Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pressfrihetens dag och varför vi ska vara stolta här i Sverige

Ghebrehiwet Keleta. Dawit Habtemichael. Idris Abba Arre. Mattewos Habteab. Medhanie Haile. Said Abdelkader. Seyoum Tsehaye. Temesgen Ghebreyesus. Tesfay Gomorra. Yusuf Mohamed Ali. Saleh Aljazeeri. Hamid Mohammed Said. Ahmed Usman. Mohamed Osman. Nebiel Idris. Amanuel Asrat.

Och så Dawit Isaak, då.

De fängslade journalisterna i Eritrea, och deras 242 kollegor runt om i världen, måste släppas.

I dag är det Pressfrihetens dag och i Jakarta, Indonesien, delar Cilla Benkö som är ordförande för Unescos pressfrihetspris ut ”Guillermo Cano World Press Freedom Prize” till Dawit Isaak.

Den svensk-eritreanske journalisten och poeten är förstås inte på plats, han sitter fortfarande frihetsberövad någonstans i Asmara. Det har gått 5 701 dagar nu.

Betlehem Isaak tar i sin pappas ställe emot priset av Sveriges Radios vd. Det är bra. Men det är förstås inte bra att det ska behövas och att vi måste påminna om värdet av fria medier.

## I Sverige är vi ännu lyckligt lottade. Reportrar utan gränser rankar Sverige som nummer två i världen på sitt pressfrihetsindex för 2016, där 180 nationer rankas och där Eritrea alltid brukar vara sämst.

Nu är det Nordkorea som får bottenplatsen, och bäst anses det vara i Norden:

1)     Norge

2)    Sverige

3)    Finland

4)    Danmark

5)     Nederländerna

6)    Costa Rica

7)     Schweiz

8)    Jamaica

9)    Belgien

10)  Island

Sverige har klättrat hela sex platser, och en förklaring är att vi – som i fjol firade att vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning – samarbetar mot hot mot journalister.

Det faktum att svenska myndigheter fördömt hoten, lagfört förövare och agerat tillsammans med mediaföretag och organisationer gör att Reportrar utan gränser lyfter upp Sverige.

Det här ska vi vara stolta över. Men tyvärr är det få förunnade att verka i en så tillåtande miljö, där vi gemensamt tar avstånd från alla attacker och försök att underminera seriösa medier.

Hatsajternas innehåll och spridandet av allehanda kränkande tillmälen, främlingsfientlighet, rasism eller till och med nazism i sociala medier är ett oskick som är demokratiskadligt.

Jag värnar yttrandefriheten, och har därför argumenterat för att den högerextrema tidskriften Nya Tider faktiskt ska få ställa ut på Bokmässan i Göteborg. Och det trots att det var hos mig, och hos en av Expressens reportrar, som en av Nya Tiders redaktörer, Sanna Hill, och en annan aktivist som medverkat i Nya Tider, Bachir Rabani, gjorde sina ”hembesök” i syfte att förmå de allmänna nyhetsmedierna att inte fortsätta sina granskningar av det anonyma näthatet.

## Sverige är ett föregångsland, och vi som verkar inom de journalistiska medierna ska försvara våra vidsträckta rättigheter. Som ju också tillkommer dem som vars åsikter vi tar avstånd ifrån.

I gårdagens ”Aktuellt” i Sveriges Television kunde vi de Nordiska motståndsrörelsen marschera genom Falun. 500 nazister på våra gator. En vämjelig syn. Men våra grundlagar skyddar också nationalsocialisters möjligheter att agitera.

Det ska dock ske inom lagens gränser. Det nazistiska kamporganet Nordfronts ansvariga utgivare har exempelvis dömts till fängelse efter prövning i en öppen, rättssäker process.

Det finns röster, till och med advokater, som ibland ifrågasätter Tryckfrihetsförordningen; men en sådan här dag, när pressfriheten uppmärksammas och omvärlden avundas den svenska ordningen, så ska vi tillåta oss att vara stolta.

Här i Sverige handlar debatten ofta om situationen i Eritrea. Det är förståeligt när så många journalister från redaktioner som Tsigenay, Admas, Eri-TV, Dimtsi Hafash, Meqaleh, Keste Debena och – naturligtvis! – Setit sitter fängslade.

Det var på Setit som Dawit Isaak jobbade. Han och kollegorna greps av säkerhetspolisen 2001 när de privata medierna förbjöds efter en tids kritik i pressen mot president Isaias Afewerki.

Genom åren har flera journalister som togs rapporterats ha avlidit, men Dawit Isaak uppges leva och har tilldelats flera pris. Bland annat ”Golden Pen” från den internationella motsvarigheten till svenska Tidningsutgivarna.

## Nu är det dags för Eritrea att utvecklas. Att hålla de allmänna val som utlovats, men aldrig arrangerats. Att släppa journalisterna fria.

Men Eritrea måste också få stöd. Exempelvis ockuperar grannlandet Etiopien en del av Eritrea, Badme-regionen, vilket mobiliserar nationalistiska krafter i Eritrea och försenar en framtida demokratiseringsprocess. Sverige, EU och ytterst FN bör verka för att Eritrea ges tillträde till hela sitt territorium.

Sverige bör också gå i bräschen för att normalisera förbindelserna med Eritrea, så att det skapas rättssäkerhet och förutsättningar för det fria ordet.

Dawit Isaak och de 258 andra journalister som runt om i världen spärrats in bara på grund av sitt yrke är symboler för något större. Det är också alla reportrar, fotografer och redaktörer som skadas och dödas i kris- och krigsområden.