Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tutto balutto

Några tankar kring rivalitet

Vad är det alla brukar säga inför ett derby eller möten med värsta rivalen? ”Det viktiga är inte att vinna. Det viktiga är att inte förlora.” Det här är en text om exakt just det, fast i nästa steg. Men det verkar folk ha glömt. För att vilja se sitt lag förlora för att inte gynna sina antagonister strider kanske mot fotbollens natur, men knappast mot supporterskapets.

>>>>>>>

I en jämn allsvensk guldstrid ställs ofta dessa saker och ting på sin spets då lag som inte själva kan lägga vantarna på pokalen ändå har möjlighet att påverka utgången. Och vissa säsonger står stjärnorna och planeterna på sådant sätt att det är vissa lags allra värsta fiender som ges denna chans. Det har hänt förut och det kommer att hända igen. Igår var det Djurgården, fast i tabellens ingenmansland, som tog emot ett guldjagande IFK Göteborg på hemmaplan och i slutresultatet låg dessutom rivalen AIK:s guldförutsättningar, alldeles oavsett utgång.

Vad som stod klart på förhand var dock att Gnaget själva möter Blåvitt i nästa omgång, vilket innebar att de vid seger i den matchen hade haft Göteborg bakom sig i tabellen oavsett resultat på Tele2. Men vid poängförlust för Jörgen (JÖGGA!) Lennartssons mannar skulle det potentiella oavgjorda resultatet på Friends Arena nästa vecka gynna AIK och inte Göteborg. En rejäl fördel i mina ögon, då IFK Norrköping lär behöva ta poäng borta mot Malmö FF i sista omgången om nu matchen mellan AIK och Blåvitt slutar oavgjort.

Så visst gick det att diskutera hur mycket detta egentligen påverkade AIK:s väg mot guldet, men att det hade betydelse gick inte att blunda för. Och detta delade igår en svensk fotbollspublik i allmänhet, samt en blårandig supporterskara i synnerhet.

De flesta av er vet vad som hände. Vid Göteborgsledning 2-1, med knappa tio minuter kvar, tilldelades Djurgården en straff och fram klev den gamla AIK-spelaren Kevin Walker. Idolvinnaren (fortfarande svårt att greppa) gjorde inga misstag, men målet tudelade (kanske mer än så?) hemmafansen bakom målburen. Jag såg i alla fall inte speciellt många armar i luften när bollen träffade nätet och av ljudkulissen att döma var det knappast något unisont måljubel som fyllde min tv. Vänner och kollegor på plats vittnade om samma sak, att långt ifrån alla djurgårdare var nöjda med vad som precis hänt.

Matchen slutade 2-2 och då IFK Norrköping samtidigt förlorade i Borås hade verkligen inte AIK mycket att klaga på denna måndagskväll. Och efter denna ganska långa prolog kommer vi nu till kärnfrågan: vem är man egentligen att ifrågasätta en annan persons känslor och supporterskap?

Jag känner många människor vars bergfasta ståndpunkt är den att den egna framgången inte är det viktigaste. Det viktigaste är att värsta rivalen inte vinner. Precis samma tänk som det som inledde texten. I supporterskapet till ett lag ryms nämligen för många lika delar avsky, missunnsamhet och hat gentemot ett, två eller tre andra lag som det gör kärlek till den egna klubben. Det är rotat sedan decennier, ibland sekel. Det har vandrat genom generationer och präglat skolgårdsraster, fikarumsdiskussioner och stoltheten till att säsong efter säsong stå upp för det som är sitt. Och det som inte är rivalen.

För andra existerar detta inte alls. Många känner endast en ovillkorlig kärlek till sin egen klubb och bryr sig inte ett dugg om vad andra pysslar med, det enda som spelar roll är att det egna laget tar poäng, vinner och går bra.

Så vem har rätt? Vem har fel? Naturligtvis är det mycket mer komplicerat än så, det är aldrig svart eller vitt, och jag känner mig oerhört trygg i att påstå att ingen har vare sig rätt eller fel. Detta verkar dock inte alla hålla med om, då en massiv kritik sköljde över de Djurgårdssupportrar som öppet visade sitt missnöje med att laget krigade till sista sekund och till slut löste en poäng mot Blåvitt.

