Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är det alltid rätt att söka en omskriven för en kommentar? Vad säger pressetiken – och den det handlar om?

Pressetik handlar om mer än bara namngivningsbeslut eller om anonyma källor är tillförlitliga.

Under 2018 var Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd tydliga om kravet på att båda sidor alltid ska höras.

Jag är helt enig med de mediegranskande organen. Men alla är inte lika övertygade.

När pressetikåret 2018 summeras kommer det i många sammanhang att framställas som att det bara handlade om vad PO, PON och Granskningsnämnden tyckte om metoo-rapporteringen. Eller vad Nyhetsbyrån TT skickade ut och varför det blev så fel.

Den analysen är dock en smula förenklad. Visst är det viktigt om TT slarvat, och visst är det relevant om Aftonbladet, Arbetaren, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten, Hänt i veckan, Jönköpings-Posten, Metro, Resumé, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Sveriges Television och TV4 alla fälls för sin metoo-journalistik.

Men antalet anmälningar eller klander är inget bra underlag för att förstå medieetik, det kan lika gärna handla om anmälningsbenägenhet eller -möjlighet eller masspublicerade TT-telegram eller en åsiktsskillnad mellan granskningsorganen och 13 etablerade nyhetsmedier om vad som kan spridas.

## När det handlar om medieetik finns inga formaliteter. Inga prejudikat. Inga rätt eller fel. Bara, ofta kloka, synpunkter om vad som där och då uppfattats som rimligt eller orimligt att trycka eller sända. I morgon kan det låta annorlunda, och så ska också medieetiken vara: i ständig förändring.

Apropå det.

Jag fick för några veckor sedan ett mejl från en författare med gedigen publicistisk bakgrund som förlagsredaktör och nyhetsreporter på Sveriges Television. Det var tänkvärt. Hon resonerade om en publicering i Expressen och skrev:

Artikeln avslutas med ’Expressen har sökt NN’. Jag förstår precis. Jag är själv utbildad journalist med många års erfarenhet från branschen, och det är så vi gör. Vi vill alltid gå direkt till källan om vi hört något  från ett annat håll.”

Bakgrund: texten handlade om en person som på sociala medier gett ett besked, och som Expressen därefter försökt kontakta för att få hen att bekräfta och gärna utveckla sin hållning.

Men författaren funderade:

”Det är ingen kritik jag vill framföra, för det är så här vi journalister gjort i alla tider, men kanske kan det finnas skäl att fundera på att göra annorlunda ibland. Vid somliga tillfällen kanske man faktiskt inte behöver få bekräftat eller utvecklat vad en person redan sagt. Detta är förstås något man får fundera över från fall till fall, men jag ville ändå dela med mig av tanken.”

Intressant.

## När jag började arbeta som journalist på 1980-talet handlade mediekritik inte så sällan om någon uppfattade sig som felaktigt citerad. Det stämde säkert ofta, reportrar antecknade ju efter bästa förmåga men idag bandas intervjuer och därför är den problematiken i princip borta.

Nu är det vanligare att den som är omrapporterad tycker till om omfattningen. Att nyhetsdygnet med ständiga sajtuppdateringar, mobilpushar och live-tv blir för långt när rapporteringen pågår hela tiden från klockan sex på morgonen till midnatt. Ibland dag efter dag eller till och med i veckor.

Före jul samlade jag Expressens 30-talet högsta chefer för att diskutera det här, tillsammans med några personer som vi granskat intensivt, och kanske borde vi då talat ännu mer om § 13 i ”Etiska regler för press, radio och tv”? Under rubriken ”Hör båda sidor” stadgas nämligen:

”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

l Expressens kvalitetspolicy, som vi införde 2011, står också bland annat att ”…en anklagad/kritiserad part ska alltid få chans att ge sin syn på saken”. Vidare: ”Vi använder alla tänkbara medel för att ge berörda möjlighet att uttala sig.” Och: ”Om du skriver att Expressen har sökt en person så ska du verkligen ha sökt personen. Det räcker inte med ett inläst telefonmeddelande. Du ska ha uttömt alla möjligheter som exempelvis sms, fax, brev, dörrknackning etc.”

Allt detta är naturligtvis rimligt. De pressetiska reglerna är tydliga, och alla redaktioner med självaktning vill alltid ge en omskriven person möjligheten att få ge sin version.

## Men om det nu är just själva jakten på uttalandet som är nog så pressande för den som publiceringen handlar om? Om det är just de arbetsmetoder som till fullo lever upp till god yrkesetik som upplevs som kränkande? Hur ska medierna göra då? Strunta i att söka citat? Eller nöja sig med att göra det bara halvhjärtat?

En studie av de senaste klander som Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON) meddelat ger dock inget stöd för att inte till fullo försöka få fram kommentarer.

√ Aftonbladet kritiseras:

I ett sådant här fall är det ett pressetiskt krav att tidningen erbjuder tillfälle till samtidigt bemötande. Så har inte skett och Aftonbladet förtjänar därför pressetiskt klander.”

√  Frilagt Hässleholm kritiseras:

Det är en uppgift av sådan karaktär att anmälaren hade pressetisk rätt till samtidigt bemötande.”

√  Norran kritiseras:

”Det finns ingen uppgift om att tid­ningen försökt ge NN”möjlighet till bemötande innan artikeln publi­cerades den 26 oktober 2017.”

√  Expressen kritiseras:

”…den ansvarige utgivaren för tidningen // bär det fulla ansvaret. I detta ligger även att låta den utpekade komma till tals.”

Så långt PO och PON.

## Den pressetiska regleringen är alltså tydlig: sök alltid den som det handlar om.

Men kan då detta vändas e m o t journalistiken? Kan den som granskas undvika en kritisk publicering genom att hålla sig undan? Går det att, medveten om hur allvarligt PO och PON tar på ”Hör båda sidor”-principen, smita?

Nej.

Allmänhetens pressombudsman om en färsk prövning om Jönköpings-Posten:

”Vid allvarliga anklagelser bör den utpekade ges möjlighet att försvara sig. Parterna är överens om att tidningen försökt få anmälaren att kommentera, men att denne tackat nej med hänvisning till den pågående utredningen som kommunen beslutat om. Det är emellertid inte rimligt att en berörd person ska kunna hindra en viktig publice­ring genom att inte vilja kommentera, oavsett orsaken till denna ovilja. Och tidningen har vid flera senare tillfällen låtit anmälaren komma till tals.”

Hur ska då allt detta tolkas? De pressetiska reglernas – enligt mig rimliga – krav på att en omrapporterad alltid ska ges chansen att bemöta påståendena är ju skrivna i en tid när tidningar publicerades en gång per dygn och när tv och radio kanske heller inte uppdaterade sig med den största frenesin.

Idag, när redaktionerna är bemannade 24/7 och skift efter skift med pigga nyhetschefer och reportrar går och tar vid jakten på den eftersökte, blir kanske intrycket för den det handlar om ibland ett annat än en generös möjlighet att få uttala sig?