Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Damernas Värld i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator

Artikeln innehåller annonslänkar. Mer info

Författaren Hana Al-Khamri: ”I Saudiarabien ses kvinnliga journalister som oanständiga”

Journalisten och författaren Hana Al-Khamri är uppvuxen i Saudiarabien men bor sedan 2011 i Sverige. Förra året släpptes hennes bok Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia, och i en krönika för Damernas Värld skriver hon nu om de många likheter hon ser mellan de första svenska kvinnliga journalisterna, som fick kämpa sig fram för närmare 100 år sedan, och de kvinnor i Saudiarabien som är pionjärer i samma bransch i dag. 

Hana Al-Khamri

Jag blev smickrad när två av mina väninnor i Stockholm sa att min resa och berättelse som kvinnlig journalist i Saudi­arabien fick dem att tänka på de första kvinnliga journalisterna i Sverige. I början trodde jag inte på det, men när jag läste om pionjärerna Ester Blenda Nordströms och Elin Wägners liv och gärning häpnade jag över att jag delar så många erfarenheter med de skrivande kvinnorna i Sverige i början av 1900-talet.   

Hana Al-Khamri

Gör Frilansjournalist, författare och föreläsare. 

Ålder 34 år. 

Bor I Skärholmen i södra Stockholm. 

Familj Maken Johannes Mosskin och två söner. 

Aktuell Med debutboken Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia: Om att vara kvinna och journalist i det könssegre­gerade Saudiarabien.

 

Hana Al-Khamri är uppvuxen i Saudiarabien där hon arbetade som journalist i fem år. Sedan 2011 bor hon i Sverige och är verksam som frilansskribent och föreläsare med fokus på politik, kultur och kvinnors rättigheter i Saudiarabien och övriga delar av Mellanöstern. 

Som kvinnlig journalist skötte jag all kontakt med manliga kollegor per mejl och telefon.

Min journalistiska bana inleddes på en tidningsredaktion med könssegregerade lokaler i staden Jidda i Saudiarabien på 00-talet. Jag växte upp i ett land där kvinnor behöver sin manliga förmyndares tillstånd från vaggan till graven. Som journalist skötte jag all kontakt med manliga kollegor per mejl och telefon. Jag verkade som kvinnlig journalist i ett slutet samhälle som är byggt på könsuppdelning, där kraven på jämställdhet krockar med konservativa, auktoritära normer och strikta religiösa lagar.  

Hana bor i Sverige sedan 2011, men jobbade innan dess som journalist i Saudiarabien. Foto: Ida Borg

Kvinnor får en bråkdel av männens lön

Enligt Fatima Bremmers bok Ett jävla solsken var den svenska journalistiska pionjären Ester Blenda Nordström en av tre kvinnliga reportrar på Stockholms Dagblad. Hon fick sitta avskilt i en del av lokalen dit männen nästan aldrig kom. Precis som jag själv var hon och hennes kolleger inte bjudna till de stora morgonmötena för att ta del av det ”journalistiska köket” där tidningen kokades ihop och dagens agenda diskuterades. Vi hölls i stället isolerade i boxen som männen hade byggt.  

Jag fick bara en bråkdel av männens lön och mer än halva min lön gick dessutom till privata chaufförer så att jag kunde ta mig fram i jobbet. Ibland kändes det som att jag arbetade åt mina chaufförer. I Sverige fick de kvinnliga journalisterna sämre lön trots att de skrev utmärka texter. I boken Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson kan man läsa att det var allmän vetskap att kvinnor hade en mindre hjärna och var mindre uthålliga, och därför ansågs det rimligt att kvinnorna fick sämre löner. I Saudiarabien däremot är den rationella/religiösa förklaringen till denna diskriminering att kvinnor är ofullständiga i sin tro och att vi är källan till strid och konflikt. Dessutom har kvinnor inte försörjningsplikt. 

Det var allmän vetskap att kvinnor hade en mindre hjärna och var mindre uthålliga, och därför ansågs det rimligt att kvinnorna fick sämre löner.

Det är fascinerande att se hur den skrivande kvinnan genom historien, oavsett hemvist, mött liknande utmaningar. Det saudiska journalistförbundet, som etablerades 2004, har en historisk gemenskap med den svenska Publicistklubben, som i början av förra århundradet välkomnade kvinnors medlemsavgifter men inte lät dem söka stipendium eller utveckla sig. I det saudiska​​ ”Chefredaktörernas förbund” som många kallar det, valdes två kvinnliga journalister in i styrelsen men skyddet och stödet till dem och många andra kvinnor har varit obefintligt. Både de första saudiska och de första svenska kvinnliga journalisterna avfärdades av sina kolleger som ”luftiga små varelser” med en barnslig stil och ett barnsligt språk.  

En vardag präglad av diskriminering

Både i Sverige och i Saudiarabien har de första kvinnliga journalisterna vittnat om att de blir antastade av män, till och med av sedlighetspolisen. En annan likhet jag ser är att vårt liv och arbete som kvinnliga journalister i ett patriarkalt samhälle, då och nu, tvingar oss att ofrivilligt bli kvinnorättsaktivister, eftersom den dagliga existensen som kvinna präglas av diskriminering och normer att förhålla sig till. Det är med andra ord inte konstigt att många av de framstående svenska kvinnliga journalisterna var anslutna till den kvinnliga rösträttsrörelsen. På samma sätt var de saudiska kvinnliga journalisterna anslutna till kampanjen för att avskaffa förbudet att köra bil, och de kämpar fortfarande mot förmyndarsystemet. 

Från Saudiarabien till Sverige har skrivande kvinnor och kvinnliga journalister ansetts oanständiga, tvingats att skriva under pseudo­nym och berövats rätten att uttrycka sig. Med det sagt har den skrivande kvinnan genom historien, om och om igen, visat motståndskraft, uppfinningsrikedom och kreativitet – trots begränsade resurser och oändligt många hinder. 

Den skrivande kvinnan har genom historien visat motståndskraft, uppfinningsrikedom och kreativitet – trots begränsade resurser och oändligt många hinder.

Många blir förvånade att det ens finns kvinnliga journalister i Saudiarabien. Men detta säger mycket om kvinnors styrka och frigörelsekraft. Genom historien har friheten aldrig givits frivilligt av förtryckaren, de förtryckta måste kräva den genom att utmana systemet och normerna. I min bok Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia skildrar jag några av de enastående saudiska kvinnor som trotsar fundamentalistiska normer för att kunna arbeta som journalister i ett land som präglas av könsapartheid. Jag möter kvinnliga saudiska journalister och skildrar den uppfinningsrikedom som uppstår när modiga människor längtar efter frihet. 

Jag tänker på den finska författaren Hagar Olssons ord: ”En kvinna som inte är upprorisk är ingen kvinna – bara ett manligt bihang!” Det som förenar kvinnliga journalister och skribenter från dåtidens Sverige och dagens Saudiarabien är en stark och ständig längtan efter frihet, och kärleken till det skrivna ordet, samt en stor lust att ta makten över våra liv och krossa bojorna.

Hana Al-Khamris bok finns ute nu.

Mer info, köp här (länk till Adlibris) 

LÄS OCKSÅ Nobel-förläggaren Dorotea Bromberg: ”Naivitet och mod har gett framgång” 

LÄS OCKSÅ Författaren Jennifer Anglade Dahlberg: ”Kvinnorna på afrofrisörsalongen inspirerade mig att följa mina drömmar”