Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

PON klandrar Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Hänt i Veckan, Svenska Dagbladet och Arbetaren

Det var nog tur för den internationella metoo-rörelsen, detta efterlängtade enorma engagemang för kvinnors rättigheter, att filmproducenten Harvey Weinstein avslöjades i amerikanska tidningar och inte i svenska.

I dag har Pressens opinionsnämnd (PON) meddelat beslut i flera metoo-relaterade ärenden om de kända medieprofiler som i höstas granskades i tidningar, radio och tv. Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Hänt i Veckan och Svenska Dagbladet klandras för brott mot god publicistisk sed. Tidningen Arbetaren klandras för grovt brott mot god publicistisk sed.

Besluten, som just har kommit, ska förstås läsas och analyseras noga, men relevant för Expressen i våra fyra fällningar är att PON inte förefaller påvisa några som helst faktafel i vår rapportering. Kritiken, i dessa metoo-backlashens tider, handlar istället om att tidningarna inte borde namngivit och inte borde skrivit så detaljerat.

Det är uppenbart att PON tagit intryck av hur Allmänhetens pressombudsman (PO) formulerade sig i sina hänskjutningar till nämnden. PO har i alla sina beslut om Martin Timell, Lotta Bromé och Fredrik Virtanen och ytterligare en tidningskrönikör med lite olika ordval definierat offentliga personer som ”…politiker, ledande tjänstemän, domare och höga militärer”.

Här anser PO att media kan göra en långtgående redovisning av eventuella missförhållanden: ”Vi har ett ansvar att utkräva av dem om de missköter sina uppdrag. De genererar ett allmänintresse, som kan motivera en mera närgången granskning som namngivning.” PON håller med.

Men: de mediekändisar – programledare och krönikörer – som förekom i nyhetsrapporteringen i höstas, anser varken PO eller PON omfattades av den grad av offentlighet som fordrades för att det som publicerades skulle vara acceptabelt. Och här är själva skiljelinjen mellan PO/PON och de nu klandrade tidningarna.

Pressetik är ju en bedömningssport, och ibland är den nödvändigt för media att närmare syna en offentlig persons förehavanden. Som PON konstaterar i ett av besluten nu: När det gäller bedömningen av vilka personer som av olika skäl får tåla en sådan granskning vill nämnden särskilt framhålla att den måste göras på ett allsidigt sätt med utgångspunkt från förhållandena i det enskilda fallet. Några precisa avgränsningar av vilka kategorier av personer som i detta sammanhang kan betraktas som offentliga personer eller som av andra skäl får vara beredda på en hårdare granskning går inte att lägga fast.”

Expressen och andra tidningar menade att de medieprofiler som vi berättade om var offentliga personer, givet att de bland annat opinionsbildade i politik- och rättsfrågor och var så kända att det förtjänade att nämnas att deras arbetsgivare TV4, Sveriges Radio och Aftonbladet också utredde dem. Vid tiden för metoo-publiceringarna var medieprofilerna föremål för olika granskningar från sina arbetsgivare och fick då heller inte jobba, varför de plötsligt försvann sina uppdrag i tidningar, radio och tv.

Om det var rätt eller fel att berätta om Martin Timell, Lotta Bromé, Fredrik Virtanen och ytterligare en Aftonbladet-krönikör som tidningarna gjorde får var och en ha sin uppfattning om. Timell och Virtanen gav intervjuer till bland annat Expressen och bad om ursäkt för delar av sina beteenden, men PON:s sammanvägda bedömning är ändå att bland annat Expressen klandras.

Här finns det orsak till några ytterligare reflektioner. I Bromé-beslutet skriver PON bland annat: Allmänna hänvisningar till anonyma uppgifter och rykten är naturligtvis inte tillräckliga som grund för allvarliga anklagelser.” Detta är häpnadsväckande; ingen utomstående har förstås någon aning om vilka publiceringsunderlag och källor som de olika redaktionerna hade och anonyma uppgiftslämnare, så kallade ”meddelare” i grundlagens mening, är väl etablerade och skyddas till och med i Tryckfrihetsförordningen. I just fallet Bromé har för övrigt Sveriges Radio bekräftat ett personalärende och vd har uttalat sig.

I dag skriver också PO, alltså Ola Sigvardsson, på DN Debatt om de tio PON-fällningarna och antyder att tidningarna som kritiseras gjorde publiceringarna för att de inte stod ”…pall för en storm på sociala medier”. Det påståendet kan ju direkt dementeras: var och en som surfar runt kan nog konstatera att etablerade medier inte passivt bara återger vad som sprids på nätet. Dagstidningar som Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Expressen är självständiga redaktioner som fattar sina egna beslut.

Ta till exempel fallet Virtanen. Nu klandras Svenska Dagbladet för just den publicering som Aftonbladets politiska chefredaktör kallade för ”gedigen granskning”, när hon meddelade att Virtanen inte längre kunde fortsätta skriva på Aftonbladets ledarsida. Det här kan kanske framstå som förvirrande, men så fungerar det pressetiska systemet och ska så göra. Prövningarna är subjektiva bedömningar i efterhand och Pressens opinonsnämnd beskriver ordningen så här på sin sajt: ”Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.”

Vi kommer förstås att ta del av PON:s resonemang och ödmjukt ta till oss den kritik som riktas, samt publicera dessa klander stort och transparent det till och med på löpsedeln.

Men av allt detta kan man nog redan dra slutsatsen att det var tur att filmproducenten Harvey Weinstein i oktober 2017 granskades av amerikanska The New York Times och The New Yorker, och inte några svenska dagstidningar.

I USA namngavs ju Harvey Weinstein trots att han inte var politiker, hög tjänsteman, domare eller militär utan bara en filmproducent. De publiceringarna blev startskottet för hela den världsomspännande metoo-rörelsen, men om The New York Times eller The New Yorker hade följt svenska Pressens opinionsnämnds tolkning av pressetik så skulle alltså deras rapportering varit anonymiserad.

Då hade vi aldrig hört talas om ”metoo”.

PS. Pressetik är som sagt ingen exakt vetenskap. Under Pressombudsmannens debattartikel i Dagens Nyheter i dag finns följande notering från DN-redaktionen om Ola Sigvardssons text: