Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Efterdebatten blir viktig – för både polisen och nyhetsmedierna

SÖNDAGSKRÖNIKAN Det är viktigt att det blir en efterdebatt.

Samhällsinstitutioner som polisen, Säkerhetspolisen och nyhetsmedierna gjorde sitt jobb efter terrordådet.

Men finns sådant som kan förbättras.

Titanic,ettor

Man bör ju avstå ifrån att recensera pågående publiceringar. Men i går var det på dagen 105 år sedan en av världens största händelsenyheter basunerades ut, ”TITANIC SJÖNK – INGEN DOG”, så nu kan vi nog tillåta oss att konstatera att den här rubriken som ju spreds i olika versioner inte stämde.

Då som nu var förstås de första uppgifterna om en katastrof oklara. Här hemma påstod först Aftonbladet: ”Världens största oceanångare nära att gå under”. Senare skrev Dagens Nyheter att ”Omkring halftannat tusental människor omkomn”.

Idag vet vi att minst 1 514 människor dog in den kalla Atlanten, och efteråt blev det räfst och rättarting med så kallad sjöförklaring i både USA och Storbritannien och en debatt som ännu pågår om vad som egentligen gick fel när ett ”osänkbart” fartyg ändå förliste på sin jungfrufärd?

Det finns, som alltid, paralleller att dra till vår tid. När vi nu börjar summera terrorattacken i Stockholm förra veckan förekom också där felaktigheter i den första nyhetsförmedlingen, och det reses –ännu en gång – frågor om huruvida redaktionerna verkligen ska rapportera fortlöpande?

Ett av de mest kända exemplen på en dylik diskussion är World Trade Center-attackerna 2001, när alla stora medier berättade att så många som 30 000 människor kunde ha dött när skyskraporna rasade. Idag vet vi att 2 606 förlorade sina liv. Men betyder det att CNN och de andra nyhetsjättarna gjorde fel som refererade vad lokala myndigheter gick ut med att de befarade?

## Efter 11 september-anfallen mot USA blev det, som jag skrev i en tidigare krönika om terrordådet på Drottninggatan, räfst och rättarting när säkerhetsmyndigheternas alla misslyckanden gicks igenom.

Där som här hyllades omedelbart ”first responders”, som polis och ambulanssjukvård och brandförsvar, för sitt mod. Men sedan började det debatteras om vad som egentligen skett?

Vi känner igen det ansvarsutkrävandet.

När Olof Palme sköts 1986 var livvakterna inte med statsministern på Sveavägen – de var hemma.

När Anna Lindh knivmördades 2003 var livvakterna inte med utrikesministern på NK – de var på sitt kontor.

När självmordsbombaren Taimour Abdulawahab 2010 utlöste explosioner på både Olof Palmes gata och Bryggargatan, alltså nära Drottninggatan, hade han just före dåden mejlat till både Nyhetsbyrån TT och Säkerhetspolisen.

När terroristen Mohamed Belkaid, som misstänktes vara hjärnan bakom dåden både i Bryssel och Paris, sköts till döds av belgisk polis 2016 så visade det sig att han bott i Märsta utan att svenska Säpo hade haft koll på honom trots flera varningssignaler.

Och så vidare.

## Jag har den största respekt för hur polisen, både den öppna och den hemliga, agerat efter Rakhmat Akilovs avskyvärda gärning förra fredagen. Men det lär bli en parlamentarisk kommission eller expertutredning om händelsen.

Säpo-chefen Anders Thornberg bekräftade tidigt att Rakhmat Akilov ”tidigare förekommit i vårt underrättelseflöde”.

Snart fick vi också veta att det faktiskt fanns ett utvisningsbeslut mot Akilov från Migrationsverket, men att det inte hade verkställts.

Och det ju mer olika nyhetsmedier grävde fram, och här gjorde bland annat Svenska Dagbladet ett bra jobb, desto värre framstod situationen: bara under 2016 fattade Migrationsverket, på inrådan av Säpo, hela 68 beslut om uteslutande från att få skydd i Sverige på grund av en radda olika orsaker som misstanke om krigsförbrytelser eller hot mot rikets säkerhet. Men ofta blir dessa personer ändå kvar i landet, på grund av att beslutet inte kan verkställas. Tidigare fick de som inte borde vara här till och med tillfälligt uppehållstillstånd, så att de själva kunde resa in och ut ur Sverige, men numera blir beslutet i alla fall uppskjuten verkställighet och då kan hen åtminstone inte längre resa fritt…

Jag har i tv, radio och tidningsintervjuer konstaterat att de viktiga samhällsinstitutionerna – som rättsväsendet, sjukvården, massmedierna och politiken – stod pall för IS-anhängarens vansinnesfärd med en lastbil med explosiva ämnen.

Men vi kan alla än bättre.

Gränspolisen får exempelvis inte veta av Säpo vilka personer som utgör ett hot mot Sverige, på grund av att det råder sekretess mellan myndigheterna.

Och när alla letade efter Rakhmat Akilov så skickades all obeväpnad tullpersonal i Stockholm hem. Alltså tullare som skulle varit vid Värtahamnen i Stockholm, Arlanda och Skavsta. Och trots att tullen har 62 medarbetare med vapenträning i Stockholm, så kallades enligt SvD ingen till Arlanda för att bistå polisen, inte ens när Akilov troddes vara på flygplatsen.

I Skåne finns 50 tullare som får använda vapen, ändå fattades inget beslöt om att beväpna personalen – så på Öresundsbron arbetade förra fredagen obeväpnade tullare intill extrainkallade poliser med förstärkningsvapen. Till slut avbröt tullarna sitt arbete och gick hem med hänsyn till sin personliga säkerhet.

## Det finns så mycket som kan bli bättre, som att ambulanspersonal ju borde ha skyddsutrustning i sina fordon. Nu åkte de, i strid med Socialstyrelsens särskilda föreskrifter, rakt in i en så kallad het och osäker zon och jobbade där ändå.

Men fanns också så mycket bra.

Frivilliga som stannade med skadade. Butikspersonal i City som tog hand om chockade och panikslagna. Sjukhusanställda som spontant strömmade in till jobbet direkt när media började berätta om attacken, alltså innan landstinget beslöt om katastrofberedskap. SL-personalen som snabbt fann Rakhmat Akilov på sina filmer. Och så alla dessa poliser, brandmän, sjukvårdare och väktare som så många vittnat om gjorde stortartade insatser.

Detsamma gäller medierna, men utmaningar saknades förstås inte för oss, heller. Som Negra Efendic, reporter på Svenska Dagbladet och vinnare av Stora Journalistpriset i fjol, konstaterade för tidningen Journalisten:

– Folk runt omkring mig sa att det skjuts på Fridhemsplan. Det kände jag att vi inte kunde rapportera. Däremot när polisen står och ropar ut till folkmassan att det är en möjlig skottlossning på Hötorget, då känner jag att det är en uppgift som vi ska berätta. Det är vår skyldighet. Tänk om det hade varit en skottlossning och vi inte hade rapporterat det, hur hade mediekritiken sett ut då?

Ungefär så har alla medier resonerat. De högsta cheferna på Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Sveriges Television, TV4 och Expressen har alla samfällt försökt förklara varför det, faktiskt, blev så få fel i rapporteringen trots det kaos som rådde. Men också varför det ändå förekommer att uppgifter som senare visar sig inte stämma omnämns.

Terror,dumpar

## Mycket fokus har riktats mot en mobilflash som Dagens Nyheter skickade ut: ”JUST NU: Skottlossning på Fridhemsplan i Stockholm, enligt källor till DN”.

Påståendet citerades av en radda andra medier, bland dessa Expressen, och jag tycker att kritiken mot DN-flashen varit väl orättvis. Fredrik Virtanen formulerar det väl i sin Aftonbladet-kolumn:

”Om två eller tre personer som förefaller oberoende av varandra kontaktar en redaktion och påstår sig vara vittnen till skottlossning, då vore det direkt oansvarigt att inte publicera uppgiften i ett kritiskt läge. // Medierna bidrog till att många av oss i närheten blev onödigt rädda. Men jag föredrar det framför att medierna duktigt dubbel- och trippelkollar en uppgift medan jag promenerar rakt in i en svärm av kulor.”

Här ska tilläggas att redaktionerna också fick uppgifter från bland annat polisen. Det är ju inte, ska påpekas, så att de seriösa medierna går ut med vad som helst hur som helst.

”Demokratin speglas också via sina medier – och där har skillnaden varit avgrundsdjup mellan de sociala och de etablerade”, skrev Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén.

## Nu kommer det ändå att bli självkritiska genomgångar av arbetsmetoder och publiceringar, vilket de seriösa medierna välkomnar.

Men vi vill också se en debatt om vad som läggs ut på Facebook, Flashback, Twitter, Instagram, Snapchat och sådana plattformar. Då syftar jag inte primärt på så kallad mediekritik som ger en missvisande bild av de journalistiska medierna, utan på exempelvis spridandet av bilder på skadade och döda.

Terror,Expresse,redaktion
Expressens nyhetsredaktion kort efter terrordådet: Rebecka Martikainen, Bella Levy, Matilda Mattisson, Hanne Jalborg, Kajsa Zetterholm.

Här på Expressen utvärderar vi också. Mycket fungerade väl: vi publicerade polisens första foto på Rakhmat Akilov 32 minuter innan polisen släppte bilden till alla medier, vi identifierade inte de båda svenska dödsoffren förrän anhöriga önskat så… och så vidare.

Men också Expressen ska dra lärdomar och göra bättre nästa gång, för tyvärr kommer vi att få fler tillfällen att rapportera om terror. Också i Sverige, befarar jag.