Nathalie Álvarez Mesén är aktuell med filmen Clara sola, som fått strålande recensioner.
Nathalie Álvarez Mesén är aktuell med filmen Clara sola, som fått strålande recensioner. Foto: Fredrik Persson/TT / TT NYHETSBYRÅN

Filmregissören Nathalie Álvarez Mesén: ”Skam dikterar fortfarande kvinnors sexualitet”

Nathalie Álvarez Meséns första långfilm, den hyllade Clara sola, har precis haft premiär på svenska biografer. Ett tema i filmen är kvinnlig sexualitet, ett ämne som fortfarande är omgärdat av mer eller mindre uttalade föreställningar om vad som är rätt och fel. Exklusivt för Damernas Värld skriver Nathalie om varför kvinnors sexualitet så ofta ignoreras och skambeläggs, ett beteende som går vidare från generation till generation.
Damernas Värld

Jag måste ha varit fem eller sex år. Jag minns att jag var i vardagsrummet hos en familjemedlem och frågade en av mina många mostrar angående min vagina: var det okej att ta på den, eller kanske klia? Jag vet inte varför jag frågade, men jag hade nog redan då upptäckt att det kändes skönt att beröra insidan av blygdläpparna. Moster svarade med ett, för henne, välvilligt råd: ”Nej, man ska inte ta på sig själv där nere, då kan man hamna i helvetet.”

Denna mening har följt mig från barndomen via tonåren till vuxenlivet. Och nej, jag slutade inte ta på mig själv, på samma sätt som jag inte slutade äta efterrätter trots mammas dömande blickar på mina tonårscelluliter. Men skam gjorde att både tårt- och onani­erfarenheten blev mycket mindre skön. 

Det är svårt att njuta av något helt och fullt om det finns föreställningar i ens omgivning om att det är fel.

Det är svårt att njuta av något helt och fullt om det finns föreställningar i ens omgivning om att det är fel. Mina lustar och sexuella fantasier var min hemlighet. Det ansågs naturligt för killar att ha stånd ibland, eftersom de ”inte kunde hjälpa det”. Men tjejers längtan efter sex pratades det inte om. Det faktum att jag i tonåren blev våt när jag såg en kärleksscen på tv kändes som rent förräderi från min kropp. Jag kunde inte heller hjälpa det, och jag trodde länge att jag var ensam om det. Även när jag började mitt sexuella liv i 18-årsåldern kändes det pinsamt att någon skulle ta på mig och känna att jag var våt. 

 

Clara sola visas på bio nu. Foto: CAP/SFS / TT NYHETSBYRÅN

Den sätter sig så starkt i kroppen, skammen, trots utbildning och trots logik. Något som intresserat mig länge är just hur normer som bygger på denna skam dikterar hur vi borde bete oss som kvinnor, och hur detta förs vidare från generation till generation via just kvinnor. Samtal mellan de äldre och yngre generationerna är ett måste för att ta reda på vad vi gör för att vi vill och vad vi gör för att samhället förväntar sig det av oss. Samtal med min mamma om detta har helat vår relation både med varandra och med oss själva. Vi har hittat vad vi reproducerat utan att förstå det själva, och identifierat det vi gjort annorlunda i våra familjer för att bryta mot några av normerna.

Nästa steg blir att hålla fast vid att vår kropp är en del av naturen, och kräva en uppfostran som får oss att känna oss hemma i den också.

Min mosters svar om helvetet var en stor inspiration för min film Clara sola, där vi följer en kvinnas mystiska och sexuella uppvaknande parallellt med att hon befriar sig från rollen som mirakelskapande helgon i sin by. Där porträtteras religionen (en metafor för patriarkala strukturer överlag) som begränsande, medan kontakten med naturen och den egna kroppen framställs som helande. Det är trots allt när vi är ensamma i naturen som vi är som mest oss själva. Naturen kräver inget av oss, det finns inga sociala spel att anpassa sig till hos henne. Nästa steg blir att hålla fast vid att vår kropp är en del av naturen, och kräva en uppfostran som får oss att känna oss hemma i den också.

LÄS OCKSÅ Regissören Jane Campion: ”Filmvärlden är så oerhört ojämlik för kvinnor” 

LÄS OCKSÅ Bianca Kronlöf: ”Har du känt dig duktig av att kunna hantera sexistiska män”