Men vilka är Ni att dissa dem? Vilka är Ni att döma ut personer som levt och andats Djurgården hela sina liv, i vått och torrt, i ur och skur, och som i detta läge prioriterar en sak över allt annat: att AIK inte vinner SM-guld?

Ja, på ett sätt håller jag med om att det strider mot sportens natur att som spelare inte vilja vinna för att på så sätt missgynna sina rivaler, men att det skulle strida mot supporterskapets? Det kan nog inte göras en mer felaktig analys. Jag skriver också ”på ett sätt” för att jag tycker supporterskapet är en stor, underbar och vital del av fotbollen. Så helt och fullt? Nä.

För mig finns bara ett lag och det är AS Roma. Sedan barnsben har de fått min puls att rusa, mitt blod att koka och mitt hopp att dö och återuppstå ungefär fyra tusen gånger. Lika länge har jag varit anti Lazio. Det är så det ser ut för mig. Så jag gick till mig själv igårkväll och frågade mig om inte jag också hade stått och hoppats på en straffmiss om det varit Roma som getts chansen att skjuta våra värsta rivaler närmre en scudetto? Klart som fan jag hade gjort. Av hela mitt hjärta hade jag jublat vid miss. Och det står jag för.

Men jag hade aldrig dissat eller pissat på hen som av hela sitt hjärta hoppats på mål, ty deras supporterskap kanske endast grundar sig i framgång, poäng och resultat för det egna laget. Så vem är då jag att säga att de tycker och känner fel? Att de inte ska glädjas åt ett mål? Att påstå att de inte är riktiga supportrar? Supporterskap handlar om en sak och en sak endast: känslor. Så när en djurgårdare till hundra procent känner att han eller hon inte vill att Djurgården ska göra mål så kan ingenting annat vara mer rätt. Och när en djurgårdare till hundra procent känner att han eller hon inte vill något annat än att se bollen gå i mål, alldeles oavsett om det hjälper Gnaget eller inte, så kan ingenting vara mer rätt. Det fanns dessutom de som vare sig visste in eller ut igår på läktaren. Som slets mellan pest eller kolera. Som inte visste vilken känsla som vägde tyngst. Som en djurgårdskompis valde att uttrycka det i ett SMS: ”Det är sån jävla lose-lose-stämning här…”

Alla är vi olika. Och det är det jag för mitt liv inte kan förstå hur folk inte kan ta in i sina åsikter kring detta.

Att Pelle Olsson och spelarna och Kevin Walker gör allt för att slå IFK Göteborg är såklart ett sundhetstecken när det kommer till de sportsliga utövarna. Men även här efterlyser jag förståelse för att åsikterna och ambitionerna ibland går isär spelare/ledare och supportrar emellan. Trots att man faktiskt står under samma paraply. Jag tror samtliga supportrar till Djurgården någonstans ändå förstår att en Pelle Olsson eller en spelare i laget har som uppgift att ge 100 procent, men om vi vänder på det tror jag långt ifrån alla förstår att många supportrar på riktigt hellre ser en förlust i en, för Djurgården, betydelselös match än att man hjälper AIK på traven mot ett SM-guld.

Och när vi ändå är på Pelle Olsson, borde inte fingertopparna varit lite känsligare i valet av straffskytt? Jag kan på ett sätt högakta honom för att han förmodligen ger blanka fan i AIK och bara sätter upp den som han anser har bäst chans att förvalta en straffspark till straffskytt, men visst hade någon kunnat kliva in och säga: Vänta en sekund nu. Vad sätter vi egentligen Kevin i för sits om han gör mål? Han har en historia i AIK och att ingen kunde räkna ut att han hamnar i en jävligt orättvis position är för mig ganska märkligt. Eller så hade det tagits i beaktning och ändå inte gjort någon skillnad, vilket bara skulle vara ytterligare bevis på att den sportsliga biten av en förening ibland inte förstår sig på den supportermässiga.

Well. Summan av kardemumman? Förståelse och respekt för att vi är olika, älskade medmänniskor. Det är nycklarna för att alla de känslor som bygger supporterskapet ska kunna blomstra i all sin prakt. Då ryms allting på en och samma arena. Jag lovar.