Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Persbrandt ger medierna rätt – men i boken finns också relevant kritik

SÖNDAGSKRÖNIKAN Mikael Persbrandts bok bekräftar nästan allt som medierna har berättat om honom.

Eller: medierna har nästan inte berättat någonting – det var mycket mer, mycket värre.

Ändå: här finns det mediekritik att ta till sig.

Att Mikael Persbrandts bok ”Så som jag minns det”, skriven med Carl-Johan Vallgren, skulle vara intressant anade man ju när Karin Thunberg i Svenska Dagbladet i går beskrev hur hemlighetsfull hans redaktör på Albert Bonniers Förlag var när hon inför en intervju med Persbrandt vägrade att mejla manus till Stora journalist-priset vinnaren, och istället insisterade på att få lämna över ett fysiskt dokument i förlagshuset på Sveavägen.

”Det kan ju hamna på avvägar, tänk om det går till Thomas Mattsson på Expressen”, ska redaktören ha sagt enligt Karin Thunberg. Hon konstaterar i sin text i SvD: ”Jag gick hem med 432 sidor sprängstoff i en plastkasse, det kändes som att ha blivit anförtrodd riksregalierna.”

Det lät ju lovande, så i går eftermiddag gick jag och köpte själva boken. På Ica Maxi. Fint och folkligt, Dramaten och stormarknaden, ska det ju vara både för Mikael Persbrandt och Albert Bonniers Förlag, och den affärsmodellen känner man ju igen: det är den klassiska kvällstidningens publicistiska idé – ”gungor och karuseller!”, som Bo Strömstedt sa – även om det nu, i mediegenrernas trianguleringstider, kanske inte är riktigt samma balans åt det förra som förr.

Den pågående ”Expressen klimat”-satsningen, vår krigskorrespondent Magda Gad som i veckan först fick ”Per Wendels Nyhetspris” och sedan nominerades till ”Stora journalistpriset”, de senaste avslöjandena om pensionsskandalbolaget Allra… det kan ibland hävdas att Expressen anno 2017 är mer fin än folklig, men det är en kritik jag ändå inte riktigt köper in på: 2,5 miljoner läsare per dag i ett land med tio miljoner invånare torde ändå påvisa en viss folklighet.

Mikael Persbrandts bok är verkligen fascinerande. För att kanske inte minnas alls, är han påfallande konkret om detaljer. Och namnen. Alla namn.

## Detta bokmanus vore opublicerbart i ett journalistiskt media, anslutet till det självsanerande pressetiska systemet och omfattat av tryck- och yttrandefrihetsgrundlagar. Det betyder dock  i n t e , vilket här kan framstå som märkligt, att det är olagligt eller ens olämpligt att ge ut samma alster som nu: som Mikael Persbrandts memoarer.

Jag läser boken med, händelsevis, fredagens How To Spend It-bilaga från affärstidningen Financial Times alldeles intill mig. Där skildras i ett långt reportage spökskrivarna, alltså de som egentligen skriver kändisarnas memoarer, vilket är en värld som väl i Sverige främst personifierats av David Lagercrantz (”Jag är Zlatan”, också Albert Bonnier Förlag) men som i den stora världen tydligen handlar om Andrew Crofts. Han är Mr Ghost Writer, den som de riktigt tunga namnen, vänder sig till.

I Sverige är det nog svårt att se större stjärnor än Zlatan och Persbrandt, men på den internationella scenen handlar det förstås om helt andra pengar också för spökskrivarna. Men oproblematiskt är det inte alltid.

Roman Polanski-filmen ”The Ghost Writer” med Evan McGregor, Pierce Brosnan och Kim Catrall är kanske ingen dokumentär skildring av varje spökskrivares vardag, men en nog så intressant inblick. (Filmen bygger på Robert Harris bok, och varje kapitel inleds med ett citat av – Andrew Crofts.) Jag gissar att det var mindre dramatiskt när Carl-Johan Vallgren skrev ”Så som jag minns det”, även om slutprodukten inte saknar scener som torde chocka en och annan läsare.

## Det går också att läsa ”Så som jag minns det” som en mediebok. Man kan strunta i biografin, kvinnohistorierna, missbruket, konstnärskapet och fundera kring mediekritiken. För den finns förstås också där.

Det är dock ingen uppgörelse med journalistiken för att den dokumenterat skandaler och till och med brott. Här framhålls faktiskt att tidningar publicerat mycket av eländet anonymt, och här tillstås till och med att hans största reporter-nemesis, den förre Expressen-reportern Niclas Rislund, nog ändå bara försökte göra sitt jobb.

Persbrandt/Vallgren skriver:

”Allt det där som folk gjorde mot mig på den tiden, inklusive Rislund, tidningsartiklarna, dreven – jag förtjänade det!

För varför skulle just jag kommit undan? Jag levde mitt liv på sätt att det fick allmänintresse. Jag var inte medskyldig. Jag var den skyldige och det spelade ingen roll om andra också bar skuld, för jag var själv upphovet till mina problem. Jag var den som var skyldigast inför mig själv när bokslutet väl var gjort.”

Detta är ett generöst erkännande. I flera olika intervjuer under de senaste åren har Mikael Persbrandt också konstaterat att alla dessa löpsedlar, trots allt, nog ändå förorsakades av honom själv.

I boken ges ett konkret exempel på hur Persbrandts agent, som namnges och enligt skådespelaren dessutom langar narkotika åt honom, förmår Expressen att ursäkta en fullständigt sann publicering. Bara den inblicken i hur korrekta uppgifter i media krishanteras av både den som det handlar om och den som blottlagt omständigheter, gör ”Så som jag minns det” till en form av mediekritik.

Persbrandt/Vallgren ger också exempel när nyhetsmedia, bland dessa Expressen, misslyckats med sitt uppdrag. Det är viktigt. Inte bara Dramaten-chefer och filmbolag har orsak att läsa om den här livshistorien med ett stort mått av självkritik, detsamma gäller oss ansvariga utgivare.

Persbrandt/Vallgren slår fast att kvällspressjournalistiken är bättre idag, och även om vi nog inte är överens om allt så tycker jag att det här är en bok som man ska läsa. För oss som läst tidigare reportage om skådespelarens kamp mot sin sjukdom och hört hans utlämnande, ger ”Så som jag minns det” en bra bild av en uppgörelse med sig själv.

## Men. Namnen. Alla namnen. Det här hade inte kunnat publiceras som en text av, säg, Karin Thunberg i Svenska Dagbladet. Det här hade Mikael Persbrandt inte kunnat läsa upp i ”Sommar” i Sveriges Radio.

I dessa dagar, då många i min mejlbox ropar efter att nyhetsmedia ska skriva ut vem ”radioprofilen” är, när man på sociala medier kräver uthängning av ”komikern”, då är det extra viktigt att göra skillnad mellan vad som för ett bokförlag är författarens egna ord – och vad som i nyhetsmedier är ett publiceringsunderlag som redaktionerna ska ta ställning till enligt gamla vedertagna principer: sant och relevant?

På en tidning ska varje uppgift sakprövas. Varje enskild identifiering kunna motiveras. Oftast är detta inga konstigheter, vi har haft professionell journalistik i Sverige sedan 1600-talet, men ibland blir det fel. Ibland är det då Mikael Persbrandt som påminner oss om ansvaret, och det är i så fall värt att ta till sig.