Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tack för alla åren som chefredaktör

”Ett av de svåraste chefsjobben någon kan ha”, skriver Bengt Braun, förre koncernchefen för Bonnier AB och idag ordföranden för Bonnier Group, i sina memoarer.
Det har funnits tillfällen då jag hållit med.
Tio år som chefredaktör för Expressen.

Klockan 12 i dag slutar jag som ansvarig utgivare för bland annat Expressen, Expressen TV och Di TV. Nu söker styrelsen en ny chefredaktör som ska ”väcka, oroa och förarga” – Expressens själva uppdrag, formulerat av den första chefredaktören Ivar Harrie redan 1944.
1991 började jag här för första gången och det är nu, faktiskt, tredje gången som jag slutar. Det har varit en förmån att få verka som sportredigerare, sportreporter, allmänreporter, nattreporter, kriminalreporter, biträdande nyhetschef, nyhetschef, chef för Stockholmsredaktionen, chef för kvällsupplagan, chef för IT-extra, chef för gruppen för undersökande journalistik, chef för Dina Pengar, redaktionschef, chef för Expressen Nya Medier och chefredaktör.
Expressen har fantastiska medarbetare: tack vare dem har jag som chefredaktör fått fira att vi blivit ”Årets dagstidning”, ”Årets digitala dagstidning”, vunnit ”Guldspaden”, ”Årets bild”och ”INMA Awards”. Både 2017 och 2018 fick vi ”Stora journalistpriset” och i fjol även två ”Kristallen”.
## Aldrig i Expressens snart 75-åriga historia har vår publicistik prisats så.
Det har också varit viktigt att räckvidden ökat; 2009 hade vi 1,4 miljoner läsare per dag och nu är de 3,0 miljoner. Varje år sedan 2003 har Expressen tjänat pengar; ifjol blev resultatet 53% bättre än budget.
”Blåsväder!”, lovade min företrädare Bo Strömstedt i sin allra första chefredaktörskrönika. Nog har det stormat också under mina år. Jan Guillou, Mona Sahlin, Ola Lindholm, Sverigedemokraterna, Mikael Persbrandt, diktaturen Eritrea – ingen älskar att granskas av Expressen.
LSS-kampanjen för funktionshindrade, samarbeten med Unicef och Röda korset, fajterna mot främlingsfientlighet… jag är stolt över journalisterna på Expressen och vill att de ska minnas vad Per Wrigstad, en annan chefredaktör, skrev:
”Med denna föresats till oräddhet och självständighet kommer Expressen alltid att hamna i blåsväder. Det är intet fel. Men det skall vara en storm, som rensar upp och tjänar någonting till.”
## Den som vet mest om historien kan bäst förutspå framtiden. För mig har Expressens uppdrag – eller: ”ärende” som det kallades från start – varit ledsagaren. Blå ram på förstasidan. Tydlig transparens om kritik och klander. Rågång mellan journalistik och reklam. Balans mellan bokstäver och siffror, en tidning är ju inget företag utan en – t i d n i n g . ”Djärvhet och engagemang”, som det står i ”Expressens linje”.
Jag var bara 19 år när jag kom till Expressen. Sedan dess har jag blivit beskjuten i Bosnien, haft livvakter som skjutsat mina barn till skolan och fått se på affischer att jag är en landsförrädare som ska hängas i Finspång. Högerextremister har attackerat min bostad och för bara några dagar sedan, under Almedalsveckan i Visby, blev jag uppsökt av nazistiska NMR när jag stod och väntade på Säpochefen.
Allt detta hör tyvärr också den klassiska kvällstidningen till. ”I ständig opposition”, skrev förre chefredaktören Olle Wästberg. Expressen ska ju vara obekväm.
Två gånger har jag, som Bo Strömstedt formulerade det, haft äran att få försvara Expressen inför en tryckfrihetsjury och båda gångerna har Expressen friats helt för granskningar av näthat och organiserad kriminalitet. (Bo fick faktiskt uppleva detta, tror jag, vid hela fem tillfällen!).
Minns också: jag fälldes i Högsta domstolen för anstiftan till vapenbrott för undersökande journalistik om problemet med illegala vapen; vi argumenterade för arbetsmetoden som resulterade i att vi kunde köpa och överlämna en insmugglad pistol till polisen, och stödet från Tidningsutgivarna, Svenska journalistförbundet och publicistorganisationen Utgivarna värmde. Det här var samhällsviktig nyhetsförmedling och straffen för vapenbrott borde varit hårdare redan då.
## Den som är Expressens chefredaktör ska sträva efter att vara en modig och stridbar publicist som inte sällan söker kontrovers. Jag har gjort mina bästa försök.
Från kungamiddag på Slottet till privata möten med Dawit Isaaks hustru och barn, allt detta är att vara Expressens chefredaktör. Dygnet runt, överallt, i alla sammanhang. Tala i riksdagen. Få personliga priser. Valla runt New York Times på redaktionen när de vill veta mer om digitalisering. Få arga handskrivna brev om våra korsord.
När Jeanette Bonnier, dotter till Abbe Bonnier som med Carl-Adam Nycop grundade Expressen, gick bort 2016 förlorade Expressen i någon mening inte bara en styrelseledamot utan även en vakande moder. Jag försenade tryckstarten för att direkt, i den mörka natten, skriva mina minnesord. Vi drog över deadline, det kostade nog pengar – men: pengar hade hon ju. Det här var hennes tidning. Jeanette skulle vara med i den.
Jag har gjort mina missar, men behöver nog mer distans till denna dag för att reflektera över dem. Mitt sista stora beslut blev samarbetet med Aktuell Hållbarhet om att klimatutbilda 400 medarbetare och bilda en klimatredaktion om fem medarbetare. Det beslutet borde vi – jag! – förstås tagit än tidigare. Det ångrar jag.
## Det finns naturligtvis annat som kunde gjorts bättre. Det gör det alltid. 2019 har Expressens journalister jämställda löner och i redaktionsledningen är en majoritet kvinnor. I höst skulle vi iscensätta ett mångfaldsprojekt med Expressen-medarbetare som möter ungdomar i områden där mediebolag kanske normalt inte rekryterar så ofta ifrån, för att intressera tjejer och killar för journalistik som yrke, men det hann vi inte. Det var synd.
Satsningarna på sociala medier, Expressen TV och inte minst Di TV – samarbetet med Dagens industri – utvecklade oss. Fortsätt så, ni som nu tar vid. Värna Expressens integritet och försök alltid tänka nytt. Christina Jutterström, tidigare chefredaktör, satte målbilden som ”kvaloid” men inte alla förstod då. Inte jag heller, fullt ut, men mellan 2009-2010 har vi försökt prioritera bevakningen av inrikespolitik, undersökande journalistik och utblicken i världen. Reportrarna Niklas Svensson, David Baas, Christian Holmén, Magda Gad – jag borde nämna så många fler. Opinionsbildningen med Anna Dahlberg på ledarsidan och Karin Olsson på Kulturen.
## Expressen ska vara en självständig liberal och humanistisk röst som kombinerar kvalitet och krångel.
Utmaningar kommer Expressen inte att sakna. Under Otto Sjöbergs första stormöte på centralredaktionen jämförde han Expressens läge då med britternas i slaget vid Dunkirk, nu är det nog mer som slutoffensiven mot Berlin: från 19% till 49% marknadsandel i mobilen, räknat i läsare per vecka, så snart är Expressen kanske om. Grattis i förskott!
Jag fortsätter en tid till inom Expressen/Bonnier, och när jag sedan går ut genom svängdörren på våning fyra blir det efter totalt 24 år, 10 månader och 20 dagar.
Jag blev alltså ingen ”trotjänare” – en sådan som bjuds på 25-årslunch av chefredaktören på tidningens födelsedag den 16 november.
Staffan Thorsell, tidigare chefredaktör och sann publicist, sa när jag meddelade att jag skulle sluta (för andra gången):
”Det är inga svängdörrar här!”
Jag är honom evigt tacksam för att han ändå gav mig chansen en tredje gång.
Nu vill jag önska alla, läsare och kollegor, en riktigt fin sommar.
## Nej, det var en sak till: Dawit Isaak.
Jag har stått på Expressens centralredaktion med hans familj. Flera gånger. Inför alla journalister har vi berättat om varför yttrandefrihet är så viktigt, och jag hade velat stå där med Dawit Isaak själv. Det kommer någon annan chefredaktör att få göra.
I väntan på det så vill jag att ni läser Kassem Hamadés reportageserie inifrån Eritrea, som vi började publicera i går.
Tills vidare leds redaktionen av Klas Granström som tillförordnad chefredaktör och Karin Olsson som ställföreträdande ansvarig utgivare, två utmärkta personer som jag båda rekryterat till tidningen.