Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Metoo lärde oss att nyhetsmedierna rapporterar för lite om arbetsmiljöproblem

MEDIEKOLLEN Slutsats: arbetsmiljöjournalistiken är eftersatt i svensk media.

Ett år efter metoo-revolutionen, nu när alla ska minnas och dra lärdomar och spå framtiden, diskuterar också mediebranschen självkritiskt.
Om osäkra anställningsförhållanden orsakade problemen som vi granskade? Om den omfattande nyhetsbevakningen gavs rätt proportioner? Om alla stora mediers alla namngivningsbeslut var rimliga? Om vi kanske fokuserade för mycket på oss själva, på våra egna arbetsplatser och arbetsgivare, och inte tillräckligt mycket på andra yrken och verksamheter?
Förra veckan sände exempelvis Expressen TV ett specialprogram om metoo med bland andra jämställdhetsminister Lena Hallengren, genusforskarna Anneli Häyren och Tiina Rosenberg samt Elin Sundin, ordförande i organisationen FATTA. Där medverkade också Jeanette Gustafsdotter, vd för Tidningsutgivarna, och Ola Sigvardsson, Allmänhetens pressombudsman (PO), för att diskutera journalistiken om metoo.
Och i går sände Sveriges Radio ett helt program av ”Medierna” på temat: ”Vad hände när redaktionerna hamnade mitt i strålkastarens ljus? Många fällda publiceringar – hur klarade egentligen journalistiken sitt uppdrag? Vad händer nästa gång det blåser upp till storm?”. Här medverkade bland andra Casten Almqvist, vd för TV4, och Viveka Hansson, programdirektör på TV4, Martin Schori, nyhetschef på Aftonbladet, Raoul Grünthal, vd för Schibsted Sverige, Peter Wolodarski, chefredaktör för Dagens Nyheter, Ola Sigvardsson och jag.
Detta är förstås bara ett axplock ur efterdebatten, flera av oss har under året stått på olika scener och pratat om metoo & medierna. Inte minst på Expressen Kultur har kulturchefen Karin Olsson låtit flera av huvudpersonerna i metoo-bevakningen få skriva själva, och i Aftonbladet har kulturchefen Åsa Linderborg, som även hon medverkade i ”Medierna”, sin vana trogen ondgjort sig över liberala tidningar och gång på gång upprepat sin kritik – inte minst mot mig och Karin Olsson. Gott så.
## Det är bra journalistiken diskuteras och dessutom med lite distans till uppmärksammade publiceringar. Verkshöjden är det på sina håll lite si-och-så med, men en rik debatt rymmer även mindre genomtänkta utspel och analyser.
Alla försök till att gå till botten med vad som egentligen hände i fjol kanske inte har varit helt lyckade, inte heller hävdandet att medieföreträdare minsann måste medverka också i mindre seriösa sammanhang, men kanske borde det göras fler specialprogram så att fler aspekter kommer fram?
Många har hittills önskat resonera om de namnpubliceringar som Granskningsnämnden och Pressens opinionsnämnd fällt Sveriges Radio, Sveriges Television, TV4, Aftonbladet, Arbetaren, Dagens Nyheter, Expressen, Hänt i Veckan och Svenska Dagbladet för, och det är naturligtvis ett viktigt meningsutbyte om pressetik.
## Hur kom det sig att samtliga stora, etablerade, grundlagsskyddade medier – och ytterligare några mindre aktörer – för ett år sedan fattade relativt likartade men suveräna utgivningsbeslut om identifiering av offentliga personer som sedan kom att klandras av båda våra granskningsorgan?
Pressetik är förvisso ingen exakt vetenskap och den är i ständig utveckling. Det fälls idag frias i morgon; det som frias idag fälls i morgon. Men. Nog är det ändå märkligt att diskrepansen mellan minst nio erfarna publicister, alltså de olika utgivarna, och de institutioner som ska pröva publiceringarna är så stor? (När PON-klandren offentliggjordes skrev jag om besluten här.)
Casten Almqvist har i efterhand tillstått att det kanske inte var helt övertänkt av Fyran att så snabbt rensa arkivet på alla gamla ”Äntligen hemma”-avsnitt. Men hur ska mediehusen göra med sina eviga publiceringar? Alla ställs vi hela tiden inför önskemål om att gamla texter och inslag ska tas bort, och då handlar det oftast om mindre bekanta personer än tv-snickaren?
Åsa Linderborg har beklagat delar av Aftonbladets beskrivningar av Benny Fredriksson. Men hur kunde det komma sig att den kritik om arbetsmiljön på Stadsteatern som hon fortfarande står bakom inte hade återgetts tidigare i Aftonbladet eller i några andra nyhetsmedier?
Jag har, uppmärksammad på problemet av Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, i efterhand insett att Expressen och andra medier inte borde redovisat anonyma påstådda vittnesmål från olika så kallade upprop utan att veta vilka personer som fallen i fråga handlade om och utan självständigt ha undersökt dessa. Men hade det då varit möjligt att ge röst åt alla kvinnor som äntligen fick höras?
Och så vidare.
Det finns nog mer att dryfta, och då kan vi direkt konstatera ytterligare ett erkännande: nämligen att den journalistiska rapporteringen om missförhållanden på arbetsplatser har varit eftersatt och det som var bra i metoo-bevakningen borde ha publicerats långt tidigare.