Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När ska man skriva om en pågående kidnappning?

MEDIEKOLLEN När den norska morgontidningen Aftenposten avslöjade att hustrun till en miljardär kidnappats hade hon faktiskt varit försvunnen i över 70 dagar.

Flera medier kände till fallet – men höll tyst.

Borde de ha publicerat?

Det är sällan klokt att försöka recensera pågående publiceringar, så viss försiktighet äskas i diskussionen om Anne-Elisabeth Falkevik Hagen, 68, som sannolikt blev offer för människorov i sin bostad utanför Oslo den 31 oktober 2018.

Hon är gift med finansmannen Tom Hagen, 70-procentig delägare i bolaget Elkraft och enligt tidskriften Kapital god för 1,9 miljarder svenska kronor. Bara i fjol tjänade Tom Hagen nästan 200 miljoner kronor, vilket kan vara ett motiv här.

Jag skriver k a n på grund av att ingen ännu vet. Kidnapparna har begärt 99 miljoner kronor i lösensumma, polisen ber om tips, några män som syns på en övervakningsfilm sökes. Men: det förefaller saknas spår mer än att lösen krävs i en kryptovaluta.

## Flera nyhetsmedier i Norge har känt till brottsutredningen i flera veckor, men polisen bad journalisterna att inte rapportera. Det ansågs kunna riskera Anne-Elisabeth Falkevik Hagens liv, då gärningsmännen krävt att polisen inte skulle blandas in alls.

Ansvariga utgivare på olika redaktioner respekterade polisens, och familjens, önskemål.

Idag ställer de sig frågan om det var rätt?

Tone Tveöy Ström-Gundersen, nyhetsredaktör på Aftenposten, har till norska Journalisten förklarat beslutet att inte publicera något förrän polisen kallade till presskonferens:

  • Även om det här var ett fall med uppenbart allmänintresse, väger hänsynen till liv och hälsa absolut tyngst.

Ström-Gundersen kan inte minnas något annat tillfälle då polisen vädjat så om en nyhetsblackout, men det kan jag.

Inom publicistiken talar vi ofta om den så kallade konsekvensneutraliteten, men i själva verket görs hela tiden avväganden. Pressetik, yrkesetik, tryckfrihetslagstiftning och redaktionernas egna policys… det finns mycket att förhålla sig till.

## Expressen har flera gånger ställts inför det här. Också vi har ibland tvingats resonera som våra norska kollegor gjort nu.

I en ”P3 Dokumentär” om fallet Erik Westerberg, son till dåvarande Autoliv-chefen Lars Westerberg, 2002 beskrivs det som om att medierna inget visste om den kidnappningen. Dock: Expressens reportrar Leif Brännström och den framlidne Anders Fallenius var informerade. Men vi avstod från att skriva, valde att vänta och berättade först när Erik Westerberg var fri igen. Han ställde då upp för en intervju med Expressens nattreporter Erik Pettersson, idag nyhetschef på Dagens Samhälle.

Ett annat exempel var Siba-direktören Fabian Bengtsson. När han var kidnappad 2005 kommunicerade ligan med polisen genom att posta offrets tillhörigheter till Expressen. Vi skrev inte då heller, på inrådan av polisen, och det tycker jag också var rätt.

Under ”Respektera den personliga integriteten” kan man i ”Etiska regler press, TV och radio” läsa:
”§ 9. Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.”

Det kan här framstå som om att det alltid är självklart för medier att svika nyhetsförmedlingsplikten. Så givet är det inte.

## Det finns också goda argument för att ibland säga som det är. Vissa situationer är så speciella att det kanske ändå är rimligt att redovisa vad som faktiskt har skett.

När journalister eller biståndsarbetare som sökt sig till exempelvis krigsområden frihetsberövas av parter i en konflikt kan det finnas anledning ändå gå ut med saken. Jag har själv fattat sådana beslut, om svenska medborgare, men det finns andra perspektiv:

2008 kidnappades New York Times-reportern David Rohde när han gjorde research för en kommande bok utanför Kabul. Först efter sju månader och tio dagar lyckades han fly, och då hade New York Times lyckats övertala ett 40-tal stora nyhetsmedier samt Wikipedia om att inte uppmärksamma det som hade hänt i Afghanistan. Bedömningen då var densamma som i Norge nyss: offentlighet kan störa förhandlingarna om ett frisläppande.

Gard Steiro, chefredaktör för den norska kvällstidningen Verdens Gang, avstod också från att skriva om Anne-Elisabeth Falkevik Hagen och motiverade det med att ”situationen var oöverblickbar” och att ”omnämnande av det här i media hade kunnat sätta människor i fara”. Just som Expressen resonerade om Erik Westerberg och Fabian Bengtsson, alltså.

## Men hur lyder motargumenten?

Aftenpostens chefredaktör Espen Egil Hansen skriver i sin egen tidning om att det kanske var fel att hålla tyst och anger tre skäl:

√    En hypotes är att kidnapparna kartlagt fler offer som har mycket pengar. Utredarna har särskilt fäst sig vid en publicering i affärstidningen Dagens Näringsliv där Tom Hagens framgångar omskrevs, och Espen Egil Hansen konstaterar att det bland näringslivscheferna i Norge finns många som rör sig till fots eller i tunnelbanan i Oslo – vilket förstås utsätter dem för större risker, än om de medvetna om möjliga faror skulle ha livvakter och åka runt i limousiner. Han tycker det är bra med det öppna norska samhället, men påpekar att om man inte får kännedom om eventuella hotbilder, så blir det svårare att förstå om man behöver skydda sig.

√    Ett annat argument för en mer omedelbar nyhetsförmedling är att polisen först 71 dagar efter kidnappningen bad allmänheten om vittnesmål. Det är ju ganska länge sedan. Aftenpostens chefredaktör skriver: ”

Testa dig själv: vilka detaljer kommer du ihåg från den 31 oktober 2018?”.

√   Till sist menar Espen Egil Hansen att tidig rapportering ökar möjligheten för media att granska polisens arbete:

”En sådan genomlysning är inte behaglig för polisen, men det är pressens uppdrag och ett viktigt uppdrag.”

## Vad som är rätt eller fel är inte alldeles enkelt att slå fast förrän man har facit i hand. Och det har polischefer och chefredaktören vanligtvis inte när de tvingas fatta sina svåra beslut.

Låt oss nu hoppas att Anne-Elisabeth Falkevik Hagen får komma hem oskadd. Ofta går det väl, och det Tom Hagen.

2005 drabbades Norge av en annan kidnappning. Offret, en ung man, lyckades fly och tog sig till ett närbelägget hus.

Det var Anne-Elisabeth Falkevik Hagen och Tom Hagen som bodde där och han larmade polisen.