Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Expressen fyller 73 år och Bo Strömstedts ord har blivit verklighet

73 år gammal eller ung, välj själv, firade Expressen i torsdags födelsedag med en förhoppning om att vi nu på torsdag kväll får jubla åt att krigskorrespondenten Magda Gad tilldelas ”Stora journalistpriset”.

Mediebranschen samlas då, mitt i ett blåsväder, för att fira all den goda publicistik som produceras. Men också för att fundera över de förhållanden som rått och som beskrivs i #metoo engagemanget.

”Först den dag då det är lika naturligt att kvällstidningsdesken domineras av kvinnor som att den domineras av män har jämställdheten – och upplagan – sin chans.”

Så skrev Bo Strömstedt, Expressens chefredaktör 1977-1991, i sina memoarer ”Löpsedeln och insidan”

När jag skriver det här, i går kväll, är Johanna Cardell nyhetschef på för tidning och sajt och Gustav Sveidquist detsamma för Expressen TV. Tidigare på lördagen var det Viktor Granlund och Louise Cassemar. Editionschef för tidningen var Johanna Holmberg och editionschef denna helg är Mattias Lundell.

Jag vet dock inte vad detta säger, egentligen, en sådan slumpmässig summering av vilka som råkar arbetar.

Men redaktioner anno 2017 är något annat än när Bo Strömstedt skrev sin första ledare som chefredaktör 1977.

Särskilt på de nya enheterna. På den största avdelningen – Expressen TV – är kvinnor i majoritet och chefen är en kvinna.

Idag är det på Expressen en kvinna som är politisk redaktör. Som är kulturchef. Som är chefredaktör för editionen GT. Som är chefredaktör för Kvällsposten. Som är administrativ redaktionschef.

Men: säger detta något?

Mer än att redaktionsledningen har fler kvinnor än män och att det finns en ambition om en jämställd arbetsledning?

Kanske, kanske inte.

Expressen,1944

Expressen grundades den 16 november 1944 och då såg det förstås annorlunda ut. Vid en arkivrensning för några år sedan upptäckte dåvarande personalredaktören Barbro Lorentzon de första årens personalrullor, och där kan man i ”Förteckning å medarbetare i den nya middagstidningen” hitta några få kvinnor – men bara på avdelningarna ”Lätta sidan” och ”Damsidan”…

Bo Strömstedt om när han tillträdde som chefredaktör:

”Expressen var en manlig miljö, hade alltid varit. Brita Håkansson var en av de första utrikeskorrespondenterna: i London hade hon upplevt krigets slutskede, i Buchenwald hade hon i april 1945 sett och rapporterat mer än de flesta. Barbro Flodquist hade, fräck och slängd i käften, varit en härskarinna i kriminalreportaget. Margareta Sjögren var en av de första Expressenmedarbetare jag själv mötte. Men manliga värderingar rådde, både på redaktionen och i tidningen. Vid 70-talets mitt ledde det till konflikter.”

description:  (to:storepictures@expressen.se)  title: vb: blommor på redaktionenen bilder från mobil  email: anders.hansson@expressen.se  sender: anders hansson (exp)  expressen efter stormöte blombuketter till medarbetare bl annat erik thorsell och anna friberg /ah
Firade på Expressens födelsedag i torsdags – bland dem Lotta Cramne, längst anställd på redaktionen (sedan 1979), Roger Kannerberg, längst anställd på hela Expressen (sedan 1969 – då i packsalen) och Rebecca Hagnestad som faktiskt anställdes samma samma dag.

När vi i torsdags, traditionsenligt, samlade alla anställda för att uppmärksamma tidningens födelsedag och för att dela ut blombuketter till medarbetare som bidragit till trafikrekord och till att Expressen vinner marknadsandelar mot Aftonbladet, så var vi flera som ropade fram de som skulle uppmärksammas.

Där var analyschefen Josefina Rickardt, läsarstatistikchefen Hanne Jalborg och editionschefen Karin Skogh. En slump? Ja, någon av dem hade ju kunnat vara sjuk eller på resa.

Men jag vill inte riktigt tro det ändå, fullt ut, lika lite som det är en slump att det är Magda Gad som är nominerad som ”Årets förnyare” när ”Stora journalistpriset” ska delas ut i veckan.

Medievärlden ser ju inte ut som förr. På Aftonbladet är det Sofia Olsson Olsén som styr. På Sveriges Television Hanna Stjärne. På Sveriges Radio Cilla Benkö. På Utbildningsradion Christel Tholse Willers. På Dagens industri Lotta Edling. På Sydsvenskan Pia Rehnquist.  På Göteborgs-Posten tidigare Cecilia Krönlein.

Publishers, vd:ar och chefredaktörer – och ändå: #metoo

Även mediebranschen är dessvärre en spegling av ett ojämställt samhälle där kvinnor ibland utsätts för diskriminering och till och med rena övergrepp. Vi har läst om att det sker i operahus, på teatrar, på advokatbyråer, på sjukhus, på flygplan och inom politiken. Inom yrkeskår efter yrkeskår har det blottlagts strukturer som upprör, och flera av de mest uppmärksammade fallen har faktiskt handlat om tidningar, radio och tv.

TV4, Aftonbladet, Sveriges Radio, TV3, MTG… också Expressen har i branschmedia kritiserats, och jag gör mig heller inga illusioner om att en så stor arbetsplats som vår med hundratals journalister, säljare, utvecklare och så vidare saknar arbetsmiljöproblem som ledningen inte känner till.

Hur kan det då, i en bransch där de högsta cheferna ofta är kvinnor, ändå ha förekommit så mycket oacceptabelt? Kanske handlar det om den där ”tystnadskulturen” som så många nu har vittnat om.

Men jag tror inte att det är en slump att flera av de fall som rapporterats om legat några år tillbaka i tiden. Nog har det sin betydelse att cheferna i mediehusen inte längre bara är män?

Bo Strömstedt, vars allra första ledare i Expressen hade just rubriken ”Blåsväder!”, skrev i memoarerna:

”Att få kvinnor att bli chefer, och stanna, var inte lätt. Säkert berodde det lika mycket på chefsrollen som på kvinnorna. Nyhetschefen, avdelningschefen, på en kvällstidning har ett ansvar, en arbetstid, som ofta omöjliggör ett ansvar u t a n f ö r arbetet.”

Så är det inte heller längre.

I går, åtminstone, dessa siffror ändras ju snarast dagligen, var 47 procent av Expressens journalister kvinnor. Men i redaktionsledningen var andelen 66 procent.

Bland avdelningscheferna var övervikten en kvinna, bland nyhetscheferna det omvända. Ganska lika, alltså, och det är väl så det ska vara.

På Expressen råder nolltolerans mot det som #metoo handlar om. Vi ska följa lagar, kollektivavtal, tidningens egna policys och, viktigast, Expressens värdegrund.

Initialt trodde nog jag att #metoo var en #icebucketchallenge – en behjärtansvärd kampanj, men kanske inte något som skulle förändra samhället i grunden.

Jag hade fel. Det finns ett före och det kommer att finnas ett efter.

Men kom ihåg att det dröjde innan alla dessa massupprop formulerades, det fordrades veckor av intensiv nyhetsförmedling om några få mediebolag och kända medieprofiler innan #metoo blev till en verklig folkrörelse. Här kan man konstatera att journalistiken, den som handlat om konkurrenter och kollegor, gjort verkligt gott.