Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tidningshuset som Gud glömde bara akt 1 en lång satir om hela medie-Sverige

SÖNDAGSKRÖNIKAN ”Tidningshuset som Gud glömde” är förvisso ingen dokumentär skildring av det som skedde på Göteborgs-Posten och moderbolaget Stampen, men likväl ett tankeväckande karaktärsmord på flera av mediebranschens mest kända profiler.

På scenerna under Mediedagarna i Göteborg (MEG) och den efterföljande Bok- och biblioteksmässan (Bokmässan) pratade vi medieföreträdare mest om hur jättar som Google och Facebook påverkar branschen? Om det är rätt eller fel att den högerextrema tidskriften Nya Tider ska få vara på plats här? Och om vad vi egentligen tycker om att nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar på gatorna?

NMR-kaoset i går jag för övrigt om här: ”Journalistiken om en nazistdemonstration – respekt till de som gör sitt jobb”.

Men mellan scener och stånd, MEG och Bokmässan är ju som en Almedalsvecka i miniatyr, så handlade snacket mycket om det som spelas i Studion högst uppe i Göteborgs stadsteater vid Götaplatsen: nämligen pjäsen ”Tidningshuset som Gud glömde”, den som är skriven av förre Kvällsposten-journalisten Gertrud Larsson och som handlar om Göteborgs-Posten och moderbolaget Stampen.

Ni kan ju historien: GP drevs i mitten av 1850-talet av Felix Bonnier och  förvärvades senare, 1926, av Harry Hjörne som på bara sju år mer än dubblade upplagan och gjorde GP störst i Göteborg.

Han lämnade över till sonen Lars Hjörne, och nu är det tredje generationen med Peter Hjörne och systern Marika Cobbold Hjörne som är huvudägare. Under några svindlande år, när också Nya Lidköpings-Tidningens huvudägare Lennart Hörling blivit delägare, köpte Stampen inte bara gamla Centertidningar för 1,8 miljarder kronor utan samlade också på sig olika sajter och andra verksamheter i ett imperiebygge som slutade med katastrof.

## Skattebetalare, affärsbanker, frilansjournalister och en radda andra mediebolag fick se Stampen till sina egna ägare dela ut momspengar som skulle återbetalats till Stampens tryckerikunder. Efter den rekonstruktion som, åtminstone tillfälligt, räddat Stampen står det klart att staten subventionerat GP & de andra titlarna med 500-700 miljoner kronor.

I ”Tidningshuset som Gud glömde” är det den den frireligiöse Tomas Brunegård, som under sin tid som Stampens vd fick 74 miljoner kronor i lön, som framstår som drivande i de svindlande affärerna.

Det är klart att allt det här är underlag för en bra satir, och den är också mycket underhållande. Fnissfaktorn är hög för den som har goda förkunskaper om Stampen, och min gissning är att de som kritiserar skildringen av GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu nog inte sett pjäsen.

## Men det är ju i ärlighetens namn inte bara familjens Hjörnes förvaltande av sitt mediehus som skulle kunna bli föremål för ett bitskt betraktande.

Ta turerna kring TV4, när Nordisk Television och Kinnevik delade ägandet och Bonnier senare slogs med Schibsted om makten. Det slutade med att Proventus med Robert Weil och Daniel Sachs i spetsen gick in i Fyran, och var delägare i någon sorts outtalat bulvanförhållande som slutade med att Bonnier tog över TV4.

Eller Expressens turbulenta 1990-tal sedan radarparet Bo Strömstedt och Åke Ahrsjö avgått som chefredaktör respektive vd. En rad nya ansvariga utgivare – Erik Månsson, Olle Wästberg, Christina Jutterström, Staffan Thorsell och Joachim Berner – tvingades bort och under ett decennium förlorade Expressen ungefär en miljard kronor.

Dagens Samhälle? Tidningen blev en succé under publishern Mats Edman, publicerade kontroversiella granskningar av bland annat Dagens Nyheters påståenden om Carema men på redaktionen stormade det – åtta medarbetare förklarade sitt missförtroende, reportern Thord Eriksson stängdes av efter en intervju med Journalisten och till slut fick Edman, som också protesterat mot nya ägardirektiv, gå.

Kanske ”nazistaffären” på Aftonbladet, där tidningen först avslöjade nynazistiska hot mot polisens presstalesman Claes Cassel och journalisten Alexandra Pascalidou, där chefredaktören Anders Gerdin och hans ledning försvarade sig vildsint mot åklagarens försök att utreda reporterns eventuella inblandning och där, till slut, journalisten trädde fram och erkände för Dan Josefsson i ETC-reportaget ”Aftonbladets förlorade heder”.

Dagens Nyheter har det väl heller aldrig saknats stoff för en och annan satirpjäs; tänk bara på vad en intrikat manusförfattare skulle kunnat göra med DN:s sparpaket där mindre betrodda medarbetare omplacerades till i bästa fall DN.se och i sämsta fall den så kallade ”frysboxen” på annan adress.

Jag skulle gärna se en satir om hur Schibsted Sveriges vd Raoul Grünthal försökte avhända sig Svenska Dagbladet till lokaltidningskoncernen MittMedia; bara det faktum MittMedia hade, enligt uppgift, hela 43 personer på plats på MEG skulle väl också kunna vara föremål för en akt eller två om hur skattepengar som ges till lokalperessen som presstöds används?

## Min poäng: det finns alltså ett och annat mer i medie-Sverige än det som skett inom Stampen som vi skulle kunna le lite åt, så här i efterhand, om en dramatiker skulle få tillåta sig en kanske inte helt sanningsenlig skildring.

Bara det tycker jag motiverar satiren om Stampen.