Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sergey Brin och Google har råd att ta ansvar – och vi får inte vara för naiva

Sergey Brin tvingades lämna Sovjetunionen på grund av att hans föräldrar utsattes för antisemitism.

Familjen flyttade till USA, Sergey Brin träffade Larry Page, kompisarna skapade Google – och resten är historia.

Det är Förintelsen också. Men antisemitism finns fortfarande och det är en skam att Google sprider den.

Det är viktigt att inte missförstå Google.

Google är inte en allmän infrastruktur att likställa med vägar, telenät eller postväsende.

Google är ett stort börsbolag som äger sina egna plattformar och som därför förhåller sig till både företagets varumärke och värdegrund.

Insikten om att Google, förstås, suveränt kan styra och ställa med innehållet i sina tjänster är knappast heller kontroversiellt. Vi som är konsumenter eller affärspartners till Google har aldrig haft någon inblick i hur algoritmer eller rekommendationer tillkommer.

Det centrala i kritiken mot Google här i Sverige den senaste dryga veckan har istället handlat om i bästa fall senfärdighet: det har helt enkelt tagit för lång tid för Google att beivra överträdelser av användarvillkor eller ännu värre misstänkt brottslighet.

I sämsta fall så var det bara varit cynism: Google tjänade helt enkelt pengar på att se mellan fingrarna på förvisso engagerande innehåll, låt vara att det ofta var fake news eller främlingsfientlighet.

## Men nu händer det saker. Google ändrar i sina sökalgortimer och lovar att ”…det kan ge mer kvalitativa resultat på sökningar som kan leda till tvivelaktigt innehåll.”

Den här självkritiken är alldeles nödvändig.

Publicistorganisationen Utgivarna, Svenska journalistförbundet samt Tidningsutgivarna har alla kritiserat Google. Statsministern, justitieministern, flera partiledare och konstitutionsutskottets ordförande har uttryckt sin oro. Judar – till och med överlevande efter Förintelsen! – har berättat om ilska och uppgivenhet.

Ändå.

Okunskapen är på sina håll total.

Här och var höjs röster till Googles försvar.

  • Som om det vore lagligt att via Googles tjänster sprida upphovsrättsskyddat material.
  • Som om det lagligt – eller ens tillåtet enligt användarvillkoren – att i artikelkommentarer på Youtube föra fram hot eller hat.
  • Som om Google skulle behöva tillfråga någon annan instans – en domstol? – för att inte längre behöva redovisa en antisemitisk hatlista över svenska judar i sin egen söktjänst.
  • Som om Google inte ensidigt kan agera om bolaget uppmärksammas på att hatlistan kan bryta mot den svenska personuppgiftslagen på grund av att den ju uppenbarligen sammanställer individer bara på etnicitet.
  • Som om svensk lag inte var tillämplig på Googles tjänster på den svenska marknaden.
  • Som om det faktum att Google är ett internationellt bolag skulle friskriva Google från juridiskt ansvar i enskilda territorier.

Jag tycker att det är lite naivt.

## Google drar, sägs det, in cirka nio miljarder kronor i Sverige per år men betalar bara några få miljoner kronor i skatt. Det är inte utan att man undrar om inte affärsintresset har kommit att stå ovan högre principer.

Vi har här i Sverige en vidsträckt tryck- och yttrandefrihet, ända sedan 1766, faktiskt, men den är inte absolut. Det finns i våra grundlagar också brottskataloger som gör att hets mot folkgrupp, förtal, olaga våldsskildring och en del annat faktiskt inte får spridas.

Brottsbalken förbjuder även olaga förföljelse och annat som, hypotetiskt, en gärningsman skulle kunna använda Googles olika tjänster till. Att motverka eller beivra sådan här brottslighet står inte i intressekonflikt med den yttrandefrihet som vi alla omhuldar.

## Jag är en stark förespråkare för det fria ordet. Trots att det var mig som en Nya Tider-redaktör gjorde hembesök hos och det var min bostadsdörr som fanns på film på Youtube, så ansåg jag att Nya Tider ändå borde få ha en monter på Bokmässan. Jag var emot den ”demokratiparagraf” som statens medieutredare föreslog som ett villkor för det nya mediestödet. Och så vidare. Vi måste vara mycket tillåtande också mot åsikter som vi inte delar.

Men det som Expressens och Dagens Nyheters granskning handlat om är något annat. Flagranta överträdelser av Googles användarvillkor och misstänkt brottslighet – ibland med antisemitiska motiv.

I dag skriver David Price, Googles chefsjurist, Expressen Debatt och jag kunde inte hålla med honom mer:

”Vi tror starkt på principen om en fri och öppen webb, eftersom ett rikare informationsutbud generellt sett innebär ökade valmöjligheter och ger den breda publiken en starkare röst och ett större inflytande i samhället.”

Därför är det hoppingivande att David Price i sin Expressen-text tillstår att Google har tagit intryck av den svenska debatten:

”Vi vill att ni ska veta att er frustration har varit föremål för diskussioner på högsta nivå inom vårt företag.”

Nu är det upp till bevis. När dessa rader skrivs finns det fortfarande nazistisk propaganda kvar på Youtube och en hel del till som medier i Sverige och utomlands har att blottlägga. Intresset för debatten om Googles ansvar ökar dock, och jag tror att det finns mer att förklara för Google.

Sergey Brin borde veta. Hans föräldrar fick inte göra karriär i Sovjet på grund av att de var judar. När Sergey Brins far skulle göra matteprov så gjorde han det i en lokal avsedd bara för judar – kallad ”gaskammaren”.

Sergey Brin är värd dryga 500 miljarder kronor. Han har råd att inte låta Google och Youtube nyttjas till vad som helst.