Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Namn och bild? Inte så givet som det kan te sig

Namn och bild? Inte så givet som det kan te sig. Just nu är det många som, i den vällovliga #metoo-kampanjen, tycker att nyhetsredaktionerna borde berätta mer om vilka medieprofiler som på plattformar som Twitter och Instagram anklagas för sexuella övergrepp.

Men nyfikenhet ska inte förväxlas med allmänintresse. De pressetiska reglerna stadgar försiktighetsprincipen och grundlagarna är tydliga: också om det som påstås är sant, kan det faktiskt vara klandervärt att föra även korrekta uppgifter vidare. Branschtidningen Resumé resonerar om detta, och för mig som ansvarig utgivare gäller att försöka göra skillnad mellan det vi vet och det som hävdas.

I de svenska fall som nu diskuteras, och som många uppenbarligen anser att nyhetsredaktionerna borde redovisa genom att publicera namn och bild på profilerna som pekas ut i sociala medier, finns såvitt känt idag inga polisanmälningar och än mindre pågående förundersökningar. Ingen är delgiven misstanke. Det saknas åtal och rättegångar har inte hållits. Ingen är dömd.

Jag har naturligtvis ingen aning om vad som skett, det enda jag vet är att en av personerna har utretts av polisen och att åtminstone den misstanken skrevs av. Det kan pågå annat polisarbete, det kan ha hänt saker som inte är andra journalister bekant; men låt oss värna den hållning som gör att tidningar, radio och tv i Sverige inte rusar åstad. Allmänhetens pressombudsman, Ola Sigvardsson, utvecklar sig i dag för Journalisten om pressetik och jag tror att många redaktörer håller med honom. I normalfallet gäller återhållsamhet, men ibland ska förstås göras undantag.

Det är dock inte heller så enkelt som att polisanmälningar eller ens lagakraftvunnadomar med automatik medför offentlighet. Det döms hela tiden människor som gjort sig skyldiga till allvarliga brott, men fallen saknar ändå allmänintresse nog för att generera publicistik.

Ibland görs undantag, också om rättsväsendet inte hunnit agera. Det är enkelt att konstruera sådana fiktiva förutsättningar (läs: ”flera-kvinnliga-ministrar-anklagar-manligt-statsråd-för-övergrepp-på-Harpsund”…), men de tjänar nog inte mycket till. Varje fall är unikt, och måste prövas så.

Okunnigheten om nyhetsförmedlingen är, åtminstone i de mejl och poster som riktas till mig, snarast total. Det sägs att ”media” skulle ”mörka”. De båda fallen likställs, och det trots att ett förefaller avse vad som skett i samband med arbete och det andra avser privat umgänge. Och: båda fallen har, vilket ingen förefaller ha påmint sig om, har rapporterats i flera medier inklusive Expressen. Vi skrev 2012 och vi skrev för två år sedan.

Jag tycker att journalistiken, och ytterst de rättsliga organen, nu ska få göra sitt jobb – igen. Kanske dras mer fram i ljuset, kanske avfärdas det som redan hävdats? Vi får se. Det kan vara en helt ny situation om tio minuter, tio timmar, tio dagar – eller inte alls. Update: på onsdagseftermiddagen publicerade Expressen TV och Expressen en granskning av en de utpekade medieprofilerna. Tv-stjärnan beskrivs med namn och bild, givet omständigheterna i just detta fall, men det är viktigt att upprepa att en sådan publicering inte är ett prejudikat. Ingen story är den andra lik, olika fall kan inte likställas.

Det vore oklokt att spekulera om framtida publiceringsbeslut, men så mycket kan jag säga att det finns ingen automatik som får utgivare att ”outa”. Det går heller inte att dra slutsatser av olika utgivarbeslut, redaktionerna kan ha olika beslutsunderlag och olika uppdrag. Särskilt försiktig ska man vara med att recensera pågående publiceringar eller det eventuella arbete som föregår dessa. Tids nog går det nog att recensera det alla då vet mer om.