Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Joachim Berners memoarer visar på utmaningar för mediefamiljerna

Hur ska dagstidningar styras?

Joachim Berners memoarer handlar om honom och hans karriär, men också om utmaningarna med familjeägande.

Veckans medieläsning är ”Den förlorade sonen” (Mondial) av Joachim Berner, tidigare redaktionschef ​på​ Göteborgs-Posten och senare först redaktionschef, chefredaktör och vd för Dagens Nyheter och därefter chefredaktör för Expressen. Berner utsågs till vd för Sveriges Radio, men fick aldrig tillträda. Berner var också styrelseledamot i TT Nyhetsbyrån.

Ungefär så brukar hans karriär som medietopp beskrivas, men det är inte riktigt hela sanningen.

Efter att ha varit operativ på de stora dagstidningarna satt Berner också i styrelserna för den norska affärstidningen Dagens Näringsliv, norska mediekoncernen NHST Media Group, svenska E&T Förlag, tidningen Situation Stockholm, Talentum Media, SBS Radio, Forma/Ica-förlaget och produktionsbolaget Twentyfourseven.

Idag är han ordförande för Lokaltidningen Mitt i som ger ut 31 gratistidningar i stor-Stockholm, så här finns onekligen medieminnen att plita ner i memoarerna.

## Men ”Den förlorade sonen” bjuder inte på jättemycket nytt för den som vill botanisera i en bok med ett digert namnregister.​

Jag förekommer när Berner skriver den kända historien om att jag var ”nattchef” när Expressen publicerade den så kallade Schyman-löpsedeln, men jag visste​ inte att Berner tillsammans med finansmannen Gustaf Douglas, en gång sparkad vd från Dagens Nyheter, under en tid utgjorde DN:s hemliga krogpatrull. Eller att Otto Sjöberg, som senare efterträdde Berner på Expressen, försökte rekrytera honom som chef för Aftonbladets nöjesbilaga. Eller att Janne Stenbeck ville värva Berner och satte upp ett möte i London med Pelle Törnberg.

Skildringarna av Peter Hjörnes lyxliv och interiörerna från 1990-talets Dagens Nyheter är onekligen fascinerande.  Och formuleringar som ”…med en sådan ordförande behöver man inga fiender”, antyder att Thorbjörn Larsson nog inte står på den bernerska julkortslistan.

Men så mycket mer är det inte, för den som letar efter nytt medieskvaller.

Mest handlar det här om Berner själv och relationen till hans far Sten, och det är nog också där det blir mest intressant även för det som funderar över medier.

## Joachim Berner resonerar om familjeägande och det handlar förstås mycket om Christian Berner Invest, som grundades hans farfar 1897 och som Berner idag är ordförande för.

Men chefskarriären i medie-Sverige startade på Göteborgs-Posten, då kontrollerad av familjen Hjörne sedan Harry Hjörne köpt GP 1926. Sonen Lars Hjörne tog över, men nu har den tredje generationen med Peter Hjörne och syster Marika Cobbold Hjörne förlorat kontrollen och är minoritetsägare sedan bland annat NWT tagit över.

NWT, som ju Ernst Ander förvärvade 1914, som sonen Gustaf Ander drev och som via hans söner Lars och Staffan Ander nu personifieras av Victoria Svanberg, för övrigt ny ordförande i branschorganisationen Tidningsutgivarna.

Bonnier Group som bland annat ger ut Expressen, Dagens Nyheter och Dagens industri ägs av familjen Bonnier som startade bokhandel redan 1804. Carl-Johan Bonnier är fortfarande släktens företrädare, och i den nya styrelsen har en ny generation tagit plats som ledamöter: Felix Bonnier och Peder Bonnier.

Historiskt har Bonnier velat heläga sina dagstidningar, men när lokaltidningskoncernen MittMedia nyligen köptes gjordes det med norska Amedia som 20-procentig delägare. Kan man tolka in något i det?

## NWT:s intåg i Stampen, alltså Göteborgs-Posten, gjordes inte ensamt utan ihop med stiftelseägda Västerbottens-Kuriren och norska Polaris där börsbolaget Schibsted är största aktieägare.

Joachim Berner diskuterar i ”Den förlorade sonen” för- och nackdelar med familjeägande, och i den konsolidering som pågår inom dagspressen är det uppenbart att släkterna allt mer saknas i styrelserummen.

Sommelius sålde Helsingborgs Dagblad. Wahlgren sålde Sydsvenskan. Pers sålde Vestmanlands Läns Tidning. Ridderstad sålde Östgöta Correspondenten. Hörling sålde Nya Lidköpings-Tidningen. Hjörne har alltså, i princip, sålt GP med systertitlar som Bohusläningen, Hallandsposten, Hallands Nyheter, TTELA och Strömstads Tidning.

Vad betyder det här?

Kanske att det är svårt att förvärva, ärva och förvalta verksamheter? Kanske att det inte blir enklare i en bransch så utsatt för transformation och digitalisering som dagstidningar?

Jag tror att mediemarknaden mår bra av mångfald och till den hör olika ägandeformer. Public service, börsbolag, stiftelser, ensamägande och – förstås – familjer bidrar alla till konkurrensen.