Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Skolkamrater spred bilder på död i sina mobiler – snart måste vi tala om sociala medier

KRÖNIKA Skolkamraterna delade likbilder från Flashback i sina Snapchat-grupper.

Vi måste verkligen börja diskutera sociala medier. 

Det var så outsägligt sorgligt att läsa efterlysningarna i sociala medier, att se bilden på den saknade 11-åriga flickan – och att senare inse att det var henne som det handlade om, när Stockholmspolisen meddelade att ett offer från Drottninggatan var identifierat.

Flickan var på väg från skolan, men kom aldrig hem till sina föräldrar. Istället spekulerade andra barn i meddelandetjänster i sina mobiltelefoner om det var henne som de kunde känna igen från fotografier hämtade från undervegationssajten Flashback?

Det är faktiskt vidrigt. Alla privatpersoner har ett ansvar för att inte sprida sådana integritetskränkande bilder, men vi kan knappast lasta barn i 10-12-årsåldern för det här problemet.

## Vuxna måste föregå med gott exempel, men det gör inte alltid vuxna. IT-jättarna som tillhandahåller dessa sociala medier måste ta större ansvar, men det gör bolagen sällan. 

Betänk att de seriösa nyhetsmedierna faktiskt inte ens gick ut med efterlysningen av den 11-åriga flickan.

Nyhetsvärdet var stort och allmänintresset likaså, det handlade ju om ett barn försvunnet efter en terrorattack mitt i Sveriges huvudstad, en flicka vars identitet och utseende snart spreds av nära och kära på nätet.

Ändå publicerade inga seriösa (läs: etablerade) medier några uppgifter eller bilder utan familjens godkännande.

## Det kan te sig som självklart att svenska redaktioner avstod, men alldeles givet var det ju egentligen inte om man betänker att Facebook – där all info också fanns – har hela 1,9 miljarder användare.

Hur många som läser den slasksajt, Flashback, som jag nämnde tidigare i denna krönika vet jag inte, men medlemmarna där borde förstås skämmas.

Nu drar ju efterdebatterna igång, och själv medverkade jag i går i både TV4 och SVT. Plus ”Medierna” i Sveriges Radio.

Jag tycker att det är bra att journalistik diskuteras, men vill gärna påminna om den dramaturgi som råder. Medielogiken stadgar att vi först ska hylla räddningsinsatserna, och sedan ska vi bli självkritiska. Så har det alltid varit – mönstret är bekant från Palmemordet 1986 och Estonia-katastrofen 1994 och så vidare.

Först berättar medierna om polischefer som med självförtroende dinglar med revolvrar på presskonferenser, sedan förstår vi att hela mordutredningen havererat i kaos. Först berättar vi om ytbärgarnas hjältemod, sedan får vi veta att de svenska helikoptrarna inte hade samma kapacitet som de finländska. Och så vidare.

Samma eftertanke brukar följa terrordåd; minns det räfst och rättarting som ställdes till i USA när det stod klart att säkerhetstjänsterna där helt missat varningssignalerna inför 9/11-attackerna 2001.

Och hur kunde svenska Säpo inte läsa epostmeddelandet från självmordsbombaren Taimour Abdulwahab 2010 – det som skickades just före sprängningen nära just Drottninggatan? Varför dröjde den norska polisens insats mot massmordet på Utöya så länge 2011?

Ibland handlar efteranalysen om att livvakter inte var med alls – som när Olof Palme ihjäl 1986 och Anna Lindh knivhöggs till döds 2003 

## Dock: Jag tycker att det är viktigt att de här diskussionerna förs med rimlighet nu, för såvitt jag kan bedöma har polis, räddningstjänst och nyhetsmedier hittills gjort ett bra jobb. Det kommer en tid för djupare analyser, också om nyhetsmedierna, men många vittnesmål från Drottninggatan i fredags skildrar faktiskt positiva saker. Privatpersoner som med risk för eget liv stannade för att hjälpa andra. Butiksanställda som tog hand om sina kunder.

Alla stora medier som återgav vittnesmål och polisuppgifter om ”skottlossningar” har fått kritik, men den diskussionen är rätt enkel att ta: naturligtvis måste Dagens Nyheter, och vi som följde efter, redovisa att det utreddes ett eventuellt skottdrama på Fridhemsplan. Under en pågående publicering är mycket oklart och det kan bli fel och missförstånd, men att inte redovisa något sådant vore ansvarslöst. Om det senare visar sig ha varit en felaktighet, så berättas också om det.

Den kritik som kan – och bör! – formuleras redan nu handlar om sociala medier. Om hur användare utan eftertanke sprider exempelvis bilder på skadade och döda och på ett hänsynslöst sätt utnyttjar det stora nyhetsintresse som finns.

Det är skamligt att se sådant här på Twitter, Flashback och andra plattformar där det saknas ansvariga utgivare som utövar redaktörskap. Kontrasten till de grundlagsskyddade seriösa svenska medierna, med ansvariga utgivare och en verksamhet som förhåller sig till press- och yrkesetik, kunde inte vara större.

Jag har också sett försök till att i sociala medier underminera legitimiteten i de seriösa medierna. Att man med enskilda exempel från tidningar, radio, tv och nyhetssajter vill ge en bild av att alla från public service till kommersiella mediehus på att omdömeslöst sätt skulle ha spridit felaktiga uppgifter. Kontrasten till den faktiska nyhetsförmedling som vi kunnat ta del av de senaste dygnen kunde inte vara större.

Den sammantagna slutsatsen är ändå att de samhällsinstitutioner som vi har att förlita oss på – som rättsväsende, räddningstjänst, sjukvård, nyhetsmedier – stod pall. Det ska vi, trots allt, vara stolta över i en denna jobbiga tid.