Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Debatten om pressetik och #metoo har spårat ur – trots det viktiga ämnet

SÖNDAGSKRÖNIKAN Den viktiga #metoo-kampanjen fortsätter med nya upprop och vittnesmål, i veckan var det kvinnor i mediebranschen som med hashtaggen #deadline sökte uppmärksamma arbetsmiljöfrågor.

Det är bra att det sätts fokus på denna viktiga fråga och engagemanget för #metoo är exceptionellt. Nya vittnesmål, nya upprop, nya upprörande fall.

Varje dag nya påminnelser om allvaret och de senaste veckorna, för att bara ge några exempel på svenska folkets intresse, har läsandet och tittandet på Expressen.se varit lika högt som vid terrorattacken i Stockholm i april.

Flera publiceringar är ännu pågående och kan svårligen recenseras redan nu, men viss förvirring har ändå uppstått kring pressetik och förutsättningarna för redaktioner att så konkret som möjligt redovisa vad som skett genom att göra det med namn och bild. Här har Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, i vanlig ordning, bidragit till intellektuell oreda.

Mest principiellt intressanta, när mediernas bevakning av #metoo ska utvärderas i framtiden, blir nog de två olika publiceringar som mest flagrant utmanar § 16 ”i ”Etiska regler för press, radio och tv”, vilka formuleras av Pressens samarbetsnämnd som utgörs av Publicistklubben, Svenska journalistförbundet, Sveriges tidskrifter samt Tidningsutgivarna.

Den publiceringsregeln lyder:

Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”

Dagens Nyheters granskning av en man med nära band till Svenska Akademien, ”18 kvinnor: Kulturprofil har utsatt oss för övergrepp”, gjordes av reportern Matilda Gustavsson och av allt att döma är reportaget så vederhäftigt som det ger intryck av. Utmärkt research, välskrivet, stort genomslag – Nobelstiftelsen portade omedelbart kulturprofilen från Nobelfesten, kulturminister Alice Bah Kuhnke rasade, Svenska Akademien bröt alla kontakter. Kanske tvingas kulturprofilen också lämna tillbaka kungens medalj.

Och. Det är en förstås en stor skandal att kulturprofilen fått fortsätta att härja –Expressen avslöjade ju redan 1997 att han anklagades för sexuella trakasserier och att mannens hyllade kulturverksamhet utnyttjade unga praktikanter.

Men. Trots att han är så etablerad i kulturetablissemanget så hölls profilen nu anonym i DN. Eller gjorde han det? Med så många detaljer i texten blir den ”…bland det tydligaste utpekande av en anonymiserad person i svensk presshistoria”, som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg recenserade i ett angrepp på bland andra DN och dess chefredaktör Peter Wolodarski som beskrevs ägna sig åt ”skenhelighet” och ”hyckleri”. Som publicist ser jag värdet i att diskutera DN:s förhållningssätt, men saknar respekt för Linderborgs svepande språkbruk. Det kan finnas goda argument för DN:s sätt att skriva så här, det kan omöjligen bedömas utan tillgång till DN:s fulla publiceringsunderlag, så en debatt bör föras med viss hyfs och god ton.

Den andra publiceringen som möjligen trotsar § 16 i publicitetsreglerna var Aftonbladets egen nyhet om prins Daniels vän, ”Rådgivare utreds för sexuellt ofredande”, som också innehöll så många detaljer att den var bland det tydligaste utpekande av en anonymiserad person i svensk presshistoria. För att nu ta till stora ord.

## I dessa båda texter är både kulturprofilen och rådgivaren anonyma i den mening att bild och namn ej finns med. Men i faktiskt mening är de ändå outade: allt annat står ju.

Debatter om pressetik förenklas (läs: förgrovas) gärna till ställningstaganden om huruvida det är rätt eller fel att namnge någon. Svart eller vitt. Inga nyanser. Som om det finns manualer att följa och att alla fall är andra lika. Men så fungerar inte utgivarskap i praktiken.

Åsa Linderborg har veterligen aldrig fattat några utgivarbeslut, men borde ändå känna till att de publiceringsunderlag som utgivare har att ta ställning till är som mosaiker av olika beståndsdelar och det går, givet exempelvis olika ambitiös informationsinhämtning, att komma till olika slutsatser. Det är också så som det självsanerade systemet med Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinonsnämnd (PON) är tänkt att fungera. Som PO slår fast i inledningen till publiceringsreglerna:

”Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.”

Och vidare:

”De pressetiska reglerna är tumregler som anvisar tidningarna rörande publicistiska beslut, inte lagregler.”

Expressen, kan sägas, har inte klandrats av PON en enda gång under 2017 och en ogenomtänkt slutsats skulle då kunna vara att detta är oförbehållsamt bra. Men så behöver det ju inte vara. Kanske Expressen istället numera bedriver en allt för försiktig journalistisk? Ibland kan det vara bra att utmana sig med omvända perspektiv på det förväntade.

Namnpubliceringsbesluten är faktiskt heller inte de mest principiellt intressanta i spåren av #metoo , vilket Åsa Linderborg förleder sina läsare att tro. Hon kallar Expressens namngivning av sin kollega Fredrik Virtanen för ”den skandalösa publiceringen”, men glömmer att en annan tidning – händelsevis Aftonbladet! – också namngav krönikören samma dag. Vågar inte Linderborg rikta sin kritik mot sin egen chefredaktör Sofia Olsson Olsén?

Åsa Linderborg kritiserar även Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters bevakning av Fredrik Virtanen. Men hon glömmer hur Aftonbladets politiska redaktör i sin krönika ”Om krisen på Aftonbladet” motiverade varför Virtanen inte får fortsätta på ledarsidan: ”I veckan har medier som Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter skrivit gedigna granskande reportage om både Fredrik Virtanen och min arbetsplats. SvD har samlat vittnesmål från tolv kvinnor som anklagar honom för sextrakasserier och övergrepp.” Vågar inte Linderborg rikta sin kritik mot Karin Pettersson?

När Åsa Linderborg vräker ur sig att Peter Wolodarski ägnar sig åt ”skenhelighet” och ”hyckleri” går verkligen skam på torra land

Apropå den så kallade kulturprofilen så valde Sveriges Radio, som förra lördagen mitt under ”Ekots lördagsintervju” råkade namnidentifiera just Fredrik Virtanen, i förrgår som första nyhetsmedia berätta vad den så kallade kulturprofilen i DN heter. SR gjorde detta i ”Studio ett” och ansvarig utgivare, Olle Zachrison, förklarade beslutet på Twitter.

Vilket media som blev nummer två att ange kulturprofilens namn? Nationalencyklopedin (!) i sin fakta om mannen.

Sveriges Television blev först av alla journalistiska medier med att rapportera om bakgrunden till Lotta Bromés avhopp från P4 i Sveriges Radio. Den version som radioprofilen själv hade spridit på Facebook om att ”sluta på topp”, en historieskrivning som redovisades av flera redaktioner, bland dessa Expressen, var ju av allt att döma falsk. Men SVT korrigerade med en nyhetstext om hur det förhöll sig, och vi på Expressen uppdaterade i samma andemening. Vi borde förstås berättat detta tidigare; ibland får man självkritiskt ompröva sina ställningstaganden.