste att vi kunde gå till chefen och klaga på. Då kan makt­havarna inte längre förneka det, eller sitt ansvar. Men vi har också makt, i vissa situationer har jag makt och du med. Jag försöker implementera det i mina pojkar till exempel, och förklara att om du inte står upp mot orättvisorna är du en del av problemet. Det gäller oss alla.

Samtidigt är det inte alla som tar bladet från munnen …
E: – Det som man är förvånad över är ju männens tystnad. Jag är fortfarande i chock, det är knappt att jag hämtat mig: Var fan är ni någonstans?! Att tro att mäns våld mot kvinnor är en kvinnofråga är ett skämt. 

V: – Är det inte också så att vi har pratat om det här i hundratals år, men männen har liksom inte avkrävts en egen analys och självrannsakan förrän nu? Jag vill inte ursäkta något, men det kanske är därför det dröjer.

Är det inte också så att vi har pratat om det här i hundratals år, men männen har liksom inte avkrävts en egen analys och självrannsakan förrän nu?

E: – Jovisst, vi kan inte gå in med släggan bara för att vi har varit vakna så länge. Man måste orka ha överseende och en stor vilja att känna ”vi gör det tillsammans”. Man ska så klart inte ha överseende med våld och övergrepp, men en förståelse för att det patriarkala systemet gör att kvinnors och marginaliserades röster inte får ta plats. Vi har så många fantastiska kolleger som är män som gärna vill förstå och göra rätt. Jag tycker det har förändrats jättemycket, men det här är ett ständigt pågående snack.

V: – Man blir trött när folk säger ”Vi behöver lite tjejer som gör saker”. Vi gör massor, och det har vi gjort länge.

E: – Precis, håll käften! Hälften av publiken är kvinnor och flickor som vill se sina historier speglade, och vi har ett ansvar att se till att våra och andras historier berättas. Det är där vi måste börja. Det handlar om manusförfattare, beställare, vem som ger ut vad, vem som får ta plats i tidningen, etern, morgonsofforna … Det krävs mycket för att de vita männen ska vilja flytta på sig. 

V: – Jo, de har det ju bekvämt. 

E: – Det är bekvämt, och man är oförstående. Det gäller ju oss också. Vi är ju medvetna om klimatet till exempel, man vevar och viftar om detta och försöker leva jävligt eftertänksamt. Samtidigt är det otroligt få av oss som på riktigt kan tänka sig att släppa efter på våra privilegier. Många män eller killar vet kanske vad som skulle behövas, men man vill inte riktigt backa. Det kan man också förstå, för hur mycket är jag på riktigt beredd att backa om någon skulle säga ”Då måste du göra de här uppoffringarna”? Men vi kan inte förstå det i all evighet, någon gång måste de ta ansvar på riktigt.

Blus och scarf från Marimekko. Solglasögon från Chimi Eyewear. Foto: Johan Nilsson

Finns det mer plats för andra berättelser nu?
V: – Ja, allt tar tid, men andra röster har släppts fram. Det är viktigt, man måste se till alla delar av samhället – om vi ska spegla ett samhälle, låt oss göra det på riktigt. 

E: – Vi kan göra vårt i det, särskilt nu när vi kräver mer plats i produktionerna (Eva är exekutiv producent för såväl Maria Wern som dramaserien Heder – reds anm.). Första gången jag blev regisserad att föda ett barn var av en manlig regissör, och det var bara ett återskapande av vad vi har sett på tv sedan vi var små: en kvinna ligger ner, håller i lakanen och skriker rakt ut. Nu kan jag säga: ”Så här behöver det inte alls se ut när man föder barn, eller när man har sex. Och så där behöver inte en attraktiv kvinna se ut.”

V: – Det känns hoppfullt. 

E: – Samtidigt är jag medveten om att jag inte vet allt om hur alla grupper bör representeras, och då får man ödmjukt backa och säga till sina kamrater som lever i en annan kontext: ”Jag förstår inte hur ni har det, men jag ska försöka lära mig.” Och då är det kanske jag som måste flytta på mig.

V: – Branschen har kommit en bra bit på vägen, man castar på ett annat sätt, det finns en större inkludering. Men det måste normaliseras mer, för fortfarande studsar man till och tänker: ”Oj vad kul att hon/han/hen får spela de här rollerna.” Vi måste komma till punkten då vi inte reagerar på det längre.

Alla vill prata mer om Tystnad tagning och representation, men intervjutiden börjar ta slut. Samtidigt känns det tryggt att veta att Evas och Vannas samtal fortsätter. Och deras vänskap. En relation man inte kan låta bli att avundas – de avslutar varandras meningar, försvinner i väg in i filosofiska utläggningar och skrattar nästan oavbrutet. 

Min familj är Vannas familj, och vice versa. Vanna är otroligt viktig för mig.

E: – Min familj är Vannas familj, och vice versa. Vanna är otroligt viktig för mig, och även om vi inte hinner ses varje dag så hörs vi jämt och ständigt. Som när jag skulle fara över Atlanten (Eva är en av deltagarna i säsong tre av Kanal 5:s Över Atlanten – reds anm.). Vanna var den sista personen jag ringde innan jag klev på båten, och den första jag hörde av mig till när jag klev i land igen.

V: – Usch vad vi grät. Fast du visste på något sätt att jag var med dig hela tiden, i drömmen. Så det där skriket från mig när du väl kom hem … jag kände mig som min farmor då, som ojade mig och sa: ”Jag har varit så orolig.” Men samtidigt var jag så glad över ditt äventyr och tänkte att om det är någon som kan sikta varenda stjärna och njuta av varenda våg­skvalp så är det ju Eva. Stormen river men …

E: – … vi ropar efter mer! Bring it on.

V: – Exakt, kom an storm. 

 

LÄS OCKSÅ The Crowns Olivia Colman: ”Ju äldre jag blir, desto bättre roller får jag.”