Seher Yilmaz är aktuell med boken Vad jag pratar om när jag pratar om rasism.
Seher Yilmaz är aktuell med boken Vad jag pratar om när jag pratar om rasism. Foto: Märta Thisner

Författaren Seher Yilmaz: ”Kvinnor som vägrar anpassa sig till manliga normer och strukturer når inte lika långt”

Som både kvinna och icke-vit har författaren Seher Yilmaz hela sitt liv behövt fundera över hur hon ska agera i diverse olika sammanhang där hon skiljer sig från normen. Att utveckla strategier för att navigera i de här situationerna har blivit vardag, men i en exklusiv krönika för Damernas Värld konstaterar Seher Yilmaz att äkta frihet måste vara att aldrig behöva förhålla sig till vare sig sitt kön eller sin hudfärg.

Över en helt vanlig vardagsmiddag sa min man att han kommit på sig själv med att vara den enda mannen i ett möte på sitt jobb. De andra deltagarna var nio kvinnor. Tanken hade slagit honom först efter att mötet var över. 

Hade det varit jag som varit ensam kvinna med nio män i ett möte, hade det inte dröjt så länge innan jag upptäckt obalansen i rummet. Det hade med allra största sannolikhet varit det första jag tänkt på. Och jag hade rätt snabbt börjat fundera på hur jag skulle bete mig.

Som den enda i ett mansdominerat sammanhang presenteras kvinnor ofta med två alternativ om de vill överleva. Antingen att bli som männen, eller att vara som kvinnorna. Att bli en av männen innebär att man anpassar sig efter de oskrivna regler och normer som finns i machomiljön, i syfte att bli accepterad som en like. Det kommer också med att man tonar ner jämställdhetsfrågorna. Att bli en av kvinnorna handlar i stället om att bejaka det som uppfattas som traditionellt kvinnligt i sammanhanget och försöka bevisa att det finns ett värde också i det kvinnliga. 

Kvinnor som vägrar anpassa sig når ofta inte lika långt.

Så där är det för mig utifrån det faktum att jag, förutom att vara kvinna, också är icke-vit. Jag brukar tänka att det finns två vägar framåt. Antingen försöker jag vara en i gänget bland de andra som blundar för rasism. Eller så sällar jag mig till de icke-vita och jobbar på min rätt att vara olik och visa att det är värt något. Oavsett om det handlar om alternativet att bli en av grabbarna eller att ingå i gänget som blundar för rasism, så är det en överlevnadsstrategi som vid första anblick kan te sig som en enkel väg ut. Jag förstår ju varför man väljer den, det är aldrig kul att vara en bråkstake. Samtidigt känns den sorglig, för då tvingas man också dölja vem man är. 

Det andra alternativet innebär att göra motstånd och kommer ofta med ett pris. Kvinnor som vägrar anpassa sig till förväntade manliga normer och strukturer når ofta inte lika långt. Det är ensammare att gå sin egen väg. Detsamma gäller för den som väljer att inte bli en del av strukturen som blundar för rasism.

Min man tänker i princip aldrig på att han har ett kön eller en hudfärg när han kliver in i ett rum

Tillbaka till middagskonversationen med min man. Jag testar överlevnadsstrategierna på honom. Han svarar att han inte behöver några strategier. För han tänker i princip aldrig på att han har ett kön eller en hudfärg när han kliver in i ett rum. Förutom den här dagen som var mer ett konstaterande, än en skevhet han kände att han behövde hantera. Jag tänker att rätten att vara sig själv utan att behöva strategier för överlevnad måste vara vad frihet innebär.

 

LÄS MER DV:s bloggare Lotta Gray: ”Tid är det dyrbaraste vi har, vi har bara inte förstått det än”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Damernas Värld + skönhetsbox från Glossybox. Köp nu!