Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bra att Eritrea öppnar sig lite för omvärlden – men släpp Dawit Isaak

Dawit,ExpressenTV

SÖNDAGSKRÖNIKAN 2015 släpptes plötsligt sex journalister från Radio Bana, efter att ha suttit sex år i fängelse utan att först ha ställts inför rätta.

Då spreds visst hopp om Dawit Isaak.

Men i går var det 16 år sedan den svensk-eritreanske journalisten greps och han är fortfarande frihetsberövad.

När diktaturen 2009 grep 50-talet journalister på Radio Bana var det bara ännu ett nedslag på det fria ordet, i ett land som placerar sig på plats 179 på publicistorganisationen Reportrar utan gränsers årliga pressfrihetsranking. Listan omfattar totalt 180 nationer.

Radiojournalisterna släpptes faktiskt, allt eftersom, och för två år sedan tydde en del på att Eritrea kanske ändå skulle kunna släppa också Dawit Isaak, som ju har hustru och tre barn som väntar på honom i Göteborg.

Det har ännu inte skett. Nu har det gått 5 845 dagar sedan journalisten och poeten hämtades från frukosten med familjen i Asmara, och försvann in i Eritreas fängelsesystem.

Dawit,minister

Där satt han i går kvar, samtidigt som Eritreas utrikesminister Osman Saleh talade i Förenta Nationernas generalförsamling. Expressen TV sände ut hans proklamationer, och det kan man ju möjligen diskutera: varför ge spridning åt det som påstås från odemokratiska regimer?

## Det är rätt och riktigt att fördöma ”Afrikas Nordkorea”, som tv-kanalen France 24 kallar diktaturen som aldrig hållit ett enda allmänt val sedan självständigheten 1993, men vi bör också se de framsteg som ändå sker.

5 000 eritreaner flyr förvisso landet varje månad, och det på grund av fattigdom och tortyr och en radda andra övergrepp på de mänskliga rättigheter som väl ytterst just FN har att förvalta.

Eritreas respekt för rättsprinciper är det följaktligen lite sisådär med, jag minns exempelvis att en livvakt till president Isaias Afwerki till med placerade armbåge på Expressen-reportern Mats Larssons bröst utanför just FN-högkvarteret i New York en gång när vi dristat oss att fråga om Dawit Isaaks öde, men det är ändå bra med någon form av kommunikation och allra helst dialog.

Bara det faktum att France 24 getts möjlighet att rapportera inifrån Eritrea är ett framsteg. En öppning. En möjlighet.

Flera internationella medier har de senaste åren getts chans att åka in, och det är en utsträckt hand att ta. Reportern Martin Schibbye och fotografen Johan Persson har gjort det för Blank Spot Project och Expressen, och fler bör göra samma resa. Inte nödvändigtvis bara journalister.

Martin Schibbye har flera gånger argumenterat för att också civilsamhället borde engagera sig för Dawit Isaak och det eritreanska folket, och jag har hållit med. Fackförbund, idrottsorganisationer, skolor – nog borde det gå att etablera kontakter inne i Eritrea?

## Den fråga som alla ställer sig är förstås: lever Dawit Isaak?

När han släpptes under några dygn 2005 berättade han om hjärtproblem, och det finns diabetes i släkten. Lägg till detta 16 år i ett förvar som Humans Rights Watch och andra människorrättsorganisationer dömt ut som ovärdiga.

Idros Said Aba Arre, Amanuel Asrat, Seyoum Tsehaye, Medhanie Haile – så många skribenter fängslade och försvunna.

Men Leif Öbrink, ordförande för stödgruppen för Dawit Isaak, avslöjade i går i Expressen TV att han nu har säkra uppgifter om att den svensk-eritreanske journalisten lever. Det är en mycket god uppgift.

Dawit Isaak tyckte om fotboll, och hans familj hejar på Örgryte IS. ÖIS har flera gånger agiterat för Dawit Isaaks sak, döpt press- och hedersläktaren efter honom och en stol står alltid tom i väntan på att Dawit Isaak ska få se en match.

Det här är symbolsaker, förstås, men allt som påminner om saken är ba. Vid nästa match kommer ÖIS att spela Björn Afzelius och låten ”Sång till Friheten”, så låt oss hoppas att Dawit Isaak själv får höra den på Ullevi innan det blir år 17.