Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

lex Bonnier är inte längre en fråga – men mediebranschen förändras med Mittmedia-affären

Vad sker nu?

Om Bonnier köper Mittmedia?

Mittmedia-affären ritar verkligen om kartan i Medie-Sverige, om nu konkurrensverket ger klartecken för att Bonnier (80%) och norska Amedia (20%) får köpa de 28 lokaltidningarna:

   Bonnier blir den största bidragstagare  när staten fördelar mediestöd för tidningar 2019: hela 63 skattemiljoner ges till Nordens största mediebolag. Bland annat tilldelas före detta Mittmedia-tidningar som Arbetarbladet och Dala-Demokraten 20,4 respektive 16,3 miljoner kronor.

   Bonnier kommer också att ge ut dagstidningar med ledarsidor som är oberoende socialdemokratiska och centerpartiska. Titlar härstammande från A-pressen (som gick i konkurs 2002) samt Centertidningar (som 2005 såldes till Mittmedia, Stampen, Vestmanlands Läns Tidning och Morgonpress Invest) ska alltså ägas av den liberala ägarfamiljen.

   Och hur påverkas maktförhållanden i medie-Sverige när Bonnier kanske kommer att äga nästan hälften av TT Nyhetsbyrån, om nu Mittmedias aktiepost hamnar hos Bonnier? Hur fördelas styrelseplatserna branschorganisationen Tidningsutgivarna, där både Bonnier och gamla Mittmedia har representanter idag? Och vad sker i organisationen Sveriges Tidskrifter, när Bonnier News från årsskiftet tagit över Bonnier Magazines & Brands (läs: gamla Bonnier Tidskrifter) som har två platser i den styrelsen? Och så vidare.

   Vi har ännu inget svar på hur konkurrensverket ställer sig till Bonnier-förvärvet av Mittmedia, men fler lär ställa sig frågor. Svenska journalistförbundet, exempelvis, har genom åren riktat extremt hård kritik mot Mittmedias agerande mot medarbetare och lokala fackklubbar, så där mottas nog strukturaffären positivt. Men vad säger facket om upphovsrätten och risken för ökad likriktning och minskad mångfald om samma journalistik riskerar att presenteras under olika (Bonnier News-ägda) varumärken?

  Kan politiken acceptera att en mediekonsument i, säg, Jämtland kanske får sina nyheter från Dagens Nyheter, Expressen, Dagens industri, Östersunds-Posten, Länstidningen och ännu TV4 – och att alla dessa medier ägs av Bonnier?

√   Och, viktigast, förmår Expressens nya systertidningar att producera unik lokal journalistik?

## För den lokala demokratin är det viktigt att räddningsaktionen lyckas. De lokala tidningarna har tjänat sina samhällen i ibland över 100 år och medborgarna i mellan-Sverige förtjänar också fortsatt regional journalistik. VLT, GD, ÖP och alla andra lokaltidningar inom Mittmedia ska spela den rollen.” Så skrev jag i fredags, när medieaffären blev känd.

Och allt det andra?

Jag tänker så här:

Expressen är ingen vän av att skattemedel ska finansiera privatägda, oberoende nyhetsmedier:

”Stödet som sådant, att staten stöttar vissa tidningar framför andra, är fel i grunden. Systemet infördes en gång i tiden för att säkra den politiska pluralismen i pressen. I dag är partipressen historia och flera av de mindre tidningar som kvalificerar sig för presstödet ingår nu i stora koncerner.” (Expressens ledarsida, 2010-02-24)

”För liberaler och för en liberal ledarsida är det en ganska naturlig ståndpunkt att kritisera ett bidragssystem som gynnar enskilda bolag, snedvrider konkurrensen, konserverar etablerade strukturer och skapar ett bidragsberoende.” (Expressens ledarsida, 2008-03-03)

Men: situationen är nu sådan, 2019, att mediestödet är en förutsättning för flera lokaltidningars utgivning. Att Bonnier, i en hårdnad konkurrens om annonsintäkter också med internationella techjättar, då skulle avstå ett allmänt stöd är knappast rimligt om ambitionen är att kunna upprätthålla en kvalificerad lokaljournalistik på mindre ort.

## Bonnier som dominerande aktör? Som än större i mediebranschens olika organ, som producent och distributör av så mycket publicistik, som en arbetsgivare med på sina håll snarast monopol?

Jag tror inte den debatten är aktuell nu. 1970-talets utredande om en lex Bonnier efter familjens köp av Svensk Filmindustri, dåvarande kulturminister Marita Ulvskogs försök med Mediekoncentrationskommittén på 1990-talet och Socialdemokraternas översyn av ägarkoncentration för ett decennium sedan är inte några hot mot Bonnier. I seriösa kommentarer om Mittmedias kris har Bonnier istället välkomnats som ägare.

Att Bonnier önskar ge ut dagstidningar med olika politisk färg torde också dementera konspirationsteorier om – och jag skämtar dessvärre inte – ”judisk makt” eller att ”kapitalet kontrollerar journalistiken”.

Jag citerar PM Nilsson, politisk redaktör i liberala Dagens industri, om värdet av att Bonnier bevarar också S- och C-ledarsidor:

Det är också ett stort ansvar. Pressrösterna är en omistlig del av svensk demokrati. Göran Greider på Dala-Demokraten, S, Patrik Oksanen på Hudiksvalls Tidning, C, Jenny Wennberg på Arbetarbladet, S, och många andra bidrar varje dag till kvalificerad opinionsbildning.

Åsiktsskillnaden mellan Bonnier News nuvarande titlar är berikande och befriande. Det är bra för svensk debatt att ledarredaktörerna på Expressen, SDS, DN och Di har olika ståndpunkter i olika frågor, som i regeringsfrågan nyligen. Det är bra att de polemiserar mot varandra och det är viktigt att de känner full frihet att göra det fullt ut. Ingen koncerngemenskap ska lägga band på någon.”