Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Thomas Mattsson - Bloggen om Expressen

Bra att tidningar som konkurrerar gör som Karl Otto Bonnier gjorde

”Herr Redaktör! Vad är det för löjliga ammsagor som Ni, mot bättre vetande, tillåtit eder…”

Så skrev gång Karl Otto Bonnier till Aftonbladet.

Jag tänker på de orden när jag läser Pia Rehnquists svar till Expressen och Peter Hjörnes ord till Dagens Nyheter.

Men först Karl Otto Bonnier. Han skrev det där 1931, efter att Aftonbladet låtit publicera en text från Berlin där tyska tidningar som Berliner Börsenzeitung och Der Angriff hade påstått att familjen Bonnier inte bara var ”franskbetonad” – minsann! – och ägde Dagens Nyheter; Bonnier styrde även Tidningarnas Telegrambyrå och Svenska Dagbladet och faktiskt hela 90 procent av hela den samlade svenska pressen.

Trots att det senare inte var sant så var narrativet, mellan raderna, naturligtvis att Karl Otto Bonnier var jude – minsann! – och inte bara styrelseordförande för DN sedan 25 år.

Försöket att öppet misstänkliggöra en konkurrent besvarades omedelbart med ett likaledes öppet brev, tillbaka till Aftonbladet, om ”löjliga ammsagor”, och det är ju just så som mediedebatter förtjänar att föras. I det öppna.

Till mediedebatter räknar jag dock inte den främlingsfientliuga retorik som dagens hatsajter förkunnar, eller för den delen det som antisemitiska Nationen skrev 1932 om just Karl Otto Bonnier. Nämligen att ”…han skall inför folkdomstol ställas till ansvar för berått mot planlagt massmord.” Det är ungefär sådana formuleringar som jag och mina chefredaktörskollegor Peter Wolodarski på DN, Fredric Karén på Svenska Dagbladet eller för den delen Sofia Olsson Olsén på Aftonbladet får i våra mejlkorgar idag, 2017, och vi är inte ensamma: mediekritik och politisk agitation har för vissa blivit till näthat och hot och många ansvariga utgivare landet runt får samma skörd.

## Allt går igen, men det finns allvarliga risker bortom det självklara att medierna – stora som små – både konkurrerar och samarbetar. Det är när retorik bidrar till farlig politik.

1933 lät nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels till och med förbjuda försäljning av DN i Tyskland under tre månader, ”för sin tyskfientliga hets”, och kampanjen mot Bonnier fortsatte i partiorganet Völkischer Beobachter som redan på 1920-talet hade köpts av en viss Adolf Hitler.

I Sverige utnyttjade en konkurrent, kvällstidningen Nya Dagligt Allehanda, möjligheten att kritisera DN och instämma om ”smädekampanjen” mot Tyskland. Det var chefredaktören Leonard Ljunglund själv som skrev, han som fyra decennier tidigare förhoppningsfullt hade skickat in en diktsamling till Albert Bonniers förlag. (Den sändes i retur.)

Medie-Sverige är ju dock inte större än att Bonnier senare köpte just Nya Dagligt Allehanda för att lägga ner den, inför lanseringen 1944 av den nya Expressen, och de sista åtta åren innan nedläggningen hade NDA fyra olika chefredaktörer. Allra sist blev Erik Wästberg. Vars äldste son, Per Wästberg, senare blev chefredaktör på DN. Och vars yngste son, Olle Wästberg, ännu senare blev chefredaktör på Expressen. NDA:s sista direktör, Bertil Norgren, köptes för övrigt över och fungerade ungefär som första vd på Expressen…

## Jag funderar kring allt sånt här, när jag reflekterar över alla nu pågående mediedebatter som är mer ideologiskt och journalistiskt betingade.

Pia Rehnquist, chefredaktör på Sydsvenskan, har idag på Expressen Kultur gett Jonas Gardell svar på tal om hans text i söndagstidningen om mordet på 16-åriga Ahmed Obaid i Malmö: Precis som du, Jonas Gardell, tycker jag att alla släckta liv är värda att sörja.”

Och i Göteborgs-Posten skriver huvudägaren Peter Hjörne om Dagens Nyheters kulturserie om att ”det liberala arvet dör i Göteborg” och att Expressens ledarsidan blivit alarmistisk: ”Precis som en rad andra vänsterliberaler ägnar sig Mattias Hagberg åt att klistra nedsättande etiketter på meningsmotståndare och betygsätta andra debattörers åsikter och ställningstaganden. En nyårsönskning är att de i stället debatterar i sak och presenterar egna snömosbefriade, konkreta förslag.”

Och så har vi diskussionen om Aftonbladet Kultur, som granskats i en vetenskaplig artikel av Martin Kragh, chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet, och Sebastian Åsberg, tidigare medarbetare på institutet. Nu, 2o17, handlar det inte om Tyskland utan om Ryssland.

En rad redaktioner, som Journalisten och senast i går programmet ”Medierna” i Sveriges Radio, har tagit upp kritiken mot Aftonbladet. Kulturchefen där, Åsa Linderborg, ser debatten som en attack på ”en hel yrkeskår” och hennes medarbetare Martin Aagård pratar om ”häxjakten”. I bland annat Dagens Nyheter och Expressen har just Aftonbladets bevakning av Ryssland och Ukraina ifrågasatts, som allt för Putin-vänlig, men det saknas inte heller motröster som tycker att de båda forskarna dragit för stora växlar. Debatten pågår – i det öppna.

## Jag tycker det är bra. Mediehusen organiserar sig inom branschrörelser som exempelvis Sveriges Tidskrifter, Tidningsutgivarna eller publicistsammanslutningen Utgivarna. Där kan vi diskutera allas våra frågor, som digitalmoms eller ett gemensamt medieetiskt system, men mångfald och produktutveckling fordrar också hård konkurrens både i ord och affärer.

”Aftonbladet eller Expressen? En svensk klassiker.” Så brukade Jan Helin, förre chefredaktören på Aftonbladet, säga och så skrev Aftonbladets stabschef Magnus Ringman i en artikel i fredags. Det är riktigt att den fajten finns kvar, om läsare och tittare och om kronor och ören, men det finns också nya fiender som slåss om uppmärksamhet och pengar. Stora amerikanska IT-jättar, små svenska medieentreprenörer

Vi måste möta dem alla på marknaden, och det skapar den speciella situationen att exempelvis Aftonbladet och Expressen sedan länge samarbetar i branschfrågor som gemensam kundtjänst och gemensam distribution av papperstidningar. Tidigare hade vi också gemensamma annonserbjudanden.

Samma med Dagens Nyheter och Expressen. Vi är trots samma ägare, Bonnier, hårda konkurrenter sedan snart 73 år och ska så vara om nyhetsjakt, opinionsbildning, reklamintäkter och duktiga medarbetare – men redan när Expressen föddes var det samma sätteri och tryckeri, och idag har vi gemensam annonsavdelning och utvecklar ett nytt digitalt publiceringssystem ihop. För att bara nämna några saker som samordnas. Det förra eller det senare har dock aldrig hindrat DN från att i offentligheten på alla upptänkeliga sätt ifrågasätta den skandalösa kvällstidningen, och Expressen har heller inte tvekat att raljera över den tröga morgontidningen. Typ. Det är så det ska vara, och det är det som driver debatten och affärsutvecklingen på en förhållandevis liten marknad.

Alla som kan det minsta lilla om journalistik kan vittna om att lokaltidningar på orter där det funnits två titlar, alltid varit piggare än där det rått monopol. Kända exempel i den moderna presshistorien är ju Gefle Dagblad och Arbetarbladet eller Sundsvalls Tidning och Dagbladet; idag är det tyvärr bara Karlstad som med Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad kan stoltsera med två fristående utpräglade lokaltidningar; den dagen som olika redaktioner och medieföretag inte längre agerar som konkurrenter, fattas det snart demokratin något.

I Göteborg finns Expressens edition GT som om Göteborgs-Posten gått i konkurs, på grund av Stampens skulder, de som nu ska betalas efter en nyemission, hade blivit ensam i Sveriges nästa största stad: det hade varit förödande.

I Malmö, där Skånska Dagbladet förvisso har formell hemvist, är det främst två konkurrerande Bonnier-titlar i Sydsvenskan och Expressen-editionen Kvällsposten som i pressen skildrar allt det hemska som sker: så hemskt om Malmö bara nu hade haft bara ett ögonpar och en röst.

## Det är berikande med åsiktsyttringar i det öppna, konkurrenter emellan, när det måste sättas ner en fot i någon fråga. Som Karl Otto Bonnier gjorde.