Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

BEIRUTS KRIGSLINJE I DET OMEDVETNA

Beirut-krönika

BEIRUT

Jag står vid pampiga Mohammed al-Amins moské, som byggdes upp i ottomansk stil i centrala Beirut efter inbördeskriget och väntar på kollektivtaxi. Moskén ligger på det som under inbördeskrigstiden (1975-1991) kallades gröna linjen. Här delades Beirut i östra och i västra sidan.

Områdena öster om gröna linjen bodde kristna libaneser, med undantag för ett fåtal muslimer. Väster om moskén dominerades Beirut av muslimer, men där bodde också betydligt fler kristna som blev kvar än antalet muslimer i östra staden. I centrala Beirut – det som nu kallas Downtown eller DT – ser man i dag i princip inga spår av inbördeskriget och hela området är själlöst.

Jag har min egen tolkning av varför DT saknar själ. Den fick jag bekräftad när jag besökte Goma i Rwanda/Kongo. Just här på DT dödades många människor. Även i Goma. Jag fick samma känsla när jag var i Sydossetien, Sarajevo och i syriska Homs.

Det har gått 40 år sedan inbördeskriget bröt ut i Libanon. Det som såg ut att vara krig mot det politiska systemet blev alltmer infekterat och gav upphov till över 24 interna konflikter mellan olika grupper. Krigshandlingar upphörde 1991 och man har lyckats bygga upp landet på nytt. Men krigsspåren sitter kvar, i det undermedvetna hos flertalet libaneser.

En taxibil stannar och den äldre chauffören tittar upp på mig.

– Till Mar Michael? Frågar jag.

Utan att veka svarar den äldre mannen:

– Hoppa in.

I det ögonblicket glömde jag bort att det finns två kvarter med samma namn. Mar Michael som jag ska till och det ligger cirka en kilometer bort i östra Beirut, det som var dominerat av kristna under kriget. Ett annat kvarter med samma namn ligger söder om

Beirut – i de muslimskt dominerat södra förorterna cirka fem kilometer bort.

Kollektivtaxins fasttaxa är på 2000 libanesiska pund – cirka 10 kronor. Det kristna kvarteret, som är känt för sina pubar och restauranger, är ett stenkast från mig men i stället för att svänga från moskén till östra sidan och vidare till Mar Michael fortsätter chauffören söderut mot Beiruts södra förorter.

Jag inser att det är fel väg, och innan han hinner köra långt påpekar jag:

– Jag ska till Mar Michael som ligger här borta nära Jemaizeh. Varför kör du söderut?

Den snälle chauffören bromsar in, ställer bilen på höger sidan och tittar på mig förvånad.

– Menar du till östra Beirut?

– Ja, svarar jag.

Han kan fortfarande ta av och svänga till höger mot östra Beirut. Det är betydligt kortare avstånd. Han sparar bensin och det är inte lika mycket trafik.

Det händer dagligen här i Beirut att man väntar på kollektivtaxi från västra till östra eller tvärtom, men chaufförerna som lyckats riva den osynliga muren från krigstiden och som korsar gröna linjen är få. Att köra från västra till östra eller tvärtom är betydligt närmare och går snabbare än att köra från till exempel östra till östra eller från västra till södra.

Det har gått cirka 25 år sedan kriget tog slut i Libanon. Man har byggt upp hela landet. Men man har inte kunnat återuppbygga människan som trasades sönder av kriget. Att börja kriga kan ta en sekund, men det tar flera generationer innan man återhämtar sig helt.

Utan att tveka så mycket som en sekund svarar chauffören:

* Rutten går inte till östra Beirut är. Ledsen.

Kassem Hamadé