Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Glöm inte Dawit Isaak

MEDIEKOLLEN Glöm inte Dawit Isaak.

Han sitter kvar i sin cell och vi vet just inte mycket mer än så.

Men snart gör vi faktiskt det.

Låt mig först få börja i en annan ände. Just hemkommen från Almedalsveckan i Visby tänker jag på hur Kina där – på Sveriges själva demokratifestival – försökte förändra bilden av världens största diktatur. Som om ekonomisk tillväxt skulle kunna göra kommunisterna som fängslat den svenska medborgaren och bokförläggaren Gui Minhai mer salongsfähiga bara för att de har anlitat en svensk PR-byrå.

Kina som en liberal kraft är trots allt en rätt svår pitch, samtidigt som studenterna i Hongkong slickar sina sår efter att ha protesterat för yttrandefrihet. Jag har varit i Hongkong på semester. Jag såg Financial Times-reklamen på bussarna, men Gui Minhai – som i Hongkong bildade bokförlaget Causeway Bay Books och gav ut litteratur om kinesiska ledares korruption och hyckleri – försvann plötsligt under sin semester.

Kidnappad av Kina och kvar där än, för att sammanfatta denna tragiska historia, är Gui Minhai ett exempel på varför kampen för yttrandefrihet ännu är så viktig. Gui Minhai blev svensk 1992, men det är inte därför som Expressens kultursidor varje dag redovisar hur länge det var som publicisten placerades bakom lås och bom.

Just nu: 1 359 dagar.

## Jag tänker på det fria ordet och på att tidningar som Expressen är vårdkasar som med sina signaleldar – alltså texter som denna – ska varna och larma.

Jag har skrivit ett och annat sådant alster sedan jag blev chefredaktör 2009, men då hade Dawit Isaak redan suttit fången i åtta år.

Just nu: 6 496 dagar.

Jag ska ärligt tillstå att jag inte, som journalisten Åke Pettersson och radioprogrammet ”Vår grundade mening”, tillräckligt tidigt insåg allvaret i att en svensk medborgare frihetsberövats för att han i tidningen Setit formulerat sig om nödvändigheten av demokratireformer i Eritrea.

Dawit Isaak var – är! – reporter och poet.

Han hämtades mitt i frukosten med sin familj upp av säkerhetstjänsten när alla vi andra, 2001, ägnade åt oss 11 september-attackerna. 2005 släpptes han kort, ett par dagar, och då var jag chefredaktör för Expressen Nya Medier och hade åtminstone Expressen.se att engagera för hans och allas vår sak: det fria ordet.

Gjorde jag det då?

Inte nog.

## Finns det en risk att vi nu glömmer Dawit Isaak? Euforin över den nya relationen Eritrea-Etiopien och all annan världspolitik kanske flyttar fokus från hans fall? Trump, Iran, Syrien – är det ändå inte löst nu, klart, på Afrikas horn? Och det här med yttrandefriheten? Nog är det farligare att granska knarkkarteller i Mexiko än i… tja, var? Överallt?

Jag vill att vi kommer ihåg Dawit Isaak. Det var journalisten Lars Adaktusson, nu politiker, som med sin kritik mot den svenska regeringens bristfälliga engagemang för Dawit Isaaks sak ordentligt uppmärksammade mig på varför en enskild individ som både människa och symbol slår fast så viktiga värden som tryckfrihet.

2009. Jag blir chefredaktör och mobiliserar Expressens organisation, den som en gång var Bo Strömstedts, med all hans pondus i publicistiken, för Dawit Isaak. Alla ställer upp. Namninsamlingar med Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Protestmöten utanför Eritreas ambassad på Lidingö. Jag håller tal på Sergels torg, hyr en container som jag erbjuder eritreanska diplomater att sova i när Amnesty larmar om fångar i containers i Asmara, Esayas Isaak träffar Expressens journalister och berättar om sin bror.

Dawit?

Han sitter kvar.

Jag smygfotograferar Eritreas chargé´d´affaires Yonas Manna när han är på kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop, det är möten med UD, Expressen skänker pengar till stödföreningen Free Dawit, Betlehem Isaak står mitt på Expressens redaktionsgolv och pratar om sin far.

Jag skänker arvoden för talaruppdrag till Free Dawit, åker hem till hustrun Sofia och träffar också barnen Danait och Yoran i Göteborg, Expressen frågar alla riksdagsledamöter om vad de gör för hans sak.

Dawit?

Han sitter kvar.

Expressen frågar också alla som står på vår scen under Almedalsveckan vad de gör för Dawit, jag mobiliserar utländsk media att skriva om fallet och Lars Aduktusson ger ut en bok där det står att Expressen och hans arbetsgivare TV8 iscensatt ett försök att försöka flyga ut Dawit Isaak med metoder som kanske inte var att betrakta som vare sig traditionell diplomati eller journalistik…

Adaktusson om spåret som vi hoppades på:

”Utan tidningens redaktionella professionalitet, engagemang och organisation hade det inte varit möjligt att gå till botten med den uppseendeväckande information som kvinnan förmedlat. Externa experter inom medicin och psykologi konsulterades samtidigt som redaktionell planering drogs i gång för hur arbetet i Amman skulle gå till rent praktiskt efter en frigivning.

Jag får frågor från andra medier, kommenterar inget, men är dock diskret tacksam för att familjen Bonnier på ett hemligt möte på det gamla huvudkontoret på Kungsgatan i Stockholm utan att blinka säger ja till mitt förslag om hur Dawit Isaak kanske skulle kunna fås ut.

En lösning – en räddning! – hade kostat Bonnier många miljoner.

Dawit?

Han sitter kvar.

## Så här håller det på, år efter år, vi skriver 2019 nu och jag vill påminna om att vi måste fortsätta.

Expressens journalister har blivit utsatta för stenkastning av exileritreaner som stöder regeringen som håller Dawit Isaak fången och mina medarbetare har räddats av poliser som avlossat varningsskott, jag blir på en och samma dag på en och samma polisstation polisanmäld av hundratals (!) exileritreaner som protesterar mot Expressens kampanjjournalistik, jag har möten med exileritreaners ungdomsföreningar.

Hela tiden, nya grepp.

Häromdagen kom en Amnesty-rapport som blottlägger hur demokratikämpar hotas av de som står bakom den gamla juntan som idag styr Eritrea.

Ständigt i min portfölj de senaste åren: skriften ”Gazette of Eritrean Laws” från 1996, alltså Eriteras egna ord om journalisters rättigheter. Ett lån från en vän. En påminnelse om potentialen i en ung nation – detta är ju ett land som kämpat så. Som egentligen vill. Som skulle kunna.

Nu, strax före deadline, ännu en söndagstidning.

Expressen?

26 692 utgåvor.

Hittills.

## Vi har försvarat tryck- och yttrandefrihet sedan 1944, och vi fortsätter. Vi ska göra det än mer och med förnyad energi.

Dawit?

Han sitter kvar.

Men Expressen kommer i sommar att publicera vår korrespondent Kassem Hamadés reportage inifrån Eritrea.

I höst kommer frilansjournalisten Martin Schibbyes bok om Dawit Isaak som avslöjar helt nya omständigheter.

Vi kommer att få veta mer, och jag är – faktiskt – positiv. Jag har sagt att jag tror att han släpps 2019.

Det var en förhoppningsfull gissning, därför att vi inte glömmer Dawit Isaak.