Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bra av Bonnier Broadcasting – tidskrifter och tidningar borde nog också värna upphovsrätten mer

SÖNDAGSKRÖNIKAN Bonnier Broadcasting har stämt den utpekade huvudmannen för piratsajten Swefilmer.

Det är en välkommen markering.

Ett försvar för upphovsrätten.

Vi som företräder journalistiska mediehus måste nog också bli bättre på att påminna oss om varför vi skapar innehåll för olika titlar – och vilka som verkligen gör det.

Just nu rullar storfilmen ”The Post” på biografer landet över, en Oscar-nominerad hyllning till den särskilda kultur som råder på redaktioner och som inte bara är själva förutsättningen för god journalistik, utan också påminner om varför tidningar inte är som andra företag.

”The Post” handlar om Washington Post på tidigt 1970-tal, men den blir till ett dåligt samvete också för oss som verkar här i Sverige idag. Och som har försvara våra varumärken och vårt innehåll.

Veckan som gått har Di TV, samarbetet mellan Dagens industri och Expressen TV, abonnerat Skandia-biografen och i tre dagar visat ”The Post” för dryga 300 medarbetare på Di och Expressen.

## Det är viktigt att se alla värden i det som produceras, alldeles oavsett om det är journalistik eller underhållning.

Väl, då, att den 27-årige misstänkte huvudmannen bakom Swefilmer nu, via filmtjänsten C More, krävs på 24 miljoner kronor för att han olovligen ska ha spridit fyra Beck-filmer. Jag tycker att det är bra att chefen Casten Almqvist och Bonnier Broadcasting, som äger C More, agerar rättsligt.

Journalistiska mediebolag måste bättre ta ansvar för det innehåll som skapas, liksom för själva innehållsskaparna. Här finns, även för Expressen och mig, nog orsak till viss självkritik.

## Kortsiktighet kring upphovsrätt underminerar förtroendet för framtida publicistik.

Tidskrifter och tidningar, som det oftast handlar om i debatten, är ju nämligen inte ”bolag” att jämföra med vilka verksamheter som helst.

Inte bara har lagstiftarna gett tidskrifter och tidningar grundlagsskydd i form av bland annat meddelarfrihet och en unik utgivarskapsmodell.

Skattebetalarna skänker också både tidskrifts- och presstöd i olika bidragsformer till de börsbolag, familjer och stiftelser som äger media.

Till detta kan också nämnas den status och prestige som tillkommer dessa medieägare, givet deras särskilda samhällsansvar.

Tidskrifter och tidningar förknippas ofta – och gärna! – med vackra ord som ”tryckfrihet” och ”yttrandefrihet”. Men någon måste producera det som publiceras, och här kan knappast alla och en titel likställas.

## Det är i grunden ett oskick när mediekoncerner med exempelvis bolagskonstruktioner (läs: all personal anställd i en och samma juridisk person) eller med så kallade ”fulavtal”, vill tvinga igenom oskäliga villkor som syftar till att journalistiskt material ska kunna flöda fritt mellan olika redaktioner och titlar.

Det finns förstås en rimlighet i att, säg, texter skrivna för nyhetsbyråer kan distribueras till en radda olika abonnenter. Det är en väl etablerad ordning och upphovsmannen vet villkoren.

Det kan också accepteras att koncerner med titlar i olika spridningsområden, alltså med redaktioner som inte konkurrerar, torde kunna samutnyttja visst material.

Jag försvarar också nödvändig affärsutveckling: ett media som köper exempelvis fotografier och filmer måste kunna få visa dessa på alla plattformar under ett och samma varumärke, vilket ju också görs redan idag inom ramen för lokala upphovsrättsavtal med Svenska journalistförbundet.

Och så vidare.

## Men om stora mediekoncerner vill tillskansa sig journalistiskt material för att kunna publicera detta i flera olika tidningar eller på olika sajter som kanske till och med konkurrerar, och som verkligen borde konkurrera ur ett mångfaldsperspektiv, är det oklokt och farligt.

Mardrömen: Sveriges Televisions utrikestexter sampubliceras på Sveriges Radios sajt, Dagens industris affärsnyheter finns i Dagens Nyheter och Aftonbladets Mello-texter finns på Svenska Dagbladets sajt.

Hua!

Publicisterna har nog inte tillräckligt tagit ansvaret för upphovsrätten.

Det måste ju finnas en rimlig arbetsmarknad för frilansare.

Och den som är anställd på en redaktion har valt att vara del av en företagskultur och skriver följaktligen för sin specifika publik.

## Är det då rimligt om mediejättar kräver retroaktiva överlåtanden av upphovsrättsskyddat material? Eller begär att i framtiden fritt få ändra – eller sälja! – innehåll vidare? Dessutom: det som producerats som journalistik ska väl naturligtvis heller inte senare kunna återpubliceras som reklam? Allt det här måste vi nog prata mer om.

Det finns förstås samarbeten som är lämpliga.

Om Enköpings-Posten inte längre har råd med en landstingsreporter för Uppsala län kanske EP, numera inom NTM-gruppen, kan återge det som Upsala Nya Tidning bevakar om Akademiska sjukhuset?

Om Bohusläningen i Uddevalla vill publicera en text om USA-valet som Göteborgs-Postens utsände korrespondent skrivit på plats kanske det kan sampubliceras?

UNT har ju ingen täckning i Enköping och ingen väljer väl Bohusläningen före GP för att få veta något om Vita huset. Typ.

När Expressen på 1990-talet förvärvade GT och Kvällsposten som editioner, så räddades de lokala kvällstidningarna från nedläggning. Och så vidare.

Exemplen är nog många, men här fordras en balansgång. Om 1+1 kan bli 3, som med Di TV, är det ju väl. Sådana samarbeten borde vi göra fler.

Men kanske har vi chefredaktörer varit för tysta i debatten om ”fulavtal”?

## Det är i alla fall bra att Bonnier Broadcasting sätter ner foten om upphovsrätten.

Jag föreställer mig att vi är fler som borde ta oss en funderare på upphovsrätten.