Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Angezas röst

Terese Cristiansson reser ofta med låg profil för att smälta in bland befolkningen.
Terese Cristiansson reser ofta med låg profil för att smälta in bland befolkningen.

Jag har precis kommit hem från Afghanistan efter tre veckor i huvudstaden Kabul, västra Herat och den östra staden Jalalabad. På många sätt är det som pågår just nu i Afghanistan betydligt mer intressant än tidigare år. Det är nu som afghanerna själva ska ta full kontroll och utan internationell militär leda landet i den riktning de själva vill.

Det finns många goda, starka krafter och om de vinner kan Afghanistan för första gången på 40 år så småningom befinna sig i fred. Men det är skakigt, mycket skakigt. Säkerheten är sämre än någonsin och förutom självmordsbomber sker det just nu en våg av riktade mord med hjälp av förrädiska magnetbomber eller skjutningar. Trots att det gått ett år sedan presidentvalet är inte alla ministrar tillsatta och kvinnorna undrar hur de kommer behandlas i eventuella fredsförhandlingar mellan talibaner och regeringen. Deras rädsla är berättigad.

Oftast är det kvinnornas röst som tystas först.

Vägen till Jalalabad i östra Afghanistan blockerades av stora stenar som fallit ned på grund av nattens storm.
Vägen till Jalalabad i östra Afghanistan blockerades av stora stenar som fallit ned på grund av nattens storm.

Denna verklighet slog mig mitt i hjärtat häromdagen då jag var i staden Jalalabad. Den vanligtvis tre timmar långa bergsvägen dit var ovanligt svår. En svår snöstorm hade lett till att enorma stenbumlingar ramlat ned på vägen och blockerade oss från att komma fram. I flera timmar satt vi fast medan vägarbetare försökte städa undan vägen. Väntan var lång och dessutom slogs våra mobiltelefoner ut – vilket ofta sker så att talibanerna inte ska kunna koordinera en attack – och vi kunde inte förmedla att vi var sena. Men en korres nödvändigaste tillgång är förmågan att vänta och det var bara att bita ihop. Vända var otänkbart för flera av de historier som jag ville berätta fanns på andra sidan bergen.

Och till slut kom vi fram till Jalalabad.

En av alla dem jag mötte var Zarmarow vars tårar jag aldrig kommer glömma.

Hör min dotter. Mamman Zarmarows dotter Angeza mördads av en magnetbomb efter att hon talat om kvinnors rättigheter och korruption.
Hör min dotter. Mamman Zarmarows dotter Angeza mördads av en magnetbomb efter att hon talat om kvinnors rättigheter och korruption.

Hennes dotter Angeza Shinwari, 33, hade mördats ett par dagar tidigare och hennes röst är en av alla dem som kallblodigt tystast.

Mamman Zarmarov berättade att Angeza valt ett annorlunda liv mot de flesta afghanska kvinnor. Istället för att skaffa man och barn, lyckades hon övertala familjen att hon skulle förbli singel och jobba för sitt lands framtid. Envist drev hon frågor om korruption, krigsherrars makt och rättvisa. Men allra mest brann hon för kvinnor och barn och deras rättigheter. Hennes mamma berättar att en gång kom en kvinna och berättade att hennes bortgifta dotter försvunnit. Polisen ryckte på axlarna och svarade att det var privat. På egen hand gjorde Angeza en undersökning och hittade den försvunna kvinnan dödad i en flod. Det ledde till att en man hamnade i fängelse. En annan familj bad om hjälp när deras flicka, som blivit bortbytt för att mäkla fred i ett blodshämndsfall, dödats. Även den gången lyckades Angeza hitta den skyldige. Hon var helt enkelt en hjältinna i de afghanska bergen, i all sin tysthet. Men hennes kamp drog till sig ilska från allt från talibaner till krigsherrar och konservativa familjer. För två veckor sedan satte någon en av de förrädiska magnetbomberna under hennes bil. Hon förlorade båda sina ben och splittret slet upp hennes kropp. Tre dagar senare gav hon till slut upp på ett sjukhus i Kabul.

När Zarmarow berättat klart om dottern, tittade hon på mig och sade att hon har en önskan: att kvinnor har rätt till en röst och rättvisa och att Angezas röst inte tystnat trots att hon dött.

Jag kommer aldrig glömma de orden eller tårarna på Zarmarows kinder.

Vilken kvinna, mamma och kämpe. Och det finns fler. Vi måste bara hjälpa dem att höras.

/ Terese