Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Allmänintresse och namnpubliceringar

Den här veckan har Expressens granskning av den rikskände man som pekas ut för olämpligheter, men som inte är dömd för något, fortsatt och det med namn och bild.

Jag vill påstå att allmänintresset är stort, men det är förstås ett subjektivt ställningstagande.

Jag tänker naturligtvis på Alexander Ernstberger, grundare av skandalbolaget Allra.

Det kom ett mejl, ett av flera om de senaste dagarnas nyhetsförmedling, och frågan var varför Expressen inte identifierade en viss person?

Det handlar om en anhörig till en så kallad kändis.

Nyhetsvärdet säljer och det är en bra fråga att ta upp anser jag”, skrev en Magnus.

Jag svarade:

”Tack för omsorgen om upplagan, men man kan inte fatta utgivarbeslut utifrån om tidningen skulle sälja mer eller mindre. Istället handlar det om pressetik samt tryck- och yttrandefrihetsgrundlagar, och till detta även redaktionernas egna publicistiska principer.

O m man ska namnge någon får denna inte utsättas för, som det heter, en ”oförsvarlig publicitetsskada”. Därför är det så kallade ”allmänintresset” så avgörande, och det är möjligen lite svårt att hävda det avseende en schlagerartists son.”

Det är inte alltid man som chefredaktör för en tidning, som under en genomsnittlig vecka har nästan sex miljoner läsare och tittare, hinner  kommunicera så här med publiken.

Vilket är synd.

”Jag köper det!

Tack för en bra redogörelse, ska ta med detta i diskussioner i med vänner i framtiden.

Hälsningar

Magnus”

## Engagemanget för publicistiska överväganden är välkommet, och att det är lite sisådär med kunskaperna får man nog ha överseende med.

I sociala medier har många kritiserat nyhetsmediernas publiceringsbeslut om Martin Timell, ”Aftonbladet-medarbetaren”, ”SVT-chefen” och nu, senast, Lasse Kroner.

Inte så få anser att redaktionerna bör offentliggöra, med namn och bild, alla dessa medieprofiler och ett vanligt återkommande argument är att det väl råder samma förutsättningar för alla?

Men så är det inte. Varje publicering är unik, alla publiceringsunderlag är som en mosaik bestående av olika beståndsdelar som handlar om allt från grad av offentlighet, personalia, uppdrag, aktualitet, historik och mycket därtill.

”Ni mörkar”, mejlar en Karl. I klartext: ”Häng ut!”. Men nyfikenhet ska inte förväxlas med allmänintresse, bloggade jag tidigare i veckan. De pressetiska reglerna stadgar försiktighetsprincipen, och grundlagarna är tydliga: också om det som påstås är sant, kan det faktiskt vara klandervärt att föra även korrekta uppgifter vidare.

Och den som vill att journalistiska medier ska hänga ut alla och envar som pekas ut i sociala medier, har sällan tänkt på att en ”oförsvarlig publicitetsskada” kan drabba också anhöriga. En maka eller maka. Föräldrar. Syskon. Barn.

## Jag är den första att försvara principen om ”konsekvensneutralitet”, men den är just bara en allmän hållning. Den friskriver inte en ansvarig utgivare från vare sig juridiskt eller moraliskt ansvar för det som publiceras.

Varje publicering är unik. Visst, den som träder fram själv i sociala medier eller en intervju kan stärka argumentet för offentlighet också i nyhetsmedia – men utgivaren har också att ta hänsyn till medievana. Förstår verkligen hen vad som kan bli effekten av spridning? Beslutet (läs: ansvaret) måste alltid vara redaktionens.

Och, ja, brottslighet som resulterat i starka misstankar eller till och med fällande domar kan tala för att identiteten ska förmedlas. Men det kan också tala emot: det är ju onekligen mer klandervärt att bli känd för, säg, barnpornografi än en fortkörning på en motorväg i gott väglag.

Det är inte, som många förefaller tro, så enkelt som att rättsväsendets slutsats är avgörande. Det döms hela tiden människor som gjort sig skyldiga till allvarliga brott, men fallen saknar kanske ändå allmänintresse nog för att generera publicistik.

Det är försiktighetsprincipen som råder, men ibland görs undantag med namn och bild – också om domstolarna inte hunnit tycka till.

Det är enkelt att konstruera sådana fiktiva förutsättningar (läs: ”flera-kvinnliga-ministrar-anklagar-manligt-statsråd-för-övergrepp-på-Harpsund”…), men de tjänar nog inte mycket till. Varje fall är unikt, och måste prövas så.

## Det vanligaste missförståndet är att likställa fall. Som om samma brottsmisstanke torde genera samma grad av anonymitet eller exponering oavsett vem och vad det handlar om. Som alla i samma skrå ska bedömas samma oavsett vad som skett. Det är i denna okunskap som myter – och medvetna lögner – om mediernas nyhetsvärdering uppstår.

En riksdagsledamot är en lagstiftare, därför har det nyhetsvärde om så politikern bara snattat för låga belopp. Alla andra saknar nog allmänintresse. Eller? Om ordföranden för fackförbundet Handels snattar? Eller om Ica Sveriges chef gör det på Coop? Eller om någon av H&M:s huvudägare gör det i egna butiker? Då är det nog också relevant att redovisa.

En rätt vanlig frågeställning för mig gäller idrottsstjärnor som gör uselheter, ibland rätt grova, och om huruvida de ska ”outas” (som man säger)? Om de anses vara förebilder, ligger det förstås närmare till hands. Om de kanske är frihetsberövade och därför missar matcher eller tävlingar som vanliga oddset-spelare satsat sina pengar på, är det viktigare att informera. Men det finns ju så många aspekter att det inte går att ha några manualer att fylla i.

Återfallsförbrytare? Minderåriga hemmavarande barn med samma namn som den som pekas ut? En förvisso spektakulär sak – men som orsakade av misstag? Det som kallad för ”publiceringsunderlag” är en mosaik av fakta som en ansvarig utgivare ska förhålla sig till och de enskilda beståndsdelarna värderas alltid olika.

Subjektiva bedömningar? Ja, det är därför vi har ensamansvaret stadgat i tryckfrihetsförordningen.

Alexander Ernstberger & Co som drev pensionsbolaget Allra förtjänar en granskning i medieljusets sken. Martin Timell identifierades efter en gedigen research, men i en avvägd publicering som ännu idag inte innehåller en del av det som andra medier – som först skrev anonymt – återgett. Lasse Kroner bad själv om ursäkt i, som han sa, ”offentligheten”.

## Det vi inte skrivit, det brukar vi inte tala om. Av respekt för den det handlar om, närstående, eventuella offer – och möjligheten till fortsatt journalistiskt arbete i saken. Det är en god hållning som respekterar den personliga integriteten och publicistikens dito.