Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oskyldiga frias i domstol men tvingas betala för rättegången – är det rättvisa?

Är det rimligt att den som anser sig oskyldig men blir stämd och därefter vinner den juridiska processen, ändå måste betala rättegångskostnaderna – till och med för den som stämde den oskyldige?

Nej, tycker nog jag. Men i dessa tider där tidningar och andra medier pressas hårt av påtryckare kan allt hända.

I Storbritannien rasar nu en debatt om ”Section 40”, ett beslut som – kort sammanfattat – slår fast att tidningar som inte har anslutit sig till ett statligt granskningsorgan minsann ska stå för rättegångskostnaderna för alla parter i ett förtalsmål. Oavsett utgång.

Det här framstår ju som rätt orättfärdigt, kan man tycka, och lockar snarast till okynnesstämningar där den som är kärande inget har att förlora. Ett land som redan har problem med ”förtalsturism” borde hålla sig för gott för att försvåra så för det fria ordet.

Men är då Sverige så mycket bättre?

## Vi vill gärna tro det. Världens äldsta tryckfrihetsförordning från 1766 och 2016 var vi nummer åtta på ”World Press Freedom index”.

Men: Sverige var nummer fem på samma ranking 2015, och vi har rasat på grund av alla hot mot svenska journalister.

Till en större kontext om hot mot själva journalistiken, kan också nämnas den problematik som radioprogrammet Medierna och tidningen Journalisten uppmärksammat – nämligen att Myndigheten för press radio och tv börjat slå till mot den fria pressen.

Granskningsnämnden, en del av den statliga instansen, har utrett webb-tv som publicerats av Nynäshamns-Posten och till och med fällt Dagens Nyheter.

Brottet? DN gjorde sig skyldiga till att ha visat en trailer för biofilmen ”Ghostbusters” på sin sajt. Snacka om att se spöken mitt på ljusa dagen, man kan som publicist bli mörkrädd för mindre… och så vidare.

## I Sverige har vi ju den ordningen – eller har haft, i alla fall – att staten utövar särskilt innehållstillsyn över de etermedier som har sändningstillstånd. I övrigt gäller samma Tryckfrihetsförordning (TF) och Yttrandefrihetsgrundlag (YGL) som för alla andra.

Denna modell är dock inte perfekt. Exempelvis prövar Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON) bara de publiceringar i print, på webb, i tv och i sociala medier som görs av medier som anslutit sig till det självsanerade systemet.

Det som, säg, Sveriges Radio lägger ut på sin sajt och det som SVT Play erbjuder, omfattas alltså inte av PO/PON och faktiskt heller inte av Granskningsnämndens jurisdiktion. Här sker alltså ingen etisk prövning, och därför vill publicistorganisationen Utgivarna skapa ett gemensamt medieetiskt system med en ny Medieombudsman (MO).

Den frågan ligger nu hos kulturdepartementet, och förhoppningsvis kommer direktiven till den kommande public service-utredningen att peka ut inriktningen mot en MO.

Mediehusen är alltså redo att ta ett större etiskt ansvar, och det samtidigt som PO/PON presenterat statistiken för 2016: totalt 28 fällningar för alla dagstidningar, att jämföra med de senaste fem årens snitt om 43.

Siffrorna bekräftar det som bland annat den parlamentariska Yttrandefrihetskommittén konstaterade, nämligen att de svenska medierna är återhållsamma och att det, tvärt emot vad man ibland hör i debatten och läser i sociala medier, inte gör sig skyldiga till så särdeles många grova övertramp. Var helst du hör sådana påståenden, så står alltså en så kallad falsk mediekritiker framför dig – kom ihåg det.

## Men. Det finns förutsättningar för förbättring, och vi i Sverige är inte immuna mot vår egen ”section 40”-problematik.

Ta det här med att ett mediehus eller en ansvarig utgivare som stäms för ärekränkningsbrott och frias, av en tryckfrihetsjury eller en domstol, ändå kan tvingas betala också här hemma. Inte hela kostnaden för processen, som stadgas i brittiska ”section 40”, men väl en del.

I Sverige kallas det för ”kvittning”, härstammar från den äldre rättegångsbalken i 1734 års lag och handlar om att den som förlorat ett mål kanske ändå haft en skälig orsak till rättegång.

När TF, alltså Tryckfrihetsförordningen, gjordes om 1949 formulerades bestämmelserna om tryckfrihetsmål fem år tidigare och då, 1944, var man inte särskilt utförlig kring det här med rättegångskostnader. Beskedet var att domstolen, alltså juristerna, kunde fördela kostnaderna ”om omständigheterna föranleda därtill” alldeles oavsett vad juryn hade kommit fram till. Detta om domstolen tyckte annorlunda i skuldfrågan.

Principen från 1949 behölls i den nya lagen från 1991, och den har använts ibland. Som 1976, när Högsta domstolen (HD) kvittade kostnader på grund av att frågorna till en tryckfrihetsjury i en lägre rätt hade varit felaktigt ställda. Och 2012 beslöt HD om att befria den så kallade ”35-åringen” för hans kostnader för en avvisad stämning mot Sydsvenskan och ansvariga utgivaren Hans Månsson.

## Här kan man jämföra med ”section 40”: en kriminell man som var misstänkt för allvarlig brottslighet blev föremål för – anonym – rapportering i Sydsvenskan. Våldsmannen stämde tidningen, förlorade men slapp ändå betala Sydsvenskans kostnader för att försvara sin – lagliga – nyhetsförmedling.

Malmö tingsrätt ålade, först, 35-åringen att betala Sydsvenskan 500 000 kronor plus ränta för ombudskostnader. Hovrätten över Skåne och Blekinge kom fram till samma sak. Men i HD, där 35-åringen anförde nya argument, fick han rätt och slapp de totalt 524 485 kronorna. Han fick visserligen stå för sina egna utgifter för överklagandena, men ändå.

HD sig så här:

De aktuella publiceringarna rörde misstanke om ett allvarligt och synnerligen uppmärksammat brott. Artiklarna innehöll detaljerade uppgifter om NN:s person och hans förflutna. De fick också stor spridning. Mot den bakgrunden fanns det befogad anledning för NN att få sin sak prövad i domstol.

Det var inte heller på förhand givet hur en jury skulle bedöma frågan om tryckfrihetsbrott. Med beaktande av det nu sagda och omständigheterna i övrigt finns det skäl att kvitta kostnaderna i tingsrätten.”

Jag tycker att det här kan diskuteras. Oskyldighetspresumtionen i artikel 6.2 Europakonventionen säger att den som bedömts som oskyldig inte senare ska utsättas för något som kan ifrågasätta den slutsatsen, och kvittning av kostnader som i fallet Sydsvenskan är väl ändå snubblande nära? 35-åringen stämde för övrigt också Expressen, och förlorade det målet också, rakt av, och det var kanske inte så konstigt: han hade varit misstänkt för att ha mördat utrikesminister Anna Lindh.

Protesterna mot ”section 40” i Storbritannien har lett till att genomförandet av den har haltats för stunden, och jag skulle vilja se en debatt om kvittning i tryckfrihetsmål också här i Sverige